UTRIKES.
——
ITALIEN.
Till general för nationalgardet i Rom, har
furst Rospigliosi blifvit utnämnd; till chef för
generalstaben, med öfverste-grad, hertigen af
Rignano. Bland cheferna för de 44 rionerna,
eller trakterna, hvilka hvardera stå under be-
fål af en öfverstlöjtnant och en major, befisnas
följande personer: duca Carlo Torlonia, duca
Piombino, duca Aldobrandini, merchese I. La-
vaggi, marchese N. Sacripante, marchese Pa-
trizzi, duca Doria Pamfili, duca di Viano, conte
X. Malatesta, cavaliere Righetti, duca Corsini.
Det officiella Diari Romano, omtalar be-
römmande, att, utom de till tjenstgöring för
nätterna beordrade nationalgardisterna, inställa
sig nästan hvar afton frivilliga, hvaribland per-
soner utom den för nationalgardespligten om-
fattande å!dern, eller ynglingar under 21 och
gubbar öfver 60 år, samt att tjensten förrät-
tas med det lugn och den regelbundenhet, som
ägnar den allmänna ordningens sanna vännerp.
I Pesaro och i Ferrara samt andra orter haf-
va nationalgardena äfven redan bildat sig, och
innan kort anses denna stiftelse vara införd ö-
verallt i hela Kyrkostaten.
Det nyaste profvet på de hosstyrelsen i Ne-
pel råd.nde åsigterna öfver förbållandet i Rom,
har uppenbarat sig efter romerska ex-guver-
nörn och ex-polismästaren Grasselinis återkomst
till sin sicil:anska hembygd; konungen utnämnt
de honom genast till arkimandritbefsttningen i
Messina, en sinekur med 6090 dukaters in
komst. I Rom påstås nu allmänt att Grasso-
lini skött romerska polisen i neapolitanska sty-
relsens in!eresse. — Sisom motstycke bör ej
heller förtig:s en till påfven ställd adress från
åtskilliga neapolitaner, hvari anhålles om abs2o-
lutioa på förhand, för den möjliga synden att
de kunde komma att med våld afskudda de:
neapolitanska oket, för att frivilligt bogifva sig
under den heliga stolens väldev.
Det nimndes i ett föreg. nummer, att pater
Venturas åminnelsetal öfver OConnell nu har
utkommit i tryck. Några utdrag derur, särde-
les märkvärdiga genom de vinkar det innehål-
ler om en möjlig vändning i katolska kyrkans
alltid på framtiden så skarpsynta politik, må
här finna plats. Venturas ord skulle i synner-
hot vara af vigt, om men finge anse dem öf-
veren-stimma med åsigterna hos katolska kyr-
kans nuvarande öfverhufvud. Han yttrade:
VYe, ve de regeringar hvilka, efter den revolution
som försiggått inom ideverlden, ännu i 49:e århun-
dradet tro sig kunna göra bruk af den religiösa de-
spotismen! Kejsarne, hvilka vid sin öfvergång till
kristendomen sjelfva icke ville begripa denna kri-
stendom, utan liksom förr djerfdes utöfva en hed-
nisk despotism öfver den kristna kyrkan, lemnades
i sticket af denna kyrka. Denedsjönko ilaster och
brott, hvilka föranledde historien att omtala deras
välde under titeln: det romerska rikets förfall, ochi
de försvanno från den politiska skådeplatsen utan
arfvingar och utan efterföljare. Kyrkan, som ingen-
ting föraktar utan söker, ingenting försmår utan in-
samlar, och som helgar allt hvad som- har kraft och
lif, — kyrkan vände sig då till barbarerna, hvilkas
händer hade fullgjort domen öfver det romerska ri-
kets ömklighet och blodskuld. Hon öste litet vat-
ten på deras hufvuden, smorde deras pannor med
invigd olja och bragte undret af en kristlig monarki
till stånd. Inträffar nu att deras efterträdare, hän-
förda af hedendomens despotiska åsigter, öfvergifva
kristendomens fria grundsatser, fria, i följd af den
allmänna kristliga menniskokärleken; — inträffar att
de icke vilja afveta läran om folkets religiösa fri-
het och kyrkoförfattningens oberoende, hvilken ut-
gjorde deras förfäders trygghet och ära, — då skall
kyrkan äfven kunna — i sin ordning — umbära
dem. Hon skall tilläfventyrs vända sig till demo-
kratien, döpa detta vilda väsen, kristna det såsom
hon fordom kristnade barbariet; hon skall erkänna
en eller annan af dess söner, som händelserna up pp-
höjt; skall trycka invigningens gudomliga prägel på
hans panna; skall ropa till honom: Styr! — och
han skall styra, oaktadt sin plebejiska härkomst.
Ty styrelserna hafva intet stöd, ingen räddning, in-
tet skydd, ingen sannolik varaktighet, så framt de
icke lemna kyrkan i frihet, samt behandla och akta
folken såsom guds barn.
Högst märkvärdigt är äfven slutet, hvari ta-
laren än en gång återkommer till dagens för-
hållanden, uppmanar Romerne att framhärda i
sina nuvarande meningar, att visa sig värdiga
friheten genom upprittig utöfning af den sanna
religionen, samt slutar med de vigtiga orden:
Obskurantismen öfrverlemna vi åt den, åt ser-
vila religionen, och anarkien åt den irreligiösa
fribeten. Derpå återvänder talet till OCun-
nell och talaren uppfordrar sina åhörare att
göra sig förtjenta om fäderneslandet och reli-
gionen, likasom denne sanne kristne och store
medborgaren —
Den 22 Juli upptäcktes ett myteri bland fån-
garne i arresten vid Diocetiani bad, några tim
mar före utbrottet. Några bland vakterna voro
medvetande om tillställningen. Samtliga fån-
garne skulle beväpnas, utsläppas om aftonen
och mörda den öfriga vakten. Anledningen var
att Grassellini hade lifvat dem friheten den 47
Juli, men icke kunnat hålla ord. Nu bar vak-
ten kring detta fängelse blifvit förstärkt och
ett par kanoner, med servis, blifvit uppställda
i det närbelägna palatset Negroni, för att i nöd-
fall kunna biträda bevakningen. Polislöjtnan-
ten Benvenuti, anställd vid passbyrån, var än-
nu den 49 Juli qvar vid sin befattning, då det
upptäcktes att äfven han varit delaktig i sam-
mansvärjningen; han har sedan fått afresa ur
Kyrkostaten jemte sin familj. Ransakningen
öfver hela sammansvärjningen var den 22 Juli
i full gång, och dervid har redan blifvit ut-
redt att planen var uppgjord för fyra måina-
der sedan.