EN SKILDRING FAÅN
TREDJZ DELEN.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Den phrygiske sedoliraren och fabeldiktaren JEsopus
sade för två och ett halft årtusenden sedan, alt mennisko-
tungan vore det bästa, men äfven det sämsta af allt. Detta
kan med lika skäl sägas om menniskohjeriat, denna boning
för det heligaste i himmelen, det afskyvärdaste i afgrunden,
och tillika, förunderligt nog! ett inbysesrum för den stör-
sta liknöjdhet på jorden.
På mången moralists tunga och i dess penna bor men-
niskokärleken: han begår ingen dålig handling, ingen last
fläckar hars vandel; men hans hjerta är kallt, och den på
ett praktfullt språk uttalade menniskokärleken är af samma
art, som drottning Kerstins bekanta sanning: den är af
marmor.
Mången dam smälter i tårar vid läsningen af en roman,
under det hon, liksom ostran inom sitt skal, sluter sitt hjeria
för nödens barn, låter dem dö af hunger... och likväl
anses hon utmärkt för sin älskvärdhet, sin dygd... då
mången qvinna ur de lägsta klasser, hvars laster ej ens äro
tvetydiga, utan uppenbara, träder i den barmhertige Sama-
ritanens fotspår.
Värdinnan Maja Lisa, på Draken, hade med största väl-
vilja, ja, nästan moderlig ömhet vårdat den arma Albrecht,
ehuru bon väl visste, att hen aldrig skulle kunna veder-
gälla henne förlorad tid och möda.
Vi se henne inbegripen i en allvarsam ordvexling med
fanjunkar Grönstedt.
Första dagarne hade denne just icke brytt sig om yng
lingen och hans tillstånd, men, då fjerde dygnet förflutit
utan alt någon bättring förspordes, vil!e ban låta föra ho-
nom på lasarettet.
Nu stodo de begge vid den febersjuke ynglingens bädd.
Grönstedt höjde småningom sin röst till en temligen
barsk ton. Madamen likaså.
Hon hade satt de knubbiga händerna i sina väldiga
sidor, under det hennes tunga med en förfärlig rörlighet
skurade upp fanjunkarn. N
.... Och det skall ta mig fan... bli lögn att ni ska
fr
) Se A. B. 4 99—102, 105, 108, 109, 111, 143, 115, 146,
4118—121, 132—136, 138—144, 146, 147, 149, 150, 157—171