d YA I PARIS. i Vi afsluta i dag meddelandet af de tal, somjc hållits vid den ryktbara Reformbanketten på l: Chateaurouge, nära Paris: Pres:denten. Hr Marie, deputerad från Paris, har ordet. Hr Marie. Jag emottager med glädje i staden Paris namn de sista ord vi uttalade och jag dricker en skål för föreningen emellan Paris och departementerna. Från alla sidor: Ja! Hea Frankrikes förening! . Hr Marie. M. H.! Föreningen har gjort sty-): relsernas styrka emot folken; föreningen skall göra folkens emot regeringarnas despotism. (Bra! bra!) Frankrike har, tack vate dess mäktiga endrägt! besegrat hvarje despotism uuder hvilken epok som helst; först feodaldespotismen; så prestväldet; sedan den absoluta monarkiens; tack vare denna mäktiga endrägt, har det kunnat genomföra dessa stora revolutioner, hvarur framgått friheten, laglydnaden f och denna heliga broderlighet, hvars framsteg vi nyss prisat. (Bifall) — — — — — — — a ASKR Man har sagt med skäl, att Paris -måste hafva den första tanken, den första viljan, den förstn rörelsen; jag skulle vilja säga att det är dess rätt; ty på denna Frankrikes allmänna mötesplats, på denna teater, der alla utmärktheter, landet äger, intaga sin plats, der är national-suveränitetens verkliga representation; den tanka som fattar, den vilja . som befaller, den styrka som utför (lifligt bifall). —I Men om initiativet tillhör Paris, måste också, och vi hoppas detta, hela Frankrike svara på den apell, som man gjort det. — — — — — — alla tankar, all vilja måste blifva till en tanke, en vilja och den sanna styrkan födas af denna enighet emellan vilja och tanke. (Bifall) Det är på detta sätt, som vi kunna återeröfra hvad som blifvit oss fråntagit, uppväcka detta folk, som slumrar — — — Jag upprepar ännu en gång: För Frankrikes och departementernas förening! Der är styrkan, der är det politiska lifvet; der är folksuveränitetens fullkomliga triumf! (Starka och uthållande applådissemanger.) residenten. Hr Grister (medlem af centralkommitteon) har ordet: Hr Grister. Skål för förbättrande af Arbasklassernas tillstånd. Allt göres genom folket; ingenting göres för det. Det gifver sitt lif för friheten; det dör, utan att eröfra henne. Det uppfyller alla sina skyldigheter; det njuter af ingen rättighet. Det gifver oupphörligt; det får aldrig. Skall då detta vara dess ständiga öde? (Nej! nej!)! På en ryktbar tid, en tid full af ära och fara, en tid så misstydd, så förklenad, men som dock nu, Gud vare lofvad! med hvarje dag finner nya och berömda försvarare, då Frankrike till sina barn lät höra dessa ord af sorg: Fäderneslandet är i fara! höjde sig ett utomordentligt rop af hänförelse mot himlahvalfyet, förklarande för verlden, att det pånyttfödda Frankrike och den uppkommande friheten icke skulle förgås! f Hvem höjde detta rop? Folket. Det var folket, ; som besvarade den sublima appellen; folket, som, ! med nakna föller och utan bröd, men med fosterj landskärleken i hjortat, kastade sig öfver de täta motståndsmassorna, genombröt dem, och förskingrade dem i hundrade fältslag. (Bravo! bravo!) Det återkom, efter att hafva förjagat fienden från fädernejorden, men, det återkom stympadt, för att återtaga sitt förriga lif, beröfvadt sådant, som ingen menniska borde sakna, eller dock ej beröfvas af sin nästa: sitt lif af elände och smärta. Sedermera år 1830: Sågen j det icke då ånyo i rörelse, alltid sig likt, uppresande sig, för att strida, segra, dö och lidal ånyo. fier segren nedlade det vapnen, och, med fulit förtroende till oss, valmän, som det gjort till suveräner, återtog det sitt lif som folk, läggande i edra Bänder omsorgen om dess framtid och öden. Folket har gjort så mycket för oss: hvad hafva vi gjort för det? Intet! (Det är sant!) Det är tid att göra det, mine herrar! Oss, privilegierade, tidens lycklige, tillhör att gifva uppsiaget åt dessa förbättringar, som slutligen böra förskaffa folket den rättvisa andel, det så ärofullt tillkämpat sig, så ädelt, så väl förtjenat. (Ja! ja!) Låtom oss fordra — men med kraft, med ihärdighet, ända tills rättvisa sker — politiska rättigheter för alla medborgare i vårt land; Låtom oss fordra proportionär likhet i allmänna beskattningen; Låtom oss oafiåtligt fordra uppfostran för alla. Slutligen, låtom oss utforska alla medel, för att åt arbetaren gifva säkerhet för uppehället, då han arbetar. (Ganska bra! ganska bra!) Låtom oss ej tro oss hafva uppfyllt vårt åliggande genom att åt den olycklige kasta en skilling af medlidande. O! nej; det är ej genom barmhertighet blott, som verlden pånyttfödes; utan genom bjelp, biträde, stöd, med ett ord genom Brödraskap. (Lifliga och långvariga bifallsrop!) Härefter följde ett långt tal af hr de Beaumont, äfven om de lägre klassarna, och som möttes af allmänt bifall. Presid. Er Rget har ordet. Hr Riglet. Skål för tryckfriheten! denna de civiliserade folkens andra sol. Skål för den största utveckling af dess verksamhet och dess frihet! . För detta våra rättigheter; och den politiska frihetens palladium ! För er, som först låtit höra detta rop: Frihet:n och Pressen! och som i vår politiska lagstiftning infört denna-fruktbärande grundsats; en grundsats, tyvärr allt ör ofta våldförd, men som vårt nit och vår ihärdighet skola återställa till sin renhet. För er, utmärkte män, som Frankrike saknar, så stora genom mod och klokhet, och som i tryekfrihetens tideböcker efterlemnat så oförstörbara minnen: Foy, Manuel, B. Constant, Canel, Chatelin, och dig, Garnier Pagås, vår så angenäma och innerliga vän, dig, som Frankrike i sin saknad dock hvarje deg tackar för att du skänkt det din bror, din värdige lärjunge! (Lifliga bifallsrop.) För er, slutligen, kämpar af mindre ryktbarhet måhända, men icke mindre hedervärda, hvilkas namn och minnen äro inpräglade i våra bjertan — på eder panna sätta 4847 års valmän en ny krans. (Ganska bra! För er, modige skriftställare, pressens utvalde, som så värdigt vid denna fest föreställen henne, medlem-i mar af detta nya s!ags prestadöme, I utöfning hvaraf j så ädelt gån till edert ap-stolat, som på en gäng innefatta domarens höga pligter och hämnarens! Outtröttliga stridemän. som hvarje dag, med för-i a mM sm m OK IK