Huru skulle det här se ut om sommaren, då den, hän-
delsevis endast, på gården inträdande måste ense som en
lycka, att vinterns skarpa kyla åtminstone torkat marken
och rezat lufien?
Dröj ett ögonblick, fru prostinna! Jag bör gå in först
... det går ej an, att prostinnan oförberedt kommer in i
ett sådant rästen
Madamen gick; snart öppnade hon likväl åter dörren
och bad prostinnan stiga in; en mefitisk ånga slog qväf-
vande emo: henne, och hennos första blick i stugan föll
på trenne halfnskna figurer, brungula som apor, hvilka
sprungo fram och tillbaka på golfvet, under det ett sakta
qvidande hördes från det dödssjuka barnet.
Man föreställe sig et rum af ordinär storlek, utan min-
sta tecken till möbler eilor husgeråd, om man ej dit vill
räkna elt slags huggkubbe och en utåt hela längden af ena
väggen löpande lafve.
Kalit ver der, nästan som ute. Väl fanns en eldstad,
men den var mörk; ingen gnista tycktes på hela dygnet
der hafva glimmat. Nöden är dock fintlig: öfverlefvorna
af en messingsstake utgjorle lampan, hvilken från den
sammantiggda skältranen omkring sig spridde ett, med
stanken täffande, outhärdeligt os.
Detta hål, ty rum kan man ej kalla det, företedde en
besynnerlig syn: den, på ett enda ställe, i hela sin längd
utsträckta kedjan af menskliga eländet, från dibarnet allt
intill den isgråa åldern. Döden tycktes nemligen hafva
glömt alt afklippa en här varande gammal qvinnas lifstråd:
hon hade troligen många år legat lik en vålnad på den
med unken halm bäddade lafven. Sålunda var hon nu,
utan att kunna gagna någon, endast en plåga til! för dem,
som hettes lefva!
Längre bort på samma Jafve syntes en! större klunga,
hvars innehåll prostinnan, vid det usla lampskenet, omöj-
ligen kunde urskilja, men som, vid närmare påseende, be-
stod af fyra eller fem menniskohufvuden, framtittande ur
en massa af slarfvor. De tycktes tillhöra halfväxta men-
niskor, ur hvilkas ögon nöden blickade ut, för att se efter,
om något annat, än hon, fanns till här i verlden.
Bakom spiseln, på det minst dragiga stället i detta
hybble, satt modren med det sjuka barnet i sina knän...
troligen på det att, då dörren öppnades, stormen och köl-
den ej omedelbart skulle träffa den lilla lidande varel-
sen.
Ack, min Gudl sade den arma modren, att en pro-
stinna vill göra sig så mycket besvär och komma hit! Jag