NYA KINESISKA BREF AF ORVAR ODD. Jag sänder er dessa anspråkslösa epistlar, såsom minnen . och intryck af en liten sommarvandring i svenska lunder och dalar, företagen för några veckor sedan. Ni torde benäget tilllåta mig att sålunda återupptaga en kinesisk korrespondens, börjad för trenne år sedan och fortsatt någon rund tid, så mycket heldre, som vår frejdade kinafarare, hr Liljewalch; numera är återkommen till fäderneslandet och de väkta och veritabla, kinesiska bre!ven från detta håll med detsamma kunna anses vara för allo upphörda. Jag tränger mig icke in i andras sysslor, endast hvar och en i sin tur! I öfrigt önskar jag denna gång få för ifrågavarande bref begagna en metod, som man skulle kunna benämna ppittoresk. Jag har för afsigt att gifva er små landskapsstycken och genrebilder med förklarande text, det vill säga små pennritningar på vers med kommentarier på prosa. Detta är en fri form, som passar förträffligt för en skrifvande turist. Det svenska kärrväsendet utöfvar e!t otroligt inflytande på den poetiska ådran, det formligen skakar poemer ur kroppen på en; men åter på gästgifvarehållen, der blir man den stadige, den reflekterande prosatören, der skrifver man sina anmärkningar. Så går det ena i hvartannat, i naturlig, otvungen omvexling, och det hela blir till ett nytt slags kinesiska bref, precist sådaua som följa. Helsingborg. Det är en af gammelt erkänd sak, alt Sverige öfverflödar af sköna belägenheter; man torde en gång komma till den upptäckt, att detta land ensamt innesluter i sitt sköte mera vac-. kert, mera romantiskt, mera i allmänhet taget måleriskt, än kanske hela det öfriga Europa sammantaget. Man befinner sig här vid lag i en ,rikedomens bryderi, som gör för en plalt omöjligt att säga åt hvad, åt hvilken enskild punkt man skall gifva priset. Wermland kallar sig med rätta en krona för Svea rikes bygder,, Norrland och Ångermanland fråga med skäl: har ni sett något sådant som mig? Man skådar Bleking och man kan icke slita sig derifrån. Man står fasttrollad af tjusning på Husqvarna höjder och kastar blieken öfver Wetterns djupblåa vatten, man vandrar vägen mellan Halleoch Hunneberg och tror sig icke! kunna påträffa något herrligsre, man kommer ) till Kullen, till passet vid Öresund, och glömmer för ett nytt öfverraskande intryck de många sköna, man samlat förut. För min del lutar jag betydligt åt deras sida, hvilka i ifrågavarhnde ämne vilja sätta Helsingborg framför allt annat. Icke derför som skulle man ej finna andra svenska landskaper till och med mera storartade, lika effektrika och slående i första ögonblicket, men derför att denna tafla intresserar mera i längden. De andra svenska naturerna ega storhet, ega behag, ega hvad, ni vill; men de sakna lif; de halva denna urnordiska tysthet, denna högtidliga orörlighet, som är af en så poetisk verkan för momangen, men som blir nedtryckande för en längre sammanvaro; här åter har man ett måleri med figurer, med rörliga, ständigt om-; vexlande och sig förnyande motiver, det är en