oo EN UNG FRU. )
NOVELL ÅF JEREMIAS MUNTER.
Wiftenberg låtsade icke bry sig om hvad som
sades, utan vred endast småskrattande på sin
lilla lillfingerring och hvislade en stump ur
Don Juan. — Gyllensväng fortfor:
Hvad grefvinnan angår, måste jag tillstå, att
allt det klander, som min moraliska känsla skulle
kunna vara sinnad att straffa henne med, fast-
nar i min fysiska strupe, då jag endast tänker
på hennes gudomliga ögon och hennes lilla gra-
tiösa fot, och jag, för min person, erkänner upp-
riktigt, att jag heldre råkar ut för fan sjelf än
för en qvinna med sådana ögon och sådan fot.
Sjelfva Plato skulle ju icke kunna förebrå hen-
ne, och vore jag hennes man skulle jag antin-
gen läsa in henne i ett skåp, eller ock falla för
hennes fötter och säga: Jag är ingen grym bar-
bar och ingen narr heller. — Låt icke äkten-
skapsoket skafva dina förtjusande skuldror —
du är fri, men glöm icke bort mig helt och
hållet, så är du beskedlig! — Så handlade en
gentleman, men Stålbrand är den obegripligaste
af alla Menniskor; om dagarna fördjupar han
sig i grundlagar och representations-förslager och
om nätterna i spelkorten. För sin sköna fru
har han ingen tid öfrig; han känner bättre re-
geringsformen än hennes behag och tar oftare.
bjerterdam i handen än sin hustrux
vÄr han spelare också ? frågade Selim.
Stålbrand har, svarade Gyllensving, jemte
sina solidare egenskaper alltid förenat åtskilliga
besynnerliga vurmerier; han har beständigt på
samma gång varit hederlig karl och nyckfull
enthusiast. Under de första åren af sitt äkten-
skap lefde han endast för kärleken, och lärer
då äfven lyckats, påstår man, att hos sin unga
maka uppväcka det lifligaste svar på sin böjel-
se; men när dessa smekmånader tilländalupit,
började han helt oförmodadt att negligera sina
pligter som äkta man och husfader. Han föll
nu åter tillbaka i sina gamla politiska vurme-
rier och började dessutom att finna en ny re-
telse för sin oroliga själi höga cch klyftiga spel,
) Se A, B. JM 187 och 188.