någonting helt annat framkom, än styrelsen åsyfiat; t. ex. i frågorna omrepresentanters goda fred (vUnbeschultenheit;) och om judarnes emancipation. I den sednare frågan yrkade andra kurian raka motsatsen af hvad styrelsen hade föreslagit. Styrelsen ville hafva judarne ansedda för en från det öfriga folket alldeles skild korporation; kammaren tillerkände dem full jemnlikhet med alla andra, i medborgerliga och politiska rättigheter, med undantag blott af rättigheten att deltaga i ständernas förhandlingar; och vid striden härom inträffade, att den kristliga staten, som ministrarne vid tillfället skulle göra gällande, blef på det lifligaste anfallen, och det frin så många sidor, att densammas ministeriella försvarare slutade med ett fuliständigt nederlag. Under tiden hade folkets kuria under långa debatter uppgjort sina politiska petitioner och med stora majoriteter hyllat den äldre g:undlagen. Den beslöt anhålla, att konungen måtte förändra patentet af den 3 Februari på sådant sätt, alt de förenade landtsänderna skulle. komma att grudlagsenligt sammanträda hvartannat år: att inga statslån eller förbindelser för sådana skulle göras eller utfärdas, vare sig i krigseller fredstider,; utan ständernas samtycke; slutligen att det i patentet förutsatta ståndsutskott och deputationen för statslåns-angelägenheter måtte förfalla, och ständerna hädanefter bildas blott genom val. De hade så mycket mer anledning till dessa yrkanden, som konungen under loppet af landidagen redan hade lofvat att ständerna skule sammankallas inom nästföljande 4 år. Sedan andra kurian fattat dessa beslut, tyckte man sig hafva vunnit en dråplig seger, och glömde dervid nästan det fel man begått, när man hade begärt riksmöte blott! hvartannat år, hvarvid man alltså afvikit från den rätt:grund, hvarpå den byllade lagen af den 47 Januari höäntydde, nemligen årliga riks-) möten. Att fordra sådana hvartannat år, dertill ägde man icke minsta befogenhet i någon redan förhandenvarande lag. Men i ständernas församling hade ett doktrinärt parti vunnit insteg, hvars sträfvande gick ut på ett slags förmedling, och som alltjemt uppmanade till eftergifvenhet, så långt denna någonsin kunde gå! utan fullständigt åsidosättande af nationens rätt. Detta parti varnade framför allt för Hvarje söndring från kronan, och genom sina förespeglin-! gar lyckades det ock att tillvägabringa landtdagens slutliga resultater. I. spetsen för detsamma stodo hrr von Auerswald (från Preussen), von Beckeraih och von Camphusen (från Rhen), kunniga och infiytelserika och att räkna bland kammarens bista talare; men vankelmo-! diga män, företrädesvis fallna för ett slags justemilieu, likasom hela deras parti, hvilket knappast kunde vara annorlunda, då det hufvudsakligen bestod af landtråd, borgmästare, officerare och andra tjenstemän, samt riddargodsägare: med titlar eller embeten. Ett litet beslutsamt parti bildade sig af nå-. gra Rhenländare, med hrae von der Heidt, Mevissen, samt deputeranderna från staden Breslau: Milde, Tschocke och Siebig i spetsen; märkvärdigt nog tillhörde rhenska böndernas deputerade till större delen detta rent konstitutionella parti och framstodo såsom ypperliga talare: en Lessing, Stedmann, A!denboven, hvilka, fastän sjelfva ej annat än bönder, likväl måste i politisk bildning räknas ibland landtdagens första ledamöter. En alldeles egen ställning intogs ändtligen af friherre von Vinckej från Westfalen, uppenbari den första parlamentariska förmågan vid denna landtdag, men för ingen del af demokratisk lusta någon ifrig styrelsens vedersakare, utan egentligen en äkta riddersman, som, med en engelsk baronets eller lords medeltidsgrundsatser, väl icke vill frånträda en hårsmån af sina egna välförskansade rättigheter, men står beredd att lika bestämdt kämpa för folkets, för så vidt dessa äfven äro hans egna, och för öfrigt en afgjord motståndare af absolutismen, derföre att den är helt och hållet oförenlig med hans öfvertygelse. Denne rikt begåfvade man blef på landtdagen det frisinnade partiets välaligaste kämpe och sanna stöd. Hans skärande sarkasmer slogo alla regeringens talare till marken, han besegrade ministrarne, den ene efter den andre, och fastän sjelf embetsman och landtråd i Westfalen, talade han dock de djerfvaste ord, som blifvit hörda vid detta riksmöte; ty han förehöll kronan att hon beröfvar folket all rättsfrihet, när sonen på thronen godtyckligt upphäifver och förändrar fadrens lagar, dem denne förklarat heliga och oåterkalleliga; likasom han utan om7 4I8er miinisgtrarnre förstå att da inka 09