En lätt rodnad for öfver Louises kinder; men omöjlig!
kunde hon förmå sig till att låta kamrern !å behålla sist
ordet.
Det gläder mig alt få göra herr kamrerns bekantskap
Egentligen är det genska berömligt att kontrollera sina un
derhafvandes gerningar ... det bevisar redlighet.
Mycket sannt! alltför sannt! Jag smickrar mig ocks
med att vara en redlig man.
Kors, min herre! hvad säger ni? Jag tillstår mig in
för alla vara baron Sparres mamsell, har således den upp
riktigheten att aldrig affichera mig för annat, än det ja
verkligen är... Söta fru prostinna, låt oss få ljus, så at
vi kunna lysa ut kamrern... det är så halt i farstun...
,Behöfs inte, behöfs inte, var allt hvad Berg förmådd
och vågade säga. ,
Innan han gick, kastade han en så ilsken blick omkrin
sig i rummet, att hans ögon tycktes glöda som e!dkol.
En paus inträdde.
För alt hemka sig, tände Aibertina upp ljus; då förs
märkte man de stackars fabriksbjonens häpna utseende.
Hvad kan vara skälet till detta besynnerliga upptröde?
frågade prostinnan.
aJon, sade den äldre gvinnan, vi klädde os, för at g
hit och lacka för allt det g0d2 vi fått, och kommo ej ihåg
att vi gingo förbi kamrerns förster, förr än hans piga kor
efter oss med tillsägelse, att Vi genast skulle gå upp ti
kamrern. Knappt hade vi stigit in genom hans dörr, ir
nan han öfverföll oss med de rysligaste skällsord; men ha
talade ändå så sakto, at vi ibland icke hörde hiad hö
sade; vi skulle prompt bekänna, påstod han, hvad vi stul
i fabriken, efter vi kunnat köpa oss såna kläder. Då:
nämnde, att prostinnan gifvit oss dem, så såg han för kor
stig ut, men sade ingenting vidare, utan lät oss gå.
,Gud trösta oss i morgon inföll den andra under höft
Ada snyftningar. Vi äro då så olyckliga, att icke
a
Ju