och Belgien, samt vid valen af Englands Underhus,
att de ej torde behöfva här anföras. Den, som er-
farit, huru på det ena stället användes, å ena sidan
löften om fördelar för kommunen, valmännen och
deras anhörige, samt embetsmännens hela inflytande,
å den andra penningar, löften, hotelser och de skänd-
ligaste, stundom till löjlighet öfvergående medel, allt
för att åt ett parti bereda öfverlägsenhet i kamma-
ren; huru på det andra, det katholska presterskapet
missbrukar religionens makt till störande af valfri-
heten och vinnande af politiska ändamål, samt slut-
ligen huru på det tredje valmännens röster öppet
blifvit till den mestbjudande försålde och rikedo-
men sålunda besegrat den största medborgerliga för-
tjenst; — den, som erfarit allt detta, och erinrar
sig, att i det fattiga Sverige ingen, sedan den i flera
bänseenden undantag bildande frihetstiden, veterli-
gen varit nog fattig, att sälja sin röst, eller nog
glömsk af medborgarens pligter, för att vilja köpa
en annans, — han kan ej utan tvekan vidröra de
från fäderne ärfda former, hvilka bidragit att åt oss
förvara det ännu dyrbarare arfvet af fädernas he-
derskänsla och fosterlandskärlek.
Om det således, redan på grund af hvad jag här
endast i korthet kunnat anföra, visar sig, alt stånds-
och klassvalen i allmänhet äro att föredraga de
samfäldta, återstår likväl, — till stöd för mitt inom
kommitteen förgäfves gjorda yrkande, att all tillämp-
ning af vår representations närvarande grunder ej
måtte ur kommitttens förslag uteslutas, — att åda-
galägga, det åtskilliga, serskildt för Sverige gällande
skäl här tala för deras bibehållande. De hufvud-
sakligaste bland dem äro:
a) Betraktar man sammansättningen af de fyra
stånd, hvilka enligt 4 8 Riksdagsordningen äro Sven-
ska folkets representanter, finner man, att riddar-
huset visserligen består endast af adelsmän, men
deremot, att presteståndet icke utgöres blott af pre-
ster, borgareståndet icke utesiutande af borgare och
bondeståndet icke heller endast af bönder, då man
nemligen icke, efter vanligt språkbruk, kan såsom
bonde anse hvar och en hemmansegare, hvilken
icke tillförene hört till annat riksstånd, eller någon
ordinarie beställning i rikets tjenst innehaft. För-
hållandet var af ålder ej sådant, men historien vi-
sar oss, huru det på ett naturligt sätt uppstått och
utbildat sig. De fyra ursprungliga riksstånden hafva
tid efter annan befunnits icke inom sig sluta alla
de samhällsklasser, hvilkas deltagande i behandlin-
gen af fäderneslandets angelägenheter blifvit, i den
mån dessa klasser utvecklat sig, af rättvisa och det
allmännas fördel påkalladt. I stället för att vid
hvarje sådant tillfälle af den nya klassen bilda ett
nytt stånd, — hvilket skulle hafva föranledt en ar-
betet betungande och i flera hänseenden skadlig re-
presentationens mångdelning, — har lagstiftaren in-
förlifvat den med det bland de redan befintlige stån-
den, som med densamma närmast öfverensstämt i
bildning, interessen och lenadsförhållanden. Detta
har åter skett på tvenne olika sätt. Den nya klas-
sen har nemligen antingen sjelfständigt valt sina
riksdagsmän, hvilka blott i och för riksdagsgöromå-
len sammanträdt med ett annat stånd, såsom för-
hållandet är med Universiteternas och Vetenskaps-
akademiens representanter i presteståndet, samt bruks-
egares i borgareståndet; eller ock har den blifvit
fullkomligt, äfven för riksdagsmannavalen, med ett
redan varande stånd förenad, såsom ofrälse egare af
frälsejord och kronohemmansåboer med bondeståndet.
Utvecklingen från stånds- till klass-representation
är sålunda redan skedd, — följaktligen de inkast,
som mot de förra anföras, i sjelfva verket undan-
röjda, — och härmed en naturlig gång för all re-
presentationsförändring i Sverige utstakad. Så länge
på denna väg en förbättring ännu kan åstadkommas,
— och att detta hos oss är förhållandet, lärer in-
gen bestrida, — synes det icke vara fosterländskt
att utan betänklighet inkasta sig på en väg, ledande
till ett okändt mål.
b) Det sammanhang mellan det bestående och det
nya, man vill bilda, hvilket i allmänhet är nödigt,
om en förändring ej skall åtföljas af en för samhäl-
let vådlig skakning, är af serdeles vigt för Sverige,
der folket med en synnerlig förkärlek fasthänger vid
gamla vanor, äfven då dessa äro uppenbart skadliga.
En naturlig seghet, att ej säga tröghet i lynnet;
den ringa befolkningens spridning på en stor yta;
bristande förbindelsemedel och föga beröring mellan
skiljda orter, möjligen ock nödvändigheten för det
vida öfvervägande flertalet att hufvudsakligen rigta
sin omtanka på de lekamliga behofvens fyllande,
alla dessa omständigheter förorsaka, att nya åsigter
här ganska långsamt göra sig gällande. En reform
kan imedlertid icke anses vara mogen, eller tiden
för densamma inne, så länge den ogillas af flertalet
bland både mer och mindre upplyste, och på denna
punkt står, enligt min öfvertygelse, den samfäldta
valprincipen ännu hos oss. Adeln och presteståndet
hafva vid de tvenne sednaste riksdagarne nära en-
hälligt förklarat sig emot densamma; likaså borgare-
ståndet vid. början af 1840 års riksdag, och ehuru
tänkesättet hos majoriteten sedan förändrat sig, lä-
rer väl icke vara något tvifvel, attju en ganska akt-
ningsbjudande minoritet ännu finnes äfven inom
detta stånd. Endast bondeståndet har vid ofvan-
nämnde tvenne riksdagar förklarat sig för de sam-
fäldta valen, men åtskilliga omständigheter, och der-
ibland min cgen visserligen ringa erfarenhet, gifva
mig anledning förmoda, att om Sveriges allmoge
kunde vid sockenstämmor höras öfver frågan: Ön-l:
sken j, att bondeståndet skall upphöra, att vid riks-
dagarne utgöra ett eget stånd, och att allmogen hä-
danefter skall välja sina riksdagsmän gemensamt
med de s. k. herremännen å landet? skulle denna
fråga af en högst öfvervägande pluralitet nekande
besvaras.
Klart inser jag hela vigten af detta påstående, ty
det innebär ingenting mindre, än att Bondeståndet
vid riksdagarne icke uttryckt tänkesättet hos Bonde-
ståndet i landsorten, men sådan är verkligen i detta
fall min tro. Orsakerna till ett sådant förhållande
behöfver man derföre ingalunda söka i brist på o-
beroende hos de väljande eller på redbarbet och god
vilja hos de valde, utan äro de, enligt min öfverty-
gelse, helt enkelt följande: Sveriges allmoge lefver il
allmänhet i nåera få, från fäderna ärfda och starkt
rotfästace, politiska ider, naturligen afvikande från
de moderna, hvilka under riksdagarne och vistandet
i hufvudstaden småningom bibringas riksdagsmän-
nen. Deraf härrör ursprungligen skiljaktigheten mel-
lan de väljande och de valde. Att de sednare det
oaktadt omväljas, kan lätt förklaras deraf, att få
bland elektorerna och en högst obetydlig andel af
de i första handen röstägande känna, hvad deras)
riksdagsman uträttat, så vidt det ej serskildt rörer
deras ort, samt af det inflytande, den sistnämnde
erhåller genom sin under riksdagarne förvärfvade
bekantskap med rikets penningeverk och öfriga an-
gelägenheter.
c) De omedelbara valens företräde framför de me-
delbara är obestridligt; likväl kunna de förra, i an-
seende till den utsträckta valrätten. hos oss icke!