deles fullproppad med folk. Presten hade nyss börjat sin
predikan. Uppmärksamt kastade Berg ögonen omkring sig,
för att upptäcka någon bekant, som i oförutsedd bändelse
kunde vara att trygga sig till; men då han icke upptäckte
någon, tröstade han sig med, att tingsfriden skulle skydda
honom, och ställde sig i förstugan att afhöra predikan.
Denna var skarp; men af fruktan för regeringen vå-
gade presten ej anfalla det förderfliga missbruket, att in-
vid Guds hus inrätta krogar, hvilka sednare han dock lik-
nade vid satans kapeller. Han ifrade således emot folket,
som, sedan det hört Guds ord, går åstad och, förledt af
djefvulen, hvilken till frestelser betjenar sig af vårt eget
kött, super bort det förstånd, Gud gifvit, och under det
vilddjurslika tillstånd, som deraf uppkommer, begår de
grufligaste brott. Han bad, han besvor sina åhörare att
behjerta det, som nyss blifvit begånget, och att deraf låta
varna sig, m. m.
Predikanten hade förstått att röra folkets hjertan, och
det höll honom räkning derför; men Berg beslöt i sitt
sinne att på högre ort angifva en sådan upprorsstiftare.
Folkets sympatier, om man här får begagna ett så mo-
dernt uttryck, gåfvo sig luft i ett temmeligen högljudt
missnöje med brännerierna, och hade ej den nyss timade
olyckan stått dem för ögonen, skulle hr kamrern, som af
flera blifvit igenkänd, sannolikt erfarit handgripliga veder-
mälen af den allmänna harmen. Nu nöjde man sig med
att begapa honom som ett vidunder, och sky honom som
en spetelsk. s
Tinget pågick. Den olycklige brottslingen syntes för-
krossad, hans ånger gränsade till förtviflan, och han bad
högt de närvarande att låta hans.ogerning tjena dem till
varnagel, Ransakningen blef således ej långvarig och ut-
slag fälldes genast.
Lagen hade talat och den brottslige var dömd till döden.
Vi måste lyssna till några af allmogens röster vid tillfället.