Min söta Albertina, hur skall du kunna gå in till en aktris? En sådan är ju helvetets eldbrand! Nej, då är väl systern tusen gånger bättre! Akta dig, akta dig, barn! den, som kommer vid tjära, besmittar sina kläder ...huru mycket mera då den, som kommer i beröring med den andeliga tjäran! Men jag måste gå — nöden kallar!, Gumman slöt den darrande Albertina, som till en viss grad delade hennes fruktan, flera gånger i sina armar, och bad henne betänka sin själs frid. I sin ensamhet öfverlade hon, om det ej vore bättre. att de flyttade till Roslagen; men dels tyckte hon sig här vara sin son närmare, och dels — vi måste väl ändå till stå hennes hemliga svaghet — blygdes hon, att fatig och olycklig återvända till den ort, som sett henne rik och ärad. Andilisen uppnådde hennes oro sin gräns: Albertina syntes på gatan. Hvad ville hon? Hvad sade hon? Hur såg det ut : hennes rum? det blänkte väl af guld och siden, kan Jag tänka? Och hon sjelf — hon var väl så oanständigt klädd, att du, utan alt rodna, ej kunde se på henne? Och en hel hop karlar hade hon väl hos sig?, Med alla dessa frågor bestormade prostinnan i ett an: dedrag den förvånade Albertina. ; Inte det ringaste af allt dettal svarade hon. Utom vår mamsell Ekerman fanns ingen menniska hos henne, och på intet sätt var hon oanständigt klädd. Hennes rum åter, jag kan inte neka, att det var litet besynnerligt. Om vi hade hennes möbler, inte skulle iag låta våra rum se så ut, det tillstår jag. Jag kan inte beskrifva, hur det var — det var både städadt och ostädadt. Men, min sötaste mor, hvad vår mamsell Ekerman är god! Hon talade så innerligen vänligt vid mig, och syntes så nöjd med mina svar, och lofvade, att hvarken jag eller svärmor skulle sakna arbete. Och se härl Hon framtog lärft till ett halft dussin lintyg. Se, svärmor! det är Hollandslärft; se så fint, och tätt sedan som ett skinn. Efter den här modellen skola de sys. Har svärmor selt så grannt? se sådan hålsöm! Söta mor ser så ellvarsam ut?) Kan jag annat? svarade prostinnan stringt, Passar