SVIS PB YVaAVCUB 11519 MM 0 VV BI
bredd med folkökningen och upplysningen, eller om
det är endast denna sednare tid som visat så för-
färliga symptomer till samhällets förfall; om dessa
orsaker härleda sig ifrån de arbetande klassernas
sida ensamt, eller om det är bristfälliga och orätt-
visa lagar, som vållat och åstadkommit det onda,
samt huru detta onda lämpligast och säkrast skall
kunna hämmas och — botas.
Jag är ingen statsman eller politikus, borde såle-
des ej det ringaste befatta mig med att tänka eller
tala om det allmänna, så mycket mera, som jag till-
hörer den klass af folket, som ej äger några med-
borgerliga rättigheter; ty att få lefva, är ej nog för
alt kallas en medborgare i staten. Jag kan dock
ej underlåta att här, då jag nu har tillfälle dertill,
yura några egna tankar öfver de orsaker som för-
anledt och altid stola föranleda det största miss-
förhållande i samhället.
Åro landets lagar och institutioner felaktiga och
för sin tid ej ändamålsenliga, är det högst angelä-
get alt i lid göra nyttiga, nödvändiga och framför
allt rättvisa förändringar. Vid dessa förändringar,
likasom vid all lagsviftning, är det äfven nödigt att
folket höres öfver hvad som kan och bör göras.
Men det är ej nog att en 4:de eller 5:tedel af fol-
ket blifver representeradt, utan aa interessen inom
alla klasser och förhållanden skola bevakas och un-
dersökas, um det skall blifva möjhgt att stifta lagar
till det allmän as båtnad. Men bitintills och nu
är förhållandet helt annorlunda. Som jag vill min-
nas uppgår deras antal, hvilka äro i saknad af fast
egendom eller borgerlig rörelse, till 3, eller 4; af
lande.s befolkning, dessa äga icke representations-
rätt. Icke dess mindre äro de medlemmar i sam-
hället och såsom sådane nafva de nytta eller skada
at lagarnes rättvisa eller orättrisa grunder. — Hvil-
ken har sig nu uppdraget att bevaka denna stora
del af folkets rättigheter och interessen? — Mig
veterligen ingen. Då en 40:de eller kanske 20:ae
del innehafva en fjerdedel af folkets talan och rät
tighet att besluta och beskatta, så äro ; helt och
hållet utan någon sådan rättighet. Pet är en al
äe första orsake:na till det öfverhandtagande oxda.
Högst sällsynt är det fall, då en sann fosterlands-
och menniskovän uppstår, för att skydda och för-
orda arbetarens rätt: Och en sådan mans bemö-
danden blifva dessutom alltid fruktlösa, emedan de
privilegierade och bevakade interessena alltid nped-
trycka hvarje opinion till arbetarnes fördel: Dessas
tillvaro vill man knappast en gång erkänna, annat
än som en tryckande last på samhällets skuldra;
och likväl är det denna klass, som odlar jorden,
som uppför dessa massor af byggnader af alla slag,
som bryter malmen ur bergens djup, som på ocea-
nerna trottsar hetta och köld för att utbyta landets
produkter mot andra länders, m. m. Och hvad
hafva de för alla dessa mödor? Jo, föda och klä-
der för dagen, och det ofta knappt nog; men för
morgondagen, den kraftlösa ålderdomen hafva de
intet, (arbetets afkastning blir litet ojemnt fördelad:
se der orsaken). Det är äfven de, som i händelse
af behof, skola försvara fosterlandets fribet och sjelf-
ständighet. Att alt d tta är sannt, kan väl ingen
bestrida, och är det sannt, så kan väl ingen rätt-
vist tänkande menniska frångå, det äfven åt dem
bör tillerkännas lika rättigheter med dem, som al-
drig gjort eller göra det allmänna något gagn, men
på hvilka en tillfällig lyckans nyck hopat börd eller
egendom. utan att de sjelfva måhända varit värda
det riugaste af dess håfvor, och hvilka äro odugliga
att sjelfva sköta det ringaste af dessa sina ägodelar,
hvilka således blifva bearbetade af denna rättighets-
lösa klass, utan hvilken de mäktige skulle taga sig
ganska slätt ut. :
Hvartill tj.na lagarna och religionen? Lagarne
tjena till att skydda den del af folket som hafva
egendom, samt i det närmaste utestänga och hin-
dra samt göra det omöjligt för den som intet äger,
att förvärfva någon. Religionen deremot. såsom den
allmännast tydes och tillämpas, är till för att trö-
sta arbetaren deröfver, att han intet har och — intet
kan få. Vala. arbeta och bid: se der religionens
bud för den fattige; lid brist, försaka och tro Gud
om godt: Han hjelper dig nog; sker det ej här i
lifvet, så sker det i ett tillkommande. Lika godt
om du här sedan du arbetat, så länge dina krafter
medgifvit, skulle hungra eller frysa ihjel. Endast
du tror awt för dig har Gud ej skapat något af hvad
den härliga jorden bär, har du utsigt att få se him-
len öppen för dig: usla tröst! Har då ej Gud ska-
pat jorden med allt hvad den genom Guds godhet
framalstrar för menniskornas geminsamma nytta?
Han sade ju: uppfyller jorden och bruker henne. —
Men han sade ej, j som ären starkast delen j jor-
den emellen eder, och låten de svagare arbeta för
eder, på det j mågen kunna vara beriade ifrån ar-
bete, och i stäliet förnöja eder och i öfvermått
njuta af hvad deras arbete ger, ty detta är min
höga vilja; en liten del skall äga och njuta af
min härlighet och godhet, men den större de-
len skall arbeta och lida brist; och på det j må
kunna vara i oqvald besittning af edra förmåns-
rättigheter, upprätten lagar, hvilka kunna skydda
edra personers och eder egendom samt straffen dem
på det slrängaste, som våga tvifla på dessa lagars
gudomliga sanning och rättvisa. — Nej — så sade
den rättvise och gode Guden aldrig. Vår christ-
liga religion säger, att vilkoren för dem som skola
blifva delaktige af Fadrens eviga härlighet, äro att
föda den hungrige, kläda den nakne, herbergera den
husville, vårda den sjuke, besöka den fångne (och
framför allt den oskyldigt anklagade), och hvad j
hafven gjort en af dessa minsta mina bröder, det
hafvin I gjort miy, säger Christus. Huru öfvas nu
dessa christhga bud och dygder af hans bekännare?
ganska ljumt.
Brist på sann kristlig kärlek till sina arma med-
menniskor är ej den minsta orsaken till det onda.
Gjorde hvarje menniska allt det goda bon borde
och kunde, skulle menskliga lifvet i allmänhet haf-
va ett helt annat utseende. Betraktar man ute
bland större folksamlingar dessa trasiga, utmärglade
varelser, som i mängd anropa den förbigåendes med-
lidande, skall man alltid göra den märkvärdiga upp-
täckten, att, då någon skärf blifver dem tilldelad,
är det med högst få undantag endast personer ur
arbetsklasserna, som af sina ringa tillgångar bi-
springa de arma, och hvarföre det? Jo, dessa känna
behoiven; de veta hvad saknad af eller oförmöga
till arbete vill säga; de tycka sig böra, om än så
ringa, afbörda sig en tacksamhetsgärd för helsa och
jarbete, glade och lycklige genom medvetandet att
bafva gjort något godt. De stackars ofta fader- och
moderlösa barnen samt krymplingarne, som äro oför-
mögna till arbete, om det än för dem gåfves något,
vända sig fåfängt till dessa i präktiga ekip ger
åkande herrskaper, med bön om en allmosa; ett
barskt vet hut fördömda och lata tiggarpack! blir
oftast deras svar, om något erhålles. O!om de visste,
om de kunde föreställa sig dessa olyckliges känslor,
då de nödgas tigga medel för uppehållandet af ett
för dem så uselt lif, som alltid varit en oafbruten
kedia af lidanden och försakelser. då skulle de åt-
-- - - — m M MA MM Mm Ar UR BA 30 OR -—r— —m Mm CC
Uv AA Lj — -— 2
— - D
- pe re RA KK Fr mn mn LÅ h RO AA - AR RR BOD AR OR
- - AAA - -— —- -— - -—- p—