En lätt rodnad for öfver Louises kinder; men omöjlig! kunde hon förmå sig till att låta kamrern !å behålla sist ordet. Det gläder mig alt få göra herr kamrerns bekantskap Egentligen är det genska berömligt att kontrollera sina un derhafvandes gerningar ... det bevisar redlighet. Mycket sannt! alltför sannt! Jag smickrar mig ocks med att vara en redlig man. Kors, min herre! hvad säger ni? Jag tillstår mig in för alla vara baron Sparres mamsell, har således den upp riktigheten att aldrig affichera mig för annat, än det ja verkligen är... Söta fru prostinna, låt oss få ljus, så at vi kunna lysa ut kamrern... det är så halt i farstun... ,Behöfs inte, behöfs inte, var allt hvad Berg förmådd och vågade säga. , Innan han gick, kastade han en så ilsken blick omkrin sig i rummet, att hans ögon tycktes glöda som e!dkol. En paus inträdde. För alt hemka sig, tände Aibertina upp ljus; då förs märkte man de stackars fabriksbjonens häpna utseende. Hvad kan vara skälet till detta besynnerliga upptröde? frågade prostinnan. aJon, sade den äldre gvinnan, vi klädde os, för at g hit och lacka för allt det g0d2 vi fått, och kommo ej ihåg att vi gingo förbi kamrerns förster, förr än hans piga kor efter oss med tillsägelse, att Vi genast skulle gå upp ti kamrern. Knappt hade vi stigit in genom hans dörr, ir nan han öfverföll oss med de rysligaste skällsord; men ha talade ändå så sakto, at vi ibland icke hörde hiad hö sade; vi skulle prompt bekänna, påstod han, hvad vi stul i fabriken, efter vi kunnat köpa oss såna kläder. Då: nämnde, att prostinnan gifvit oss dem, så såg han för kor stig ut, men sade ingenting vidare, utan lät oss gå. ,Gud trösta oss i morgon inföll den andra under höft Ada snyftningar. Vi äro då så olyckliga, att icke a Ju