Derefter, sedan han så blifvit ordets och kyrkans
tjenare, blifver han detta ock specielt för en ser-
skild kyrkokommun eller församling, derigenom att
denna medelst val utkorar honom till sin prest.
Detta församlingens val eger i Sverige rum i an-
seende till de aldra fleste prestsysslor och är således
den allmänna regeln, hvaremot utnämning genom
konungen eller kyrkopatron i långt färre fall före-
kommer och bör derföre betraktas endast såsom un-
dantag ). Men i andra länder af vår konfession
är ett sådant församlingens val sällspordt undantag
eller ock alldeles utan exempel. Dock det är just i
följd af detta val, som presten blifver i vårt land på
det närmaste införlifvad med sin församling och kan
anses stå i spetsen för eller ock representera denna
kommun vid de många olika förrättningar honom
äfven i borgerligt hänseende åligga. För dessas be-
stridande har han af staten icke erhållit någon full-
makt eller serskild auktorisation, och det är ganska
klart, att han verkställer dem på ingen annan grund
än den att han är församlingens prest. Medvetan-
det af den nära föreningen mellan staten och kyr-
kan finnes ock så djupt rotfästadt hos svenska pre-
sterskapet, att detta utan svårighet låtit ålägga sig
en stor mängd för embetet främmande bestyr, hvilka
i en kyrka, der gränslinien mellan staten och kyr-
kan är strängare uppdragen, t. ex. den reformerta,
skulle anses förnärmande för detta arbetes andeliga
karakter. Men i vårt fådernesland, der ofta i af-
lägset belägna och glest bebodda trakter ingen an-
nan än presten kan besörja dylika uppdrag, är detta
förhållande för staten fördelaktigt, ja nästan nödvän-
digt. Det har ock i hög grad bidragit till sedlig-
hetens, den borgerliga ordningens och kyrkliga fri-
dens uppehållande.
Fäster man uppmärksamhet på kyrkolagstiftnin-
gen, så finner man äfven i denna bevis på den nära
föreningen mellan staten och kyrkan. Den borger-
liga och den kyrkliga lagstiftningen äro så inflätade
i hvarandra, att ofta förekomma i samma lag eller
författning föreskrifter i både borgerliga och kyrk-
liga ämnen. ja, man kan ock stundom blifva tvek-
sam, till hvilkendera af dessa arter en eller annan
föreskrift rättast bör hänföras. För kyrkolagskom-
mitten blef det derföre en synnerligen svår uppgift
att åtskilja dessa föreskrifter från hvarandra och in-
dela dem i två klasser, en för de borgerliga och en
för de kyrkliga ). Både i detta och flera andra
hänseenden råder visserligen osäkerhet och obestämd-
het i den kyrkliga lagstiftningen, men det anförda ut-
visar dock, huru man, under medvetande af statens och
kyrkans nära förening, ofta sammanfört och samman-
blandat hvad som egentligen beträffar den ena med
det som tillhörer den andra, samt betraktat lagstift-
ningen, framför allt den i administrativa ämnen,
såsom för båda gemensam.
Kyrkolagstiftningen utöfvas ej blott i samband
med, utan ock på samma sätt som all annan lag-
stiftning. Detta förer till betraktande af en annan
vigtig princip för den nuvarande svenska kyrkoför-
fattningen, nemligen den, att riksdagarne hafva hos
oss äfven den bestämmelsen att vara kyrkans gene-
ralsynoder. I reformationsseklet höllos i Sverige
särskilda generalsynoder. der de kyrkliga angelägen-
heterne afhandlades. Kyrkolagstiftningen var då
dessa synoders ensak. Så antogs på en sådan synod
år 1572 den äldsta protestantiska kyrkoordningen för
Sverige. Af dessa möten är det i Upsala år 1593
både vigtigast och mest bekant. Men en opposition
från kyrkans sida framträdde redan vid dessa syno-
der. Så t. ex. vid det sistnämnda visade sig en
sådan, icke utan häftighet riktad mot några den
mäktige och myndige hertig Carls kyrkliga favorit-
ider. Oppositionen fortlefde ock sedermera . till
medlet af följande seklet, och framträdde dels såsom
motstånd mot förslaget om consistorium generale
dels i riksdagsförhandlingar. Man synes imedlertid,
fått tillräcklig anledning till fruktan för general-
synoder — och denna har säkerligen ökats genom
bekantskap med förhållandena i de presbyterianskt-
reformerta länderna, der kyrkoförfattningen blifvit
grundad på dylika synoder och desse framkallat be-
mödanden att isolera kyrkan från staten äfvensom
motstånd mot statens inblandning i kyrkliga ange-
lägenheter. Vi bafve ock ej sedermera haft gene-
ralsynoder, ty jubelfesterne 1693 och 1793 voro en-
dast fester, och, om än till högtidlighetens förhö-
jande vid den sistnämnda förslagen till ny bibel-
öfversättning. ny kyrkohandbok och ny psalmbok
framlades, så var detta blott en paradhandling, som
ej föranledde annat, än komplimentstal.
Den förste, som betraktat riksdagarne såsom til-
lika generalsynoder, synes hafva varit konung Carl
IX, förmodligen icke utan anledning af missnöje
med några delar af förhandlingarne vid Upsala möte
år 1593. Då han icke öfvergaf sina kyrkliga favo-
ritider, gjorde han dem till riksdagsfrågor vid riks-
dagen 1600 och nästföljande riksmöten. Man finner
ock, att från denna tid, vid hardt nära alla riks-
dagar sådane frågor förevarit, som röra kyrkans inre
tillstånd samt derföre egentligen höra till general-
synod, samt att ingen någonsin ifrågasatt riksdags-
ombudens behörighet att upptaga och afgöra så-
dane ämnen. Såsom en hithörande märklig parallel
må anföras, att, då på Upsala möte år 1593 Augs-
burgiska bekännelsen antogs såsom symbolisk bok
för svenska kyrkan, så vann vid riksdagen 4664
formula concordie af Ständerna en lika sanktion ).
) Uppkomster af konungens och kyrkopatrons ut-
nämningsrätt kan ock, åtminstone i de provinser,
som af ålder tillhört Sverige, i många fall bevi-
sas vara dels af öfverlåtelse af församlingens val-
rätt, ofta med anledning af erhållne fördelar, dels
en åt den störste jordegaren i församlingen till-
erkänd rättighet. Bevisningen skulle här föra för
långt utom ämnet.
) Som kyrkan och staten äro med hvarandra för-
enade och i mångfaldigt hänseende samverkande,
låter sig likväl ej alltid med fullkomlig säkerhet
afgöra, huruvida en föreskrift af blandad kyrklig
och borgerlig beskaffenhet bör hänföras till den
ena eller andra af nämnde tvenne hufvudklasser.
Kyrkolags-Kommittåns underd. betänkande fram-
för förslaget till Kyrkolag, s. 12.
) Visserligen innehöllo bestämmelse om antagande
af formula concordia i kongl. plakatet om reli-
gionsväsendet d. 144 Aug. 1663, som utgafs med
anledning af då pågående religionstvister. men