och Belgien, samt vid valen af Englands Underhus, att de ej torde behöfva här anföras. Den, som erfarit, huru på det ena stället användes, å ena sidan löften om fördelar för kommunen, valmännen och deras anhörige, samt embetsmännens hela inflytande, å den andra penningar, löften, hotelser och de skändligaste, stundom till löjlighet öfvergående medel, allt för att åt ett parti bereda öfverlägsenhet i kammaren; huru på det andra, det katholska presterskapet missbrukar religionens makt till störande af valfriheten och vinnande af politiska ändamål, samt slutligen huru på det tredje valmännens röster öppet blifvit till den mestbjudande försålde och rikedomen sålunda besegrat den största medborgerliga förtjenst; — den, som erfarit allt detta, och erinrar sig, att i det fattiga Sverige ingen, sedan den i flera bänseenden undantag bildande frihetstiden, veterligen varit nog fattig, att sälja sin röst, eller nog glömsk af medborgarens pligter, för att vilja köpa en annans, — han kan ej utan tvekan vidröra de från fäderne ärfda former, hvilka bidragit att åt oss förvara det ännu dyrbarare arfvet af fädernas hederskänsla och fosterlandskärlek. Om det således, redan på grund af hvad jag här endast i korthet kunnat anföra, visar sig, alt ståndsoch klassvalen i allmänhet äro att föredraga de samfäldta, återstår likväl, — till stöd för mitt inom kommitteen förgäfves gjorda yrkande, att all tillämpning af vår representations närvarande grunder ej måtte ur kommitttens förslag uteslutas, — att ådagalägga, det åtskilliga, serskildt för Sverige gällande skäl här tala för deras bibehållande. De hufvudsakligaste bland dem äro: a) Betraktar man sammansättningen af de fyra stånd, hvilka enligt 4 8 Riksdagsordningen äro Svenska folkets representanter, finner man, att riddarhuset visserligen består endast af adelsmän, men deremot, att presteståndet icke utgöres blott af prester, borgareståndet icke utesiutande af borgare och bondeståndet icke heller endast af bönder, då man nemligen icke, efter vanligt språkbruk, kan såsom bonde anse hvar och en hemmansegare, hvilken icke tillförene hört till annat riksstånd, eller någon ordinarie beställning i rikets tjenst innehaft. Förhållandet var af ålder ej sådant, men historien visar oss, huru det på ett naturligt sätt uppstått och utbildat sig. De fyra ursprungliga riksstånden hafva tid efter annan befunnits icke inom sig sluta alla de samhällsklasser, hvilkas deltagande i behandlingen af fäderneslandets angelägenheter blifvit, i den mån dessa klasser utvecklat sig, af rättvisa och det allmännas fördel påkalladt. I stället för att vid hvarje sådant tillfälle af den nya klassen bilda ett nytt stånd, — hvilket skulle hafva föranledt en arbetet betungande och i flera hänseenden skadlig representationens mångdelning, — har lagstiftaren införlifvat den med det bland de redan befintlige stånden, som med densamma närmast öfverensstämt i bildning, interessen och lenadsförhållanden. Detta har åter skett på tvenne olika sätt. Den nya klassen har nemligen antingen sjelfständigt valt sina riksdagsmän, hvilka blott i och för riksdagsgöromålen sammanträdt med ett annat stånd, såsom förhållandet är med Universiteternas och Vetenskapsakademiens representanter i presteståndet, samt bruksegares i borgareståndet; eller ock har den blifvit fullkomligt, äfven för riksdagsmannavalen, med ett redan varande stånd förenad, såsom ofrälse egare af frälsejord och kronohemmansåboer med bondeståndet. Utvecklingen från ståndstill klass-representation är sålunda redan skedd, — följaktligen de inkast, som mot de förra anföras, i sjelfva verket undanröjda, — och härmed en naturlig gång för all representationsförändring i Sverige utstakad. Så länge på denna väg en förbättring ännu kan åstadkommas, — och att detta hos oss är förhållandet, lärer ingen bestrida, — synes det icke vara fosterländskt att utan betänklighet inkasta sig på en väg, ledande till ett okändt mål. b) Det sammanhang mellan det bestående och det nya, man vill bilda, hvilket i allmänhet är nödigt, om en förändring ej skall åtföljas af en för samhället vådlig skakning, är af serdeles vigt för Sverige, der folket med en synnerlig förkärlek fasthänger vid gamla vanor, äfven då dessa äro uppenbart skadliga. En naturlig seghet, att ej säga tröghet i lynnet; den ringa befolkningens spridning på en stor yta; bristande förbindelsemedel och föga beröring mellan skiljda orter, möjligen ock nödvändigheten för det vida öfvervägande flertalet att hufvudsakligen rigta sin omtanka på de lekamliga behofvens fyllande, alla dessa omständigheter förorsaka, att nya åsigter här ganska långsamt göra sig gällande. En reform kan imedlertid icke anses vara mogen, eller tiden för densamma inne, så länge den ogillas af flertalet bland både mer och mindre upplyste, och på denna punkt står, enligt min öfvertygelse, den samfäldta valprincipen ännu hos oss. Adeln och presteståndet hafva vid de tvenne sednaste riksdagarne nära enhälligt förklarat sig emot densamma; likaså borgareståndet vid. början af 1840 års riksdag, och ehuru tänkesättet hos majoriteten sedan förändrat sig, lärer väl icke vara något tvifvel, attju en ganska aktningsbjudande minoritet ännu finnes äfven inom detta stånd. Endast bondeståndet har vid ofvannämnde tvenne riksdagar förklarat sig för de samfäldta valen, men åtskilliga omständigheter, och deribland min cgen visserligen ringa erfarenhet, gifva mig anledning förmoda, att om Sveriges allmoge kunde vid sockenstämmor höras öfver frågan: Ön-l: sken j, att bondeståndet skall upphöra, att vid riksdagarne utgöra ett eget stånd, och att allmogen hädanefter skall välja sina riksdagsmän gemensamt med de s. k. herremännen å landet? skulle denna fråga af en högst öfvervägande pluralitet nekande besvaras. Klart inser jag hela vigten af detta påstående, ty det innebär ingenting mindre, än att Bondeståndet vid riksdagarne icke uttryckt tänkesättet hos Bondeståndet i landsorten, men sådan är verkligen i detta fall min tro. Orsakerna till ett sådant förhållande behöfver man derföre ingalunda söka i brist på oberoende hos de väljande eller på redbarbet och god vilja hos de valde, utan äro de, enligt min öfvertygelse, helt enkelt följande: Sveriges allmoge lefver il allmänhet i nåera få, från fäderna ärfda och starkt rotfästace, politiska ider, naturligen afvikande från de moderna, hvilka under riksdagarne och vistandet i hufvudstaden småningom bibringas riksdagsmännen. Deraf härrör ursprungligen skiljaktigheten mellan de väljande och de valde. Att de sednare det oaktadt omväljas, kan lätt förklaras deraf, att få bland elektorerna och en högst obetydlig andel af de i första handen röstägande känna, hvad deras) riksdagsman uträttat, så vidt det ej serskildt rörer deras ort, samt af det inflytande, den sistnämnde erhåller genom sin under riksdagarne förvärfvade bekantskap med rikets penningeverk och öfriga angelägenheter. c) De omedelbara valens företräde framför de medelbara är obestridligt; likväl kunna de förra, i anseende till den utsträckta valrätten. hos oss icke!