linnet och koka ölösten, och tåligt lida allt det
knarriga nat, som tidiga krämpor föder; —
mer, oftare blir det gamla ungkarls-misantro-
perp, hvilkas afund mannen ej mera väcker och
för hvilka qvinnan ej mera har några behag,
ty (som vi sedt ej länge sedan i en tableau-
vivant), hon uppenbarar sig för dem numera i
den tyranniska vakmadamens skepnad, räckande
en stillande dryck, i den sömnlösa natten, då
hoppet är ute!
Utan den bildade qvinnan blefve mannen en
sträf, rå ensling; det är hon, som för honom
strör lifvets blommor, likt en huld engel led-
sagar hon honom under vandringen, och lika-
som rankväxterna med sina doftande kransar
på samma gång stödjas af och pryda de åldrige
ekarnes stammar, är det henne ensamt förbe-
bållet att under lifvets olika växlingar förmil-
dra de mulna och förhöja glädjens stunder. Så-
lunda kan hon lika litet uteslutas från vetan-
dets forskningar, som från deltagande i konstens
njutningar. Hafve vi ej sett huru damerna
med stegradt intresse talrikt insfunnit sig vid
föreläsningarne, från så väl de franska seancer-
na, som de mera strängt vetenskapliga? Här
har ej nyfikenheten eller förströelsen varit de
lockande motiverna, utan vettgirighet och intel-
lektuelt intresse, som blott behöfts en gång
väckas, för att äfven hos dem vinna varaktiga
sympathier, och lika mycket blifva ett själsbe-
hof, som en angenäm förströelse mellan husliga
värf. Det var bristen på deras sociala med-
verkan, som fordom nödgade studenten, att i
källarlifvets förstörande nimbus söka trefnad,
då ännu umgänget i bildade kretsar var för
honom otillgängligt. Annorlunda är det nu.
Hvem erinrar sig ej huru damernas närvaro
förhöjde glansen af den ståtliga sexa, som vid
de skandinaviska studenternas möte i Upsala
1843 firades på Carolina rediviva? — Och det
har ej varit från höganlofts bur, som de ned-
skådat på alla dessa muntra ynglingaupptåg och
glada Iekar, hvarmed den efterlängtade våren
firas vid Fyris strand; de hafva blandat sig i
hvimiet, deltagit i den allmänna fröjden, för-
höjt :den brokiga taflan med fägringens och be-
chagens skimmer. Och hos våra bröder på an-
edra sidan Sundet, der qvinnan alltmer delta-
Igande följer dagens frågor, var det också till
allmän harm, som förbudet emanerades vid fe-
sten för de svenska studenterna i Kongelige
Ridebanen, då damerna nekades alt såsom å-
skådarignor få upptaga den rymliga läktaren.
En mera ömtålig försigtighet, en ömkligare
skuggfädsla har väl sällan något tillfälle kunnat
uppvisa, men det utgör också ett slående bevis
på Irvad qvinnans bildning kan i det alkmänna
livet inverka. Och huru omedvetet har ej po-
litikens ledtrådar blifvit ofta knutne genom
qvinnans fintlighel? Erinrom oss som svenskar
blett händelsen vid Pruth; den svenska soldat-
hustrun Maria afgjorde der ett af de mäktiga-
ste lands framtida öde.
Man hör ofta invändes om vådligheter af
emancipaticn, om blåstrumpor, amazoner och
mera sådant. Det blir visserligen en onaturligs
het, allt som beröfvar:qvinnan hennes ädlaste
talisman, den qvinliga blygsamheten. Men hvad
dessa så kallade Bas bleus, buveuses Eencre,
blåstrumpor eller kanske mera identiskt öfver-
satte Litteratöser (litterata töser) beträffar,
finnes sådane i-egentlig mening ej hos -oss, och
skulle, om de funnos, dock aldrig här utveckla
den excentriska öfverdrift, hvarmed ideen sär-
deles hos fransmännen, af Daumier blifvit kar-
rikerad; ty om än den svenska qvinran någon
gång slår sig ned vid den Pieridiska källan,
hennes sinne har dock för den, Norden egen-
domliga, husliga trefnaden,, alltför -glor öfver-
vigt, att hon någonsin kunde åsidosätta sina
pligter, som dotter, maka eller mor. En af de
yppersta svenska författarinnor har i Råd till
sin dotter bevisat sanningen af denna utsago.
Inom ata de fack, som utgöra detta sam-
funds verkningskrets, ega viinhemska utmärkta
representanter bland könet. Må vi kunna hop-
pas att, som ledamöter. tillvinna äfven deras in-
tresse för denna stiftelse, att ej damerna endast
någon gång här förblifva åhörarinnor och åskå-
darinnor, ty de skulleslika mycket förhöja och
föräd!a tomen i vår krets, som dei den en-
skildta sprida trefnad och behag. Om de också
till någre cförbätterliges harm skulle skingra
dimmorna af cigarröken och burschenicben, vore
redan mycket vunnet. Damernas beredvilliga
deltagande vid våra veekomöten, hafve wvi re-
dan haft lyckan rägna oss af, och den allmänna
önskan, som denna anledning väckte, närer våra
förhoppningar, att dessa sammankomster vinna
en alltmer ökad glans och framgång. — Den
sid är försvunnen, då vetandet iklädde sig my-
steriernas dek, då de lärde glömde att vara
medborgare och konsterne åvaldes i skråmässig-
hetens trånga skal. Det är damerne, som åt
sällskapslifvet kunna giva ton för vetenska-
pens och konstens allmännare omfattande, så-
lunda kunna vi.i dubbel mening hylla det skö-
nas eviga lagar.
Det var ej mannen allena förbehållet, att på
kusskapernas och talangernas bana skörda ära
och rykte. Frejdade författarirnor hafva åt de
aflägsnaste länder spridt könnedem om Svenska
hemmet och hvardagslifvet,, och ökadt frem-
lingens åtrå att känna detta Sagans dimmiga
land), Aet de förut ansett endast som lappars:
och vilddjurs hemvist. Steg för steg har denl
svenska Terpsichore nått höjden af den mest
fulländade grekiska urbild, och ännu oöfver-
räffad, intagit gracernes thron; — gloriåa af
den odödlige mästarens verk har återstrålat till
norden, uppfattad af den.svenska konstnärinnans
oensel: — och der fordom svenska stridsgnyt
senljöd, der kejsarthronen .darrade för sInsolens
suecorum Natio, — der ii germaniska bygder
ar nu den svenska sångmön hänförande tjusat Ir
Ned hamrmlandata fAnAsn att a