stenar påträffas snart sagdt vid hvartannat steg, och hvarje plogtag på en nyodling blottar rostade vapen och förmultnade skeletter. Wilhelm v. Braun har någorstädes gifvit en gästgifvaregård i Småland det ypperliga namnet Slagsmåla; hela det gamla Småland skulle kunna sägas göra skäl för detta namn. Efter att hafva lemnat det märkvärdiga magnetjernberget Taberg på höger hand om sig, passerat exereisheden vid Skillingeryd och snuddat förbi några jernbruk, inkommer man i en del af det gamla Finvedenr, der man först träffar det oändligt vackra Hörlebruk och vidare den af skalderna besjungna Wernamo by, som med sina väl hållna byggningar har utseende af en liten stad och för resten gerna kunde vara det, så väl som många andra i vårt kära fädernesland. Genom byen rinner den sköna Lagsåen, hvilken sedan vänskapligt följer med en elt långt stycke, försvinnande för några mil i den långrangliga sjön Widöstern, men derefter åter slingrande sin klara våg längs med landsvägen nere mellan buskoch skogbevuxna stränder. Mellan Hörle och Wernamo finnes ett ställe, som kallas Rödaled; något rödt led står imedlertid ej här att uppspåra, mera än någon blå port vid Blåiporten utanför Stockholm; det värsta är, att här icke ens förekommer. någon grind alls — ehuru man eljest visserligen icke saknar dylika i Småland, då jag t. ex. på ett enda skjutshåll räknat till trettiosex, säger: 36! — Signen förmäler, att vid detta osynliga led i fordna dagar stått en b!odig, en röd strid emellan svensker och danskar — aldrig annat än svenskar cch danskar mot hvarannan! — de svenska skola, för alt narra fienden, bafva vändt om alla sina skor, så att det skulle se ut som om de retirerat, ech då danskarne nu ryckte lingre fram, hade svenska hären ö:verfallit dem ur skogarne; gömställen; der den undanstuckit sig, och gifvit dem hiskligen på pelsen. Danska berättelser pistå, att det var danska träskor, som i stället narrat svenskarne. Hvilkadera skona skall man nu tro?... Landskapet från Wernamo ända till Ljungby hörer till de täckaste, konske i hela södra Sverge. Det är långt mera blekingskt, än småländsk!; barrskogen ger plats för de gladaste löfträdslundar, mellan hvilka bördiga åkerfält, afvexlande med de vackra vattendragen, blicka fram öfverallt; det är som reste msn genom en ständig park. I denna trakt ligger det gamla Trollegodset Ed, bekant för sina stora bokskogar och för den sällssmma tradition, som dervid fäster sig angående upphofvet till Trolleättens vapen och namn. Godset tillhörde nemligen vid början af tolfbundratalet en riddar Herve Uif. Denne riddersman, som ver ganska gudfruktig, red en julnatt ned allena till julottan i Woxtorps kyrka, då han på sidan om vägen blef varse en hel hop smått folk, som dansade kring en kulle. Då han höll hästen innco, för att med rysning beskåda pysslingarnas okristliga tidsfördrif, kom en af trollen fram och bjöd honom att dricka af ett rågadt horn. Herr Ulf tog hornet, låtsade dricka, men kastade innehållet bakom sig, grep derpå sitt svärd och höggitrollet så manhaftigt tvärs öfver halsen, att hufvudet trillade af. Riddaren red derefter till kyrkan och sjöng sira psalmer, som) om ingenting passerat. Men efter slutad gudstjenst tillkännagaf han för presten och församlingen hvad som skett, och alla begåfvo sig till stället, då trollet ännu fanns liggande med afhugget bufvud. Då konungen erfor denna bedrift, bjöd han riddar Herve Ulf att antaga namnet Trolle och bära i sitt vapen en hufvudlös figur, honom till heder och intet missförstånd. Händelsen finnes afmålad i Woxtorps kyrka; men trollbornet, som var måladt med trehundra olika färge: och af riddaren skänktes till Wexiö kyrka, blef derifrån röfvadt af danskarne år 1570 och fördt till. Danmark. Om det ännu finnes i behåll dersammastädes, det vete allena Gud och etatsrådet Thomsen! Vid Toftaholm, som man passerar tätt förbi eller rättare igenom, nära invid Dörarps gästgifvaregård, finnes en otalighet af minnesmärken efter gamla fejder. Öfverallt grifthögar och uppresta stenar, äfvenledes ett stort hugget kors, kalladt Fickekorset, öfver en här fallen fältöfverste. På en ö i Widöstern ligga ruiner efter ett slott och upp vid sjelfva gården en skans. En mosse i närheten heter ännu i dag Blodmossen, och i jorden ligger en hel arsenal af rostar långsamt i stycken. All denna blodsutgjutelse har då erfordrats, för att dansk och svensk i en samtid omsider skulle blifva sanna fosterbröder! Jag vill endast svara: Quidquid delirant reges, plectantur Achivin... Ljungby köping ligger icke vackert, och man har hänfrån ett stycke väg, som till och med förtjenar anmärkas för en verkligen ganska ovanlig fulhet. Så intagande nejder, man nyss förut genomvandrat; så melankolisk och ängsLiga äro de, man här har omkring sig. En oländig hed åt alla håll, endast sand och Erica vulgaris! Inga eller blott ytterst torftiga menniskoboningar! Tomhetens styggelse! Lyckligtvis räcker denne öcken ingen evighet; redan vid Traheryd börjar åter en natur för menskET