SVIS PB YVaAVCUB 11519 MM 0 VV BI bredd med folkökningen och upplysningen, eller om det är endast denna sednare tid som visat så förfärliga symptomer till samhällets förfall; om dessa orsaker härleda sig ifrån de arbetande klassernas sida ensamt, eller om det är bristfälliga och orättvisa lagar, som vållat och åstadkommit det onda, samt huru detta onda lämpligast och säkrast skall kunna hämmas och — botas. Jag är ingen statsman eller politikus, borde således ej det ringaste befatta mig med att tänka eller tala om det allmänna, så mycket mera, som jag tillhörer den klass af folket, som ej äger några medborgerliga rättigheter; ty att få lefva, är ej nog för alt kallas en medborgare i staten. Jag kan dock ej underlåta att här, då jag nu har tillfälle dertill, yura några egna tankar öfver de orsaker som föranledt och altid stola föranleda det största missförhållande i samhället. Åro landets lagar och institutioner felaktiga och för sin tid ej ändamålsenliga, är det högst angeläget alt i lid göra nyttiga, nödvändiga och framför allt rättvisa förändringar. Vid dessa förändringar, likasom vid all lagsviftning, är det äfven nödigt att folket höres öfver hvad som kan och bör göras. Men det är ej nog att en 4:de eller 5:tedel af folket blifver representeradt, utan aa interessen inom alla klasser och förhållanden skola bevakas och undersökas, um det skall blifva möjhgt att stifta lagar till det allmän as båtnad. Men bitintills och nu är förhållandet helt annorlunda. Som jag vill minnas uppgår deras antal, hvilka äro i saknad af fast egendom eller borgerlig rörelse, till 3, eller 4; af lande.s befolkning, dessa äga icke representationsrätt. Icke dess mindre äro de medlemmar i samhället och såsom sådane nafva de nytta eller skada at lagarnes rättvisa eller orättrisa grunder. — Hvilken har sig nu uppdraget att bevaka denna stora del af folkets rättigheter och interessen? — Mig veterligen ingen. Då en 40:de eller kanske 20:ae del innehafva en fjerdedel af folkets talan och rät tighet att besluta och beskatta, så äro ; helt och hållet utan någon sådan rättighet. Pet är en al äe första orsake:na till det öfverhandtagande oxda. Högst sällsynt är det fall, då en sann fosterlandsoch menniskovän uppstår, för att skydda och förorda arbetarens rätt: Och en sådan mans bemödanden blifva dessutom alltid fruktlösa, emedan de privilegierade och bevakade interessena alltid npedtrycka hvarje opinion till arbetarnes fördel: Dessas tillvaro vill man knappast en gång erkänna, annat än som en tryckande last på samhällets skuldra; och likväl är det denna klass, som odlar jorden, som uppför dessa massor af byggnader af alla slag, som bryter malmen ur bergens djup, som på oceanerna trottsar hetta och köld för att utbyta landets produkter mot andra länders, m. m. Och hvad hafva de för alla dessa mödor? Jo, föda och kläder för dagen, och det ofta knappt nog; men för morgondagen, den kraftlösa ålderdomen hafva de intet, (arbetets afkastning blir litet ojemnt fördelad: se der orsaken). Det är äfven de, som i händelse af behof, skola försvara fosterlandets fribet och sjelfständighet. Att alt d tta är sannt, kan väl ingen bestrida, och är det sannt, så kan väl ingen rättvist tänkande menniska frångå, det äfven åt dem bör tillerkännas lika rättigheter med dem, som aldrig gjort eller göra det allmänna något gagn, men på hvilka en tillfällig lyckans nyck hopat börd eller egendom. utan att de sjelfva måhända varit värda det riugaste af dess håfvor, och hvilka äro odugliga att sjelfva sköta det ringaste af dessa sina ägodelar, hvilka således blifva bearbetade af denna rättighetslösa klass, utan hvilken de mäktige skulle taga sig ganska slätt ut. : Hvartill tj.na lagarna och religionen? Lagarne tjena till att skydda den del af folket som hafva egendom, samt i det närmaste utestänga och hindra samt göra det omöjligt för den som intet äger, att förvärfva någon. Religionen deremot. såsom den allmännast tydes och tillämpas, är till för att trösta arbetaren deröfver, att han intet har och — intet kan få. Vala. arbeta och bid: se der religionens bud för den fattige; lid brist, försaka och tro Gud om godt: Han hjelper dig nog; sker det ej här i lifvet, så sker det i ett tillkommande. Lika godt om du här sedan du arbetat, så länge dina krafter medgifvit, skulle hungra eller frysa ihjel. Endast du tror awt för dig har Gud ej skapat något af hvad den härliga jorden bär, har du utsigt att få se himlen öppen för dig: usla tröst! Har då ej Gud skapat jorden med allt hvad den genom Guds godhet framalstrar för menniskornas geminsamma nytta? Han sade ju: uppfyller jorden och bruker henne. — Men han sade ej, j som ären starkast delen j jorden emellen eder, och låten de svagare arbeta för eder, på det j mågen kunna vara beriade ifrån arbete, och i stäliet förnöja eder och i öfvermått njuta af hvad deras arbete ger, ty detta är min höga vilja; en liten del skall äga och njuta af min härlighet och godhet, men den större delen skall arbeta och lida brist; och på det j må kunna vara i oqvald besittning af edra förmånsrättigheter, upprätten lagar, hvilka kunna skydda edra personers och eder egendom samt straffen dem på det slrängaste, som våga tvifla på dessa lagars gudomliga sanning och rättvisa. — Nej — så sade den rättvise och gode Guden aldrig. Vår christliga religion säger, att vilkoren för dem som skola blifva delaktige af Fadrens eviga härlighet, äro att föda den hungrige, kläda den nakne, herbergera den husville, vårda den sjuke, besöka den fångne (och framför allt den oskyldigt anklagade), och hvad j hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det hafvin I gjort miy, säger Christus. Huru öfvas nu dessa christhga bud och dygder af hans bekännare? ganska ljumt. Brist på sann kristlig kärlek till sina arma medmenniskor är ej den minsta orsaken till det onda. Gjorde hvarje menniska allt det goda bon borde och kunde, skulle menskliga lifvet i allmänhet hafva ett helt annat utseende. Betraktar man ute bland större folksamlingar dessa trasiga, utmärglade varelser, som i mängd anropa den förbigåendes medlidande, skall man alltid göra den märkvärdiga upptäckten, att, då någon skärf blifver dem tilldelad, är det med högst få undantag endast personer ur arbetsklasserna, som af sina ringa tillgångar bispringa de arma, och hvarföre det? Jo, dessa känna behoiven; de veta hvad saknad af eller oförmöga till arbete vill säga; de tycka sig böra, om än så ringa, afbörda sig en tacksamhetsgärd för helsa och jarbete, glade och lycklige genom medvetandet att bafva gjort något godt. De stackars ofta faderoch moderlösa barnen samt krymplingarne, som äro oförmögna till arbete, om det än för dem gåfves något, vända sig fåfängt till dessa i präktiga ekip ger åkande herrskaper, med bön om en allmosa; ett barskt vet hut fördömda och lata tiggarpack! blir oftast deras svar, om något erhålles. O!om de visste, om de kunde föreställa sig dessa olyckliges känslor, då de nödgas tigga medel för uppehållandet af ett för dem så uselt lif, som alltid varit en oafbruten kedia af lidanden och försakelser. då skulle de åt-— m M MA MM Mm Ar UR BA 30 OR -—r— —m Mm CC Uv AA Lj — -— 2 — D pe re RA KK Fr mn mn LÅ h RO AA AR RR BOD AR OR AAA -— —-— -—p—