tunna neddoppa sitt blodiga hufvud, och då denke visar afsky för det vämjeliga kärlet och orena vattnet deruti, blifver ban åter våldsamt misshandlad och slagen blå och blodig med ett groft vedträ. Under hela vägen irån Ekebro, der Tufve ertappades och tills man hemkom till fängelset i Åby, var den arme gossen utsatt för den vildaste misshandling. Gång efter annan slås han blå och blodig, tvättas eller undfår befallning att tvälta bloden af sig. Detta upprepas fierfaldiga gånger, och på invändninger af främmande personer, yttrar Risberg ait det vore Petterssons tjuf. Då de hemkommo till Åby skulle Tufve blifva upphängd och få hänga uti trenne dagar. Det kostade endast 18 skillingar att döda en sådan niding. Lika tanka om sin makt öfver fångens lif hyste också Pettersson sjelf, att döma af likartade yttranden af honom. Så sade han på Tufves bön att nådig vaktmästaren, icke skulle slå ihjel honom: att han derför ef pliktade mer än vallackaren, åå denne dödar en hund. Dessa så upprörande yttranden böra imedlertid icke förvåna den, sora varit i tillfälle att höra, dels hvilken föreställning fångvaktarne ofta hysa om sin makt öfver fångarne, dels de åsigter, som bland allmänheten vanligen äro rådande om det ringa värdet af fångens Lif. Desse arme fångar, hvilkas brottslighet ofta är ett intet, i jemmföre!se med de handlingar, mången bogått utan att nå: af lagens arm, vare sig derför att ogerningarne ej blifvit upptäckta, eller armen af en eller annan orssik förlamats, eller ock af det skäl, att våra lagar, som ofta strängt bestraffa obetydlgare förseelser, icke veta af nåot straff för andra af i sjelfva verket vida gröfre natur -— anses ofta nog såsom vore de icke vidare menniskor, och lagstiftarens försök, att såsom sidane behandla dem, har en viss sorts pöbel, fastän just icke alltid den fattigaste, svårt att fatta. Att fångförarne delade dessa allmänhetens åsigter ligger för en dag, men med allt detta kan man ändock icke för sig förklara den grymhet de ådagalade. Deras bebandlingssätt af Tufve påminner verkligen om kattens sätt att leka med den råtta hon dödar. En sådan blodig grym lek fördes här äfven; så hördes Pettersson kalla Tufve en snäll påk, sin egen påk, och understundom bjöd man äen arme bränvin, för att han skulle efter misshandlipgarne kunna hemta sig. Man upphörde med våldet, tvättade såren, för att åter slå offret blodigt, tvättade det åter, slog det åter blodigt, o. s. v. Under allt detta trakterade man sig sjelf godt, åt och drack. När man ändtligen hann Aby och kommit in uti fångvaktarens hus började den blodiga leken åter. Offret började här förlora sina Lrafter, förmådde icke hålla sig uppe, var nära att svimma och började slutligen yra. Äfven för dessa misshandlingens följder tilldelades honom nya slag. Så blef-den arme. slagen, för att han icke orkade uppstiga, och när han, nära alt svimma, begärde vatten, hånade honom bans ene pligo.nde med at säga: vill du ha luktvatten, jag skell ge dig luktvatten af käppen Det skall vara ett rön, af crfaenheten bestyrkt, att en länge fortsält missnandling slutligen försätter gerningsmannen sjelf uti ett tillstånd af raseri, då han utan bestiradt nål allt vildare misshandlar sitt offer. Så synes också hör hafva tilltått. Slutligen seden våldsverkarne uttömt sina krafter, upphöra de indteligen och det ser ut som bade del au börjat tänka på hvad slut leken kunde aga. De utrymde nemligen en cell, ditförde len mer än hbalfdöde ynglingen och knöto ett vängsle om hans hals, alt det skulle se ut, som hade han sjelf tagit sig afdaga. Den olycklige afled om natten. Man skulle tro utt mördarne efter ett sådant dråp skulle förlora usten att försvara sig. BDetta inträffade ingalunda. De tyckas anse dråpet såsom verkställt å dragande call och embetes vägnar, somt tala om huru de ndast gått för långt, då de velat förmå Tufve besänna de brott han under de tvänne dagarne bevält. Vidare är ransakningen märkvärdig derför, att iet olyckliga offrets fader ingifvit en skrift, tydlisen författad af någon så kallad bildad person, hvarati man med de djerfvaste sofismer sökte urskulda rottet och tala om den afledne, såsom ett odjur, vilket samhället skattas lyckligt att hafva blifvit Ivitt. Moan skulle tro att det rysliga dådet i hela wejden uppväckt fasa och afsky för ogerningsmänren. En hel mängd af: grannarne hafva tvärtom ngått med förböner för Pettersson vill Kongl. Maj:t. )ffret var ju endast en fånge! Vi öfvergå nu till en mera detaljerad framställing af de omständigheter vid detta grofva brotts EET SK SR TTT YE Ne ERT SIRENEN