bart sårade det öfriga folkets fribetskänsla och
kränkte dess rättigbeter, af deta tillbakavisade, un-
derstundom genom blodiga uppresningar, kan dock
ej nekas, alt, under så väl dessa tider, som de efter-
följande — äfven sedan folkmakten, i förening med
konungamakten, redan grundat den nyare svenska
staten — adeln, uppehållen af stora privilegier, ute-
slutande i besittning af all rikets frälsejord och be-
rättigad till alla statens vigtigare embeten samt der-
jemte innehafvare, framför mängden, af samtidens
bögre kunskaper och skicklighet, utgjorde en verklig
aristokrati, åt bvilken, vid dåvarande förhållanden,
med skäl inrymdes dess plats såsom ett serskildt
stånd.
Att under de århundraden, som närmast föregingo
det, då, med Gustaf Wasa, samhällsskicket böriade
ordnas och vinna stadga, den hufvudsakligaste poli-
tiska inflytelsen i riket från folkets sida utöfvades
af de bägge nyssbemälda stånden, synnerligast det
sistnämnda, till hvilket den urgamla odalmannarätten
småningom under tidernas lopp blifvit öfverflyttad;
sådant låg i sjelfva sakens natur, och derom bära
våra häfder äfven nogsamt vittne; men de visa ock
derjemte, under dessa samma tider, uppkomsten af
de båda öfriga stånd, hvaraf, jemte de förra, vår nu-
varande representation utgöres. — I Sverige, aldrig
eröfradt och i följd deraf förskonadt från egentligt
feodalistiskt förtryck, hafva städerna icke baft sam-
ma ursprung, som i det öfriga germaniska Europa.
Icke företrädesvis behbofvet af skydd har härstädes,
såsom der, småningom bildat dem till afsöndrade
korporationer, nödsakade ej sällan att med svärdet
försvara eller tillkämpa sig politisk frihet och med-
borgerliga rättigheter. Endast en stigande civilisa-
tion och dermed sammanhängande nödvändighet för
folket, att se tillfredsställde sina alltmer utvidgade,
förut okända bebof, synes här i landet hafva gifvit
städerna sitt upphof. De voro ock derföre ifrån
början egentligen endast det, hvarpå deras äldsta
benämning af köpstäder bäntyder: ställen för varu-
omsättning, der större delen, åtminstone af den ut-
rikes handeln, var i utlänningens hand; men då un-
der tidernas lopp desamma, genom föreningen af han-
delns och varu-förädlingens yrken, tilltagit i utveck-
ling och betydenhet, så att särskilda skattebidrag
äfven derifrån kommo i fråga, samt de, efter ut-
ländskt föredöme, jemväl vetat förskaffa sig egen
domsrätt och privilegier till skydd för sina enskilda
intressen, måste ock redan under 14:de seklet, åt
dessa smärre samtällen i staten tillerkänvnas rätt till
delaktighet i öfverläggningarne om rikets allmänna
angelägenheter. — Och sedan genom särskiljande a!
frälsemän från skattemän och af frälsejord från skalt-
tejord, hvarom vår äldsta samhällsförfattning icke
något vet, de rättigheter, som fordom allmänneligen
tillkommo odalmännen, öfvergått till adeln såsom
privilegium, blef en naturlig följd deraf, att den stora
jordegande menigheten alltmer undanträngdes från
delaktighet i lagstiftningen. Men då dess urgamla
rätt dertill ej kunde förnekas och då landets egent-
liga styrka hos den var till finnandes, funno sig de
maktegande så tillsägandes af omständigheternas tvång
försatte i nödvändighet, åtminstone vid de tillfällen,
då öfverläggningsämnen voro af mera ömtålig be-
skaffenhet och fordrade understöd af det allmänna
tänkesättet, att åafven lemna röst i rådplägningarne
åt den jordbrukande allmogen, hvilken ifrån förra
hälften af 44:de seklet och sedermera allt framgent,
genom sina ombud uppträder såsom representationens
fjerde stånd.
Om nu äfven kan sägas, att, på den utvecklings-
punkt, hvarpå riket sig befann vid medeltidens slut,
stånds-representationen vår en omfattande bild af
samhällstillståndet, med sina skarpt åtskiljda korpo-
rationsintressen, inträffade dock snart och sedermera
tid efter annan sådana förändringar i detsamma, som
på ståndsprincipen, såsom grund för representatio-
nen, nödvändigt måste förstörande inverka.
Genom Kyrko-reformationen och den andliga re-
duktionen, förlorade: presterskapet både sin makt of-
ver folkets samveten och den materiella rikedom,
som, i förening med den förra, tillförene gifvit det-
samma en så stor politisk betydelse. Då kyrkan,
lösryckt från Rom, blifvit förenad med staten, och
dennes öfverhufvud äfven blifvit kyrkans verdslige,
förvandlades i och med detsamma kyrkans tjenare
Itill statens embetsmän. Den egentliga högre lärdo-
.imen blef väl ännu någon tid nästan uteslutande pre:
Isterskapets tillhörighet i följd af läroverkens beskaf.
fenhet och ursprungliga ändamål; men sedan genom
de förändringar, som tid efter annan med dem vid-
togos, . den vetenskapliga bildningens frukter blifvit
Jalltmera tillgängliga och eftersökta äfven af andra,
län dem, som tillhörde det egentliga presterskapet,
Isamt allmänna undervisningen till och med uti ej
Iringa mån blifvit af kyrkan oberoende, föll äfven det
stöd för större politiskt inflytande, som preste-ståndet
förut hämtat derifrån, att dess ledamöter ensamme
voro i besittning af lärdomens fält.
Adelns politiska betydelse såsom stånd har och
sjunkit i samma mån, som vilkoren för densamme
efterhand upphört. I följd af den tilltagande upp
lysningen och de för statens tjenst nödiga kunska:
pernas spridande till alla samhällets klasser, hvilke
i lgjorde andre, än adelige män, skicklige och förtjent
-Jatt användas i offentliga värf, äfven de vigtigaste, gict
för adeln förlorad dess uteslutande företrädesrätt til
statens embeten, och af densamma finnes numer:
icke qvar något spår. Den öfvervägande inflytelse
samma stånd i det offentliga utöfvade, på grund a
den öfverlägsna förmögenheten hos dess medlemmar,
försvagades redan genom reduktionen vid slutet a
47:de seklet och förminskades än ytterligare efter-
band genom förlusten af den uteslutande rättigheter
till besittning af frälsehemman och säterier; och
adelns gamla betydelse såsom aristokrati, hvilken
-loaktadt den öfverdrifna frikostigheten med tilldelan
det af adelig värdighet, fortfarande bibehöll sig un
der sistnämnde sekel, emedan riddarhusets organisa
tion lade den afgörande makten derstädes i bändern:
Ipå de fåtaliga slägter, som folket af ålder vant sif
alt se i spetsen för fåderneslandets angelägenheter
blef fullkomligen undergräfd genom 1749 års bvälf.
Ning, som öfverflyttade maktinflytelsen till den store
mängd ar ätter, hvilka under näst förutgångnas sekel
mu Mm oo oo karl
RS 8 EO RP oo
- Sv 7 BS ee SS CR f