stenar påträffas snart sagdt vid hvartannat steg,
och hvarje plogtag på en nyodling blottar ro-
stade vapen och förmultnade skeletter. Wil-
helm v. Braun har någorstädes gifvit en gäst-
gifvaregård i Småland det ypperliga namnet
Slagsmåla; hela det gamla Småland skulle kun-
na sägas göra skäl för detta namn.
Efter att hafva lemnat det märkvärdiga mag-
netjernberget Taberg på höger hand om sig,
passerat exereisheden vid Skillingeryd och snud-
dat förbi några jernbruk, inkommer man i en
del af det gamla Finvedenr, der man först träf-
far det oändligt vackra Hörlebruk och vidare
den af skalderna besjungna Wernamo by, som
med sina väl hållna byggningar har utseende
af en liten stad och för resten gerna kunde
vara det, så väl som många andra i vårt kära
fädernesland. Genom byen rinner den sköna
Lagsåen, hvilken sedan vänskapligt följer med
en elt långt stycke, försvinnande för några mil
i den långrangliga sjön Widöstern, men deref-
ter åter slingrande sin klara våg längs med
landsvägen nere mellan busk- och skogbevuxna
stränder. Mellan Hörle och Wernamo finnes
ett ställe, som kallas Rödaled; något rödt led
står imedlertid ej här att uppspåra, mera än
någon blå port vid Blåiporten utanför Stock-
holm; det värsta är, att här icke ens förekom-
mer. någon grind alls — ehuru man eljest vis-
serligen icke saknar dylika i Småland, då jag
t. ex. på ett enda skjutshåll räknat till trettio-
sex, säger: 36! — Signen förmäler, att vid
detta osynliga led i fordna dagar stått en b!o-
dig, en röd strid emellan svensker och danskar
— aldrig annat än svenskar cch danskar mot
hvarannan! — de svenska skola, för alt narra
fienden, bafva vändt om alla sina skor, så att
det skulle se ut som om de retirerat, ech då
danskarne nu ryckte lingre fram, hade svenska
hären ö:verfallit dem ur skogarne; gömställen;
der den undanstuckit sig, och gifvit dem hisk-
ligen på pelsen. Danska berättelser pistå, att
det var danska träskor, som i stället narrat
svenskarne. Hvilkadera skona skall man nu
tro?...
Landskapet från Wernamo ända till Ljungby
hörer till de täckaste, konske i hela södra Sver-
ge. Det är långt mera blekingskt, än små-
ländsk!; barrskogen ger plats för de gladaste
löfträdslundar, mellan hvilka bördiga åkerfält,
afvexlande med de vackra vattendragen, blicka
fram öfverallt; det är som reste msn genom en
ständig park. I denna trakt ligger det gamla
Trollegodset Ed, bekant för sina stora boksko-
gar och för den sällssmma tradition, som der-
vid fäster sig angående upphofvet till Trolle-
ättens vapen och namn. Godset tillhörde nem-
ligen vid början af tolfbundratalet en riddar
Herve Uif. Denne riddersman, som ver gan-
ska gudfruktig, red en julnatt ned allena till
julottan i Woxtorps kyrka, då han på sidan
om vägen blef varse en hel hop smått folk,
som dansade kring en kulle. Då han höll hä-
sten innco, för att med rysning beskåda pyss-
lingarnas okristliga tidsfördrif, kom en af trol-
len fram och bjöd honom att dricka af ett rå-
gadt horn. Herr Ulf tog hornet, låtsade dric-
ka, men kastade innehållet bakom sig, grep
derpå sitt svärd och höggitrollet så manhaftigt
tvärs öfver halsen, att hufvudet trillade af.
Riddaren red derefter till kyrkan och sjöng si-
ra psalmer, som) om ingenting passerat. Men
efter slutad gudstjenst tillkännagaf han för pre-
sten och församlingen hvad som skett, och alla
begåfvo sig till stället, då trollet ännu fanns
liggande med afhugget bufvud. Då konungen
erfor denna bedrift, bjöd han riddar Herve Ulf
att antaga namnet Trolle och bära i sitt vapen
en hufvudlös figur, honom till heder och intet
missförstånd. Händelsen finnes afmålad i Wox-
torps kyrka; men trollbornet, som var måladt
med trehundra olika färge: och af riddaren
skänktes till Wexiö kyrka, blef derifrån röfvadt
af danskarne år 1570 och fördt till. Danmark.
Om det ännu finnes i behåll dersammastädes,
det vete allena Gud och etatsrådet Thomsen!
Vid Toftaholm, som man passerar tätt förbi
eller rättare igenom, nära invid Dörarps gäst-
gifvaregård, finnes en otalighet af minnesmär-
ken efter gamla fejder. Öfverallt grifthögar och
uppresta stenar, äfvenledes ett stort hugget kors,
kalladt Fickekorset, öfver en här fallen fält-
öfverste. På en ö i Widöstern ligga ruiner
efter ett slott och upp vid sjelfva gården en
skans. En mosse i närheten heter ännu i dag
Blodmossen, och i jorden ligger en hel arsenal
af rostar långsamt i stycken. All denna blods-
utgjutelse har då erfordrats, för att dansk och
svensk i en samtid omsider skulle blifva sanna
fosterbröder! Jag vill endast svara: Quidquid
delirant reges, plectantur Achivin...
Ljungby köping ligger icke vackert, och man
har hänfrån ett stycke väg, som till och med
förtjenar anmärkas för en verkligen ganska o-
vanlig fulhet. Så intagande nejder, man nyss
förut genomvandrat; så melankolisk och ängs-
Liga äro de, man här har omkring sig. En o-
ländig hed åt alla håll, endast sand och Erica
vulgaris! Inga eller blott ytterst torftiga men-
niskoboningar! Tomhetens styggelse! Lyck-
ligtvis räcker denne öcken ingen evighet; redan
vid Traheryd börjar åter en natur för mensk-
ET