HURU DEN EXECUTIVA MAKTENS TJENARE UNDERSTUNDOM FRAMFARA. Det är en gammal erfarenhet, att makter aldrig missbrukas svårare in då den lemnas ut händerna på ria och obildade personer, hvilke icke ega kännedom om, än mindre vilja att uppfylla detta första vilkor för allt herravälde, at nemligen vara sin egen berre, kunna styra sig sjelf. Sanont är visserligen, att man fierstädes gjort vackra bemödanden till förekommande e! alt högsta makten vidare må falla råheten händer, hvarföre det, om än exemplen icke saknas, likväl alltid väcker åtminstone uppmärksamhet, när pöbelaktisheter och andra cm råhet vittnande handlingar begås af de styrande, a de högre och lägre embetsmännen. Ju lägre maktens verktyg stå, dess mindre äro de utsatta för den helsosamma kontroll, som ligger deruti, alt 2llmönhetens blickar följa deras åtgärder. Detta gör att simpla saker icke så cällan begås af de:se maktens tjenare, om hvilkas seder och bildning deras förmän, hittills åtminstone, sällan ansett nödigt alt skaffa sig särdeles tillförlitliga garantier. Detta gäller i synnerhet om det folk, som utgör maktens yttersta länkar, dem, som i första band skulle verkställa dess bud. Sanningen ä!t säga, råder också ej mindre bland embetsmännen än folket i allmänhset den föreställning, att det är fullkomligen likgiltigt hurudave så gt ställde personer som vaktmästare, fingförare och deras vederlikar äro. Alienast de ieke för brott varit lagförde, tycker man sig kunna vara lugn, hvad deras sedligtet och karakter beträffar. Man borde likväl betänka hvilken ofäntlig raakt ligger uti händerna på dem, som i första hand verkställa de i samhällets namn utdelade befallningar. Huru lätt är det icke i ena fallet att genöm mutor, jersonliga bevekelsegrunder och dylikt framkalla en flathet och ett undseende, hvilka icke sakna sina vådor. För hvilket despotiskt missbruk af makten kunna åter icke de blifva utsatice, som råka i händerna på råheten, då den uppträder i lagens namn och med helx dess myndighet. Ett exempel på vådor af det sednare slaget må här anföras. Dit är af en särdeles.upprörande art. En person, knappt öfver goss-åren, 47 år gammal, har i Wrims Öfvarp blifvit fängslad för en ringa stöld, hvaruti vuiomdess tvänne äldre personer deltagit, så att det kan antagas alt gossen var förförd. Denne gosse — hans namn var Tufve Nilsson från Farindah! under Faringe, Quidinge socken, Asbo härad uti Skåne — beredde sig, under det han var ute på arbete för fångvaktaren Carl Petterssons: i Aby räkning, tilifälle ait jemte en äldre brottslingrymma. Rymningen skedde den 2 September. Inom kort får man spaning på flyktingarne och den Z:de i samma tmånoed beger sig Pettersson, åtföljd af smeden John Risberg I Quidinge, ut, att söka rätt på den undflydde. Redan aftonen samma dag greps Tufve; likväl icke af fåingföraren och nämnde hans ledsagare, hvilka i stället satt sig att dricka kaffe och supa bränvin. Genast Tufve var gripen började desse begge personer på det svåraste misshandla honom. Dels skedde sådant, för att få honom att bekänna sin delsktighet uti stölder, hvilka inträffat under de tvenne dagar han vistats på fri fot, dels synes Pettersson velat betala Tufve den oro, som genom hans flykt tillskyndats fångvaltaren; han bade nemligen befarat satt till straåf bärför komma på fästning i tre år. Tufve fick vidare böta för: samme fångvaktares oro öfver den andre fångens flykt, som synes deraf att, då man om aftonen hemkommit till Aby och der fått veta, att samme fånge ej ännu tillrättakommit, utfor Pettersson uti misshandlingar, vildare än Lan förut tillåtit sig. Fångvaktarens motiver kunna således åtminstone utlietas, men hvad skäl smeden Risberg hade till ennästan ursinn:gare framfart mot det arma offret för maktens fjenare är svårt att utleta. Det argaste öfver mod och en utsökt grymhet, till -hvilken män, har svårt att upptäcka elt motstycke, röjer sig för öfrigt uti begge -brottslingarnes beteende emot den arme ynglingen. Risberg i synnerhet ådagalägger en förvånande kittslighet. Så under det fångvagnen på ett ställe håller stilla, befaller han Tufve alt sitta med nedlutadt hufvud, utan att se upp, och då denne ett ögonblick bryter mot denna befallning, slår Risberg honom med tömmarne uti anletet. Med lika kitslighet befaller Pettersson :Tufve vid ett annet tillfälle, under samma färd, att uti en, med vatten fylld sill-! Irene 7