någonting helt annat framkom, än styrelsen å-
syfiat; t. ex. i frågorna omrepresentanters goda
fred (vUnbeschultenheit;) och om judarnes e-
mancipation. I den sednare frågan yrkade an-
dra kurian raka motsatsen af hvad styrelsen
hade föreslagit. Styrelsen ville hafva judarne
ansedda för en från det öfriga folket alldeles
skild korporation; kammaren tillerkände dem
full jemnlikhet med alla andra, i medborgerliga
och politiska rättigheter, med undantag blott af
rättigheten att deltaga i ständernas förhandlin-
gar; och vid striden härom inträffade, att den
kristliga staten, som ministrarne vid tillfället
skulle göra gällande, blef på det lifligaste an-
fallen, och det frin så många sidor, att den-
sammas ministeriella försvarare slutade med ett
fuliständigt nederlag.
Under tiden hade folkets kuria under långa
debatter uppgjort sina politiska petitioner och
med stora majoriteter hyllat den äldre g:und-
lagen. Den beslöt anhålla, att konungen måtte
förändra patentet af den 3 Februari på sådant
sätt, alt de förenade landtsänderna skulle.
komma att grudlagsenligt sammanträda hvart-
annat år: att inga statslån eller förbindelser
för sådana skulle göras eller utfärdas, vare sig
i krigs- eller fredstider,; utan ständernas sam-
tycke; slutligen att det i patentet förutsatta
ståndsutskott och deputationen för statslåns-an-
gelägenheter måtte förfalla, och ständerna hä-
danefter bildas blott genom val. De hade så
mycket mer anledning till dessa yrkanden, som
konungen under loppet af landidagen redan ha-
de lofvat att ständerna skule sammankallas in-
om nästföljande 4 år.
Sedan andra kurian fattat dessa beslut,
tyckte man sig hafva vunnit en dråplig se-
ger, och glömde dervid nästan det fel man
begått, när man hade begärt riksmöte blott!
hvartannat år, hvarvid man alltså afvikit från
den rätt:grund, hvarpå den byllade lagen af
den 47 Januari höäntydde, nemligen årliga riks-)
möten. Att fordra sådana hvartannat år, der-
till ägde man icke minsta befogenhet i någon
redan förhandenvarande lag. Men i ständernas
församling hade ett doktrinärt parti vunnit in-
steg, hvars sträfvande gick ut på ett slags för-
medling, och som alltjemt uppmanade till ef-
tergifvenhet, så långt denna någonsin kunde gå!
utan fullständigt åsidosättande af nationens rätt.
Detta parti varnade framför allt för Hvarje sön-
dring från kronan, och genom sina förespeglin-!
gar lyckades det ock att tillvägabringa landt-
dagens slutliga resultater. I. spetsen för det-
samma stodo hrr von Auerswald (från Preus-
sen), von Beckeraih och von Camphusen (från
Rhen), kunniga och infiytelserika och att räkna
bland kammarens bista talare; men vankelmo-!
diga män, företrädesvis fallna för ett slags juste-
milieu, likasom hela deras parti, hvilket knap-
past kunde vara annorlunda, då det hufvudsak-
ligen bestod af landtråd, borgmästare, officerare
och andra tjenstemän, samt riddargodsägare:
med titlar eller embeten.
Ett litet beslutsamt parti bildade sig af nå-.
gra Rhenländare, med hrae von der Heidt, Me-
vissen, samt deputeranderna från staden Bres-
lau: Milde, Tschocke och Siebig i spetsen;
märkvärdigt nog tillhörde rhenska böndernas
deputerade till större delen detta rent konsti-
tutionella parti och framstodo såsom ypperliga
talare: en Lessing, Stedmann, A!denboven, hvil-
ka, fastän sjelfva ej annat än bönder, likväl
måste i politisk bildning räknas ibland landt-
dagens första ledamöter. En alldeles egen ställ-
ning intogs ändtligen af friherre von Vinckej
från Westfalen, uppenbari den första parlamen-
tariska förmågan vid denna landtdag, men för
ingen del af demokratisk lusta någon ifrig sty-
relsens vedersakare, utan egentligen en äkta
riddersman, som, med en engelsk baronets eller
lords medeltidsgrundsatser, väl icke vill från-
träda en hårsmån af sina egna välförskansade
rättigheter, men står beredd att lika bestämdt
kämpa för folkets, för så vidt dessa äfven äro
hans egna, och för öfrigt en afgjord motstån-
dare af absolutismen, derföre att den är helt
och hållet oförenlig med hans öfvertygelse.
Denne rikt begåfvade man blef på landtdagen
det frisinnade partiets välaligaste kämpe och
sanna stöd. Hans skärande sarkasmer slogo alla
regeringens talare till marken, han besegrade
ministrarne, den ene efter den andre, och fast-
än sjelf embetsman och landtråd i Westfalen,
talade han dock de djerfvaste ord, som blifvit
hörda vid detta riksmöte; ty han förehöll kro-
nan att hon beröfvar folket all rättsfrihet, när
sonen på thronen godtyckligt upphäifver och
förändrar fadrens lagar, dem denne förklarat
heliga och oåterkalleliga; likasom han utan om-
7 4I8er miinisgtrarnre förstå att da inka 09