EN SKILDRING FAÅN TREDJZ DELEN. TJUGUÅTTONDE KAPITLET. Den phrygiske sedoliraren och fabeldiktaren JEsopus sade för två och ett halft årtusenden sedan, alt menniskotungan vore det bästa, men äfven det sämsta af allt. Detta kan med lika skäl sägas om menniskohjeriat, denna boning för det heligaste i himmelen, det afskyvärdaste i afgrunden, och tillika, förunderligt nog! ett inbysesrum för den största liknöjdhet på jorden. På mången moralists tunga och i dess penna bor menniskokärleken: han begår ingen dålig handling, ingen last fläckar hars vandel; men hans hjerta är kallt, och den på ett praktfullt språk uttalade menniskokärleken är af samma art, som drottning Kerstins bekanta sanning: den är af marmor. Mången dam smälter i tårar vid läsningen af en roman, under det hon, liksom ostran inom sitt skal, sluter sitt hjeria för nödens barn, låter dem dö af hunger... och likväl anses hon utmärkt för sin älskvärdhet, sin dygd... då mången qvinna ur de lägsta klasser, hvars laster ej ens äro tvetydiga, utan uppenbara, träder i den barmhertige Samaritanens fotspår. Värdinnan Maja Lisa, på Draken, hade med största välvilja, ja, nästan moderlig ömhet vårdat den arma Albrecht, ehuru bon väl visste, att hen aldrig skulle kunna vedergälla henne förlorad tid och möda. Vi se henne inbegripen i en allvarsam ordvexling med fanjunkar Grönstedt. Första dagarne hade denne just icke brytt sig om yng lingen och hans tillstånd, men, då fjerde dygnet förflutit utan alt någon bättring förspordes, vil!e ban låta föra honom på lasarettet. Nu stodo de begge vid den febersjuke ynglingens bädd. Grönstedt höjde småningom sin röst till en temligen barsk ton. Madamen likaså. Hon hade satt de knubbiga händerna i sina väldiga sidor, under det hennes tunga med en förfärlig rörlighet skurade upp fanjunkarn. N .... Och det skall ta mig fan... bli lögn att ni ska fr ) Se A. B. 4 99—102, 105, 108, 109, 111, 143, 115, 146, 4118—121, 132—136, 138—144, 146, 147, 149, 150, 157—171