Så har ock efter stiftandet af nu gällande grundlag
antagande af ny kyrkohandbok, ny katekes och ny
psalmbok blifvit på riksdag beslutadt, mycket annat
af nästan lika art att förtiga. ;
De båda principerne, att regenten är kyrkans öf-
verhufvud och att riksmötena utom sitt närmaste
ändamål äfven hafva ett annat, nemligen att vara
generalsynoder för kyrkan, äro grunderne för den
förutnämnde nära föreningen och samverkan mellan
staten och kyrkan. Härigenom har å ena sidan
kyrkan kommit i det beroende af staten, som denna
kan anse nödigt, men å den andra har tillfälle blif-
vit beredt åt denna kyrka, att, särskildt genom pre:
steståndets deltagande i representationen, ådagaläggs
en viss grad af sjelfständighet och undgå farorna så
väl af: Cxsareopapism som ock af förvandling til
blott statsinstitution för blotta statsändamål. Und-
vikandet af dessa faror äro ock hvad våra trosför-
vandter i främmande länder prisa såsom svenska
kyrkoförfattningens största förtjenst och fördel.
Dock torde det väl knappt bestridas, att en full-
komlig enhet och samverkan mellan staten och kyr-
kan är af största vigt, samt att den således vid in-
förande af ett nytt representationssätt icke bör rub-
bas. Men huru skall den då bibehållas? Månne
genom de s. k. samfålda valen, med större eller
mindre modifikationer införde, genom hvilka, såsom
stundom förespeglas, prester väl skulle komma till
riksdagen samt der representera kyrkan? På en blott
tillfällighet skulle då bero, huruvida prester funnos
i representationen, äfvensom, hvad vigtigare är, hu-
ruvida de prester, der möjligen erhållit plats, och
som blifvit invalde hufvudsakligen till följd af ad-
ministrativ skicklighet, parlamentarisk talang och
politisk färg, således väl nästan alltid med afseende
på helt andra qvalifikationer, än de rent presterliga,
skulle tillika äga det varma nit och den utmärktare
insigt, som fordras för att kunna fatta tidens reli-
giösa kraf och utfinna de rätta medlen för dessas
afhjelpande. Om detta, såsom mycket troligt är,
icke blefve förhållandet och om tillika, hvilket väl
lätt kunde inträffa, samma brist förefunnes hos de
öfrige representanterne, skulle följden blifva, att re-
ligionens vigtiga intressen, i sig sjelfva lika vigtiga
som statens, icke rätt behjertades och upprätthöllos.
Men om dessa interessen — nemligen icke kyrkans
yttre, hvilka äro af för ringa betydenhet att här
kunna komma i fråga, utan religionens inre och
högre, de som visa sin inflytelse till beredande af
gudsfruktan och sedlighet — om dessa högre inte-
ressen ej väl vårdas, sprides oro och obelåtenhet i
alla frommare sinnen, det religiösa lifvet bryter sig
nya banor och kan lätt förirra sig inom förvillel-
sernas för staten vådliga gebiet, hvarjemte, äfven
om detta ej sker, sönderbrytandet af föreningen
mellan staten och kyrkan blifver målet för de reli-
giöst sinnades öppna sträfvanden. Förhållanderne i
Norge och i norska kyrkan torde man med så myc-
ket mindre skäl kunna i denna fråga åberopa, som
denna kyrka haft en helt annan historisk utveck-
ling, än den svenska, äger en med denna i flera
hänseenden olika författning, och äfven inom norska
kyrkan behof af större sjelfständighet och önskan
att erhålla en ändamålsenligare författning blifvit
nyligen öppet inför landets regering uttalade ).
detta förut af Regeringen utgifna stadgande varit
endast provisoriskt, samt att både Regering och
Ständer ansett det behöfva Ständernas bekräftelse,
för att fortfarande vara gällande.
Till bestyrkance häraf får åberopas: Betenkning
angaaende Forslag til en ny LZgnningsmaade for
geistlige Embedsmend og Betjente samt motiveret
Udkast til Lov om Forandringer i Geistlighedens
Lenning og hvad dermed staaer i Forbindelse
tilligemed en Udsigt over de nu herom gjeldende
Bestemmelser, udarbeidet af en under 43:de No-
vember 1843 nedsat Kongelig Commission. Chri-
stiania 1846. Detta betänkande, utmärkt för sin
utförlighet och grundlighet, är utarbetadt af en
kongl. kommission, bestående ej blott af prester,
och som förut inhämtat öfver ämnet utlåtanden
af presterskapet, Formanskaberne och många ci-
vila embetsmän. Ur dessa utlåtanden har ock
flera anföranden blifvit meddelade, dem kom-
missionen genom upptagandet gjort till sina egna.
Följande må här meddelas, såsom grundåsigter:
En christelig Kirke er veesentlig forskjellig fra
alle andre Institutioner, som findes i en Stat; thi
den har hverken sin Magt og Myndighed af Sta-
ten eller sit Viemed i den, og er forsaavidt uaf-
hengig og selvstendig ved Siden af Staten. Det
er derfor en farlig og vildledende Opfattelse af
prestens Forhold til Staten, naar man betragter
Geistligheden som en Stund lige med de gvrige
Embedsstender i Staten. — — Presten er nem-
lig umiddelbart kun Kirkens Tjener, og han kan
alene betragtes som Embedsmand i Staten, for-
saavidt han ogsaa tjener Staten och befordrer
dens Viemed igiennem den Kirke, som Staten
har antaget til sin, altsaa igiennem den Tjeneste
han udfsrer for Kirken. Staten er hos os ikke
Kirke; den hverken har eller kan meddele kir-
kelig Myndighet. Derfor bliver heller ingen Prest
i Statskirken, i kraft af Statens Kald dertil; men
den, som af Staten er udnevnt til Embedsmand
i Statskirken, maa först erholde Kirkens Vielse,
forinden han kan optrede som Prest. Kirken
har selv dannet sit Lerebegreb, og i Overeens-
stemmelse dermed ere de Normer, hvorefter de
kirkelige Handlinger skulle udföres, foreskrefne.
Då Staten antog Kirken, antog den ogsaa dens
Lerebegreb og öfrige Anordninger, i det den
tillige forpligtede-sig til at beskytte Kirken. —
— Staten kan ikke ville Andet end hvad Kirken
selv vil; den skal beskytte og haandtheve Kir-
ken, og maa derfor handle i Kirkens Aaand.
Naar derfor Presten, som Prest, modtager Befa-
linger af Staten, da udfgrer han dem ikke af
Lydighed mod Staten, men mod Kirken; hans
Forpligtelser mod denne blive desamme, hvad
enten den er Statskirke eller ei. — — Allerede
i Kirkens Stilling som Statskirke er der saa Me-
get, som kan svekke dens Myndighet og formin-
ske dens Anseelse; den maa derfor med saame-
get stzrre Omhyggelighet vaage over sine Selyv-
stendighetsmerker. Staten vil ellers lettelig kun-
ne erholde en utilbgörlig Magt over Kirken, iser
hos os, hvor den er uden egen Representation
. 0g har saa liden Anledning til at lxgge sin Selv-
stendighet for Dagen (sid. 475 ff.) — — Af
bi