oo EN UNG FRU. ) NOVELL ÅF JEREMIAS MUNTER. Wiftenberg låtsade icke bry sig om hvad som sades, utan vred endast småskrattande på sin lilla lillfingerring och hvislade en stump ur Don Juan. — Gyllensväng fortfor: Hvad grefvinnan angår, måste jag tillstå, att allt det klander, som min moraliska känsla skulle kunna vara sinnad att straffa henne med, fastnar i min fysiska strupe, då jag endast tänker på hennes gudomliga ögon och hennes lilla gratiösa fot, och jag, för min person, erkänner uppriktigt, att jag heldre råkar ut för fan sjelf än för en qvinna med sådana ögon och sådan fot. Sjelfva Plato skulle ju icke kunna förebrå henne, och vore jag hennes man skulle jag antingen läsa in henne i ett skåp, eller ock falla för hennes fötter och säga: Jag är ingen grym barbar och ingen narr heller. — Låt icke äktenskapsoket skafva dina förtjusande skuldror — du är fri, men glöm icke bort mig helt och hållet, så är du beskedlig! — Så handlade en gentleman, men Stålbrand är den obegripligaste af alla Menniskor; om dagarna fördjupar han sig i grundlagar och representations-förslager och om nätterna i spelkorten. För sin sköna fru har han ingen tid öfrig; han känner bättre regeringsformen än hennes behag och tar oftare. bjerterdam i handen än sin hustrux vÄr han spelare också ? frågade Selim. Stålbrand har, svarade Gyllensving, jemte sina solidare egenskaper alltid förenat åtskilliga besynnerliga vurmerier; han har beständigt på samma gång varit hederlig karl och nyckfull enthusiast. Under de första åren af sitt äktenskap lefde han endast för kärleken, och lärer då äfven lyckats, påstår man, att hos sin unga maka uppväcka det lifligaste svar på sin böjelse; men när dessa smekmånader tilländalupit, började han helt oförmodadt att negligera sina pligter som äkta man och husfader. Han föll nu åter tillbaka i sina gamla politiska vurmerier och började dessutom att finna en ny retelse för sin oroliga själi höga cch klyftiga spel, ) Se A, B. JM 187 och 188.