af en lycklig väderlek. Den frejdade skalden, scm af hr hofmarskalken m. m. von Beskow blifvit ledsagad till stället, emottogs vid stora porten af gillets ordförånde och hr öfverpostdirektören baron Hamilton. Säl!skapet begaf sig nu in i norra paviljongen, der ett porträtt af den illustre gästen, måladt i olja af hr Hansen, var uppsatt midt för ingången, och väggarna i öfrigt prydda af sköldar, på hvilka lästes namnen a Oehlenschlägers förnämsta arbeten, såsem Nordens Guder, Palnatoke, Correggio och Veringerne. I ena ändan af paviljongen var improviserad en liten theater med sin ridå. Friherre Hamilton helsade derefter Oehlenschläger med ett ganska lyckadt tal, som slöts med anhållan, från gillets sida, att få kalla hr O. till sin förste hedersledamot, hvarpå hr O. tackade med några förbindliga, enkla och rörande ord. Ridån upprullades nu, och tvenne serdeles vackra tableaux vivants visade sig, föreställande, den ena Brage med sin harpa, den andra en grupp af tre figurer, Svea, Nore och Dana (fru Billing och demoiselle Norberg biträdde benäget vid detta tillfälle). Sånger omvexlade med tablåerna. Sedermera skedde promenad i trädgården, der cit stort antal damer hade placerat sig å ömse sidor om gångarna och strödde blommor för skaldens fötter samti räckte honom buketter öfverallt der han framgick. En stund härefter intogs ens. k. sexa eller mindre supt i södra paviliongen. Derpå samlades man åter i den norra paviljongen, hvarest bålar voro framsatta. Här proponerades nu en afskedsskål för den store skalden af-Kongl. sekreteraren Hylten-Cavallius, med ett serdeles nätt och poetiskt, muntligt föredrag; Oehlenschläger svarade härpå med en kort tacksägelse, under synbar rörelse, hvarvid han tillika utiryckte det hoppet att ännu kunna skänka litteraturen några flera arbeten. Elter skålen afsjöngos följande, af hr Kongl. sekreteraren W. Bredberg författade verser, som äfven tryckta utdelades: Hell, Oehlenschläger, hell! Så sjunga Danas lundar, så skalla Thules fjell. Från forntids Vallhall sändes Du, En medlare, en härold emellan förr och nu. När Du din harpa slår, Då klappar kämpens bjerta, han fram ur högen går, Och, muskelstark och ungdomsvarm, Han spänner svärd i bältet, han lägger sköld på arm. Ur seklers hvila väckt, Slår ungmön upp sitt öga och mornar sig så täckt. Hon blickar ut, hon hör sitt namn, Och, rodnande af kärlek, hon flyger i hans famn. Nu skallar stridens lur: Han följer; tärnan suckar i enslig jungfrubur.... O! hvarje diktens drömgestalt Står full af lif och sanning, som skalden det befallt. Haf tack, Du Sagas vän, Tack för din sångmös döttrar, ditt snilles riddersmän ! De länge varit hemma här Och talt om Dig så bjertligt och gjort Dig allom kär. Men hvad Du gaf oss bäst, Var dock ditt eget möte, Du höge Norna-Gäst! Nu Skaparn sjelf förklarad står Bland sina verk, som blomma i oförgänglig vår. Välkommen — och farväl! j Ack, sångarfågeln flyttar, han är ej torfvyans träl, ) Och, kommer aldrig Du igen, Ditt snilles barn nog komma och helsa från en vän. Hr Kongl. hbofpredikanten Afzelius inledde härefter med ett tal en skål för hr professor, Clausen, som sällskapet äfven hade den glädjen att se ibland sig, hvilken på ett lika anspråkslöst som lyckadt sätt besvarade denna helsning. Slutligen uppläste hr hofpredikanten Wenström äfven några af honom för tillfället författade verser. Utom af gillets ledamöter bivistades festen äfven af några andra honoratiores, såsom hr öfverståthållaren friherre Sprengporten, danske chargå daffaires grefve von Piessen och amerikanske chargå daffaires Mr Ellsworth. Allee — Hr Hoppe vid Djurgårds-teatern har i morgon sin recett, hvarpå vi velat fästa uppmärksamhe:en, med uttryckande af den önskan, att publiken måtte få mycket roligt af de två nya lustspel, som då komma att uppföras, och I att recotl-tagaren måtte få glädja sig åt ett.