magtpalggande och grannlaga ämne, som komiten
fått sig uppdraget att behandla, måtte utarbetas en
sammandragen, åskådlig framställning, rörande sven-
ska folkrepresentationens uppkomst och utveckling
intill närvarande tid; för hvilket ändamål komiten
anmodat en dess ledamot, professor Wingqvist, att
derom författa en på authentika källor grundad hi-
storisk afhandling, hvilken dock i anseende till för
honom inträffadt sjukdomsförfall, icke kunnat full-
indas, då komiten slutat sina arbeten och derföre
kommer att till E. K. Maj.t af bemälde professor:
särskildt i underdånighet ingifvas.
Men om äfven, på ena sidan, obestridligt är, att
bvarje förändring i ett folks representativa författ-
ning, för att vinna folkets förtroende, måste hvila
på nationel grund, torde likväl på den andra, ej
kunna förnekas, att blott detta bufvudvilkor för för-
ändringen icke lemnas ur sigte, mycket, synnerligast.
i fråga om sättet för dess utförande, är att inhemta
af den erfarenhet, andra nationer i dylika fall sig
förvärfvat. Någre af komitens ledamöter hafva för-
denskull, uppå komitens anmodan och till ledning
för densamme, vid öfverläggningarne i det ämne,j
som utgjort föremål för dess verksamhet, särskildt
ur tillförlitliga källor tagit kännedom och lemnat
komiten del af sättet och formerna för tepresenta
tionen i åtskilliga andra konstitutionella länder.
Efter hvad förut blifvit antydt, äro de brister, som;
vidlåda vår nuvarande representation, af tvenne olika
slag, nemligen dels organiska, eller sådana, som.
röra grunderna för representationens sammansätt- :
niovg, dels formella, eller sådana, som angå sättet
för representationens verksamhet.
Då det ej torde kunna bestridas, att all folk-
representation ytterst hvilar på erkännandet af hvarje
statsborgares Tätt att deltaga i rådslagen om sam-
hällets angelägenheter, och att sjelfva institutionen
leder sitt ursprung dels från omöjligheten för allal.
medborgare i en stat af större omfång och folkrikhet,!
att mangrannt sammanträda, för att öfverlägga och
besluta, dels ock ifrån den allmänt insedda fördelen
och nödvändigheten deraf, att utöfningen af dennal
rättighet må tillkomma de upplystare och kunnigare,
så måste ock erkännas, att hvarje representation i
samma män närmar sig fullkomligheten, som den är
ett i möjligaste måtto sannt uttryck af alla dessas
gemensamma önskan för allas gemensamma väl.
I anledning häraf kan nu med skäl frågas: Har
representationen hos oss, ifrån detider, då spår der-
till först skönjas och sedermera under sin utvecklingl
intill våra dagar, varit och är den för närvarande
ett sannt uttryck af den allmänna upplysta folkvil-
jan? Och om härpå, med stöd af våra häfders vitt-l:
nesbörd och de förhållanden, som nu sig förete,
måste lemnas ett nekande svar, så innebär ock detta
ett medgifsyande, att i representationens inrättning
måste finnas brister och lyten, som böra undanröd-
jas, för att göra densamma tiil hvad den, såsom nyss
nämndt är, bör vara.
Alt dessa brister hufvudsakligen ligga i stånds-
principen, såsom grund för representationsrätten,
tvekar komiten så mycket mindre att uttala, som
öfvertygelsen derom i sednare tid allmännare vunnit
insteg bland fosterlandets upplysta och fördomsfria
vänner. - Sambhälls-medlemmarnes fördelning efter
stånd, i den mening, som nu dervid fästes, med sina
af exclusiva privilegier beroende och omgärdade in-
teressen, ingår icke väsendtligen i begreppet af ett
folk. Den är icke egendomlig för någon pDation,
utan allenast en form för mensklighetens utveckling —
nödvändig, såsom det synes, och af bög betydelse
för den tid och de förhållanden, hvarunder den upp-
kom, såsom utgörande ett medel till ordnande af det
chaotiska och regellösa, samt ett vilkor för folkens
framförande på kulturens och civilisationens bana;
men den har, och har äfven visat sig hafva, det ge-
mensamt med all formalism, som städse upphör att
vara ett godt i samma stund den öfvergår från blott
medel till ändamål, att den, ännu qvarstående bland
institutionerna sedan samhällsskicket blifvit ordnadt
och den sanna medborgerligheten vaknat till känsla
af sin vigt, söndrar i stället att förena, och bindrar
sambhällskrafternas fria utveckling, i stället att be-
fordra densamma. -
i Om detta, såsom komiten vågar tro, gäller i
afseende på alla från mörker och barbari till civili-
sation komne folk, der stånds- och korporations-
väsendet, utöfver och efter sin tid, sökt eller. fort-
farande söker att bibehålla en betydelse, som det i
sjelfva verket förlorat, så kan det Svenska så mycket
mindre derifrån utgöra ett undantag, som detta mer
än något annat var i åtnjutande af politisk frihet,
och medborgerligheten hos hvarje odalman var ilan-
det erkänd, redan innan ståndsväsendet här fann in-
steg och sig utvecklade.
Efter det kristendomen vunnit stadga i landet
och såsom en följd af den Romersk-katholska då re-
dan utbildade hicrarkiens inre organisation och sträf-
vande att underlägga sig folken, uppträder i vår
historia först kyrkan, eller, som är detsamma, dess
presterskap, såsom ett särskildt privilegieradt stånd,
hvilket, under det att det ville synas endast sträfva
för folkets andliga behof, dock ingalunda lemuade
jordiska fördelar ur sigte. I följd af konungarnes
och enskildes frikostighet, kommen till rikedom och
i besittning af en ej obetydlig del af rikets jord,
fri, under namn af andeligt frälse, från all verldslig
tunga, blef den då rådande kyrkan snart äfven en
verklig makt i staten, med rent politiska intressen
alt förfäkta; och dess presterskap, ensamt förvaltare
af kyrkans betydliga egodelar och derjemte i nästan
uteslutande besittning af sin tids lärdom, intog ej
utan skäl, under medeltiden sitt rum såsom ett sär-
skildt stånd, hvilket egde deltaga i rådplågningarne
om statens angelägenheter.
Sedan under de långa och våldsamma skakningar,
som föranleddes af striderna emellan Svear och Gö-
tar om konungavalet, de hufvudsakligen genom kri-
giskt förvärf rike och mäktige vordne af odalmän-
nen höjt sig öfver mängden af desse och vetat för
sig och gods tillskansa sig de friheter, som derefter
blefvo genom privilegier bekräftade, i likhet med
hvad som skett med det andliga ståndets, framstår
derpå äfven Adeln såsom särskildt stånd, och söker,
i förening med den andliga makten öch kyrkans pre-
llater, att på den stora menighetens bekostnad ute
hilda cin inflictalza aorh äÄfverviot. Om äfvan ancen.2