af en lycklig väderlek. Den frejdade skalden,
scm af hr hofmarskalken m. m. von Beskow
blifvit ledsagad till stället, emottogs vid stora
porten af gillets ordförånde och hr öfverpost-
direktören baron Hamilton. Säl!skapet begaf
sig nu in i norra paviljongen, der ett porträtt
af den illustre gästen, måladt i olja af hr Han-
sen, var uppsatt midt för ingången, och väg-
garna i öfrigt prydda af sköldar, på hvilka lä-
stes namnen a Oehlenschlägers förnämsta ar-
beten, såsem Nordens Guder, Palnatoke, Cor-
reggio och Veringerne. I ena ändan af pavil-
jongen var improviserad en liten theater med
sin ridå. Friherre Hamilton helsade derefter
Oehlenschläger med ett ganska lyckadt tal,
som slöts med anhållan, från gillets sida, att få
kalla hr O. till sin förste hedersledamot, hvar-
på hr O. tackade med några förbindliga, enkla
och rörande ord. Ridån upprullades nu, och
tvenne serdeles vackra tableaux vivants visade
sig, föreställande, den ena Brage med sin har-
pa, den andra en grupp af tre figurer, Svea,
Nore och Dana (fru Billing och demoiselle
Norberg biträdde benäget vid detta tillfälle).
Sånger omvexlade med tablåerna. Sedermera
skedde promenad i trädgården, der cit stort
antal damer hade placerat sig å ömse sidor om
gångarna och strödde blommor för skaldens
fötter samti räckte honom buketter öfverallt der
han framgick. En stund härefter intogs ens. k.
sexa eller mindre supt i södra paviliongen.
Derpå samlades man åter i den norra pavil-
jongen, hvarest bålar voro framsatta. Här pro-
ponerades nu en afskedsskål för den store skal-
den af-Kongl. sekreteraren Hylten-Cavallius,
med ett serdeles nätt och poetiskt, muntligt
föredrag; Oehlenschläger svarade härpå med
en kort tacksägelse, under synbar rörelse, hvar-
vid han tillika utiryckte det hoppet att ännu
kunna skänka litteraturen några flera arbeten.
Elter skålen afsjöngos följande, af hr Kongl.
sekreteraren W. Bredberg författade verser, som
äfven tryckta utdelades:
Hell, Oehlenschläger, hell!
Så sjunga Danas lundar, så skalla Thules fjell.
Från forntids Vallhall sändes Du,
En medlare, en härold emellan förr och nu.
När Du din harpa slår,
Då klappar kämpens bjerta, han fram ur högen går,
Och, muskelstark och ungdomsvarm,
Han spänner svärd i bältet, han lägger sköld på arm.
Ur seklers hvila väckt,
Slår ungmön upp sitt öga och mornar sig så täckt.
Hon blickar ut, hon hör sitt namn,
Och, rodnande af kärlek, hon flyger i hans famn.
Nu skallar stridens lur:
Han följer; tärnan suckar i enslig jungfrubur....
O! hvarje diktens drömgestalt
Står full af lif och sanning, som skalden det befallt.
Haf tack, Du Sagas vän,
Tack för din sångmös döttrar, ditt snilles riddersmän !
De länge varit hemma här
Och talt om Dig så bjertligt och gjort Dig allom kär.
Men hvad Du gaf oss bäst,
Var dock ditt eget möte, Du höge Norna-Gäst!
Nu Skaparn sjelf förklarad står
Bland sina verk, som blomma i oförgänglig vår.
Välkommen — och farväl! j
Ack, sångarfågeln flyttar, han är ej torfvyans träl, )
Och, kommer aldrig Du igen,
Ditt snilles barn nog komma och helsa från en vän.
Hr Kongl. hbofpredikanten Afzelius inledde
härefter med ett tal en skål för hr professor,
Clausen, som sällskapet äfven hade den glädjen
att se ibland sig, hvilken på ett lika anspråks-
löst som lyckadt sätt besvarade denna helsning.
Slutligen uppläste hr hofpredikanten Wenström
äfven några af honom för tillfället författade
verser.
Utom af gillets ledamöter bivistades festen
äfven af några andra honoratiores, såsom hr
öfverståthållaren friherre Sprengporten, danske
chargå daffaires grefve von Piessen och ame-
rikanske chargå daffaires Mr Ellsworth.
Allee
— Hr Hoppe vid Djurgårds-teatern har i
morgon sin recett, hvarpå vi velat fästa upp-
märksamhe:en, med uttryckande af den önskan,
att publiken måtte få mycket roligt af de två
nya lustspel, som då komma att uppföras, och I
att recotl-tagaren måtte få glädja sig åt ett.