HURU DEN EXECUTIVA MAKTENS TJENARE
UNDERSTUNDOM FRAMFARA.
Det är en gammal erfarenhet, att makter
aldrig missbrukas svårare in då den lemnas ut
händerna på ria och obildade personer, hvilke
icke ega kännedom om, än mindre vilja att upp-
fylla detta första vilkor för allt herravälde, at
nemligen vara sin egen berre, kunna styra sig
sjelf. Sanont är visserligen, att man fierstädes
gjort vackra bemödanden till förekommande e!
alt högsta makten vidare må falla råheten
händer, hvarföre det, om än exemplen icke sak-
nas, likväl alltid väcker åtminstone uppmärk-
samhet, när pöbelaktisheter och andra cm råhet
vittnande handlingar begås af de styrande, a
de högre och lägre embetsmännen. Ju lägre
maktens verktyg stå, dess mindre äro de ut-
satta för den helsosamma kontroll, som ligger
deruti, alt 2llmönhetens blickar följa deras åt-
gärder. Detta gör att simpla saker icke så cäl-
lan begås af de:se maktens tjenare, om hvilkas
seder och bildning deras förmän, hittills åtmin-
stone, sällan ansett nödigt alt skaffa sig särde-
les tillförlitliga garantier. Detta gäller i syn-
nerhet om det folk, som utgör maktens ytter-
sta länkar, dem, som i första band skulle verk-
ställa dess bud. Sanningen ä!t säga, råder också
ej mindre bland embetsmännen än folket i all-
mänhset den föreställning, att det är fullkomli-
gen likgiltigt hurudave så gt ställde personer
som vaktmästare, fingförare och deras vederli-
kar äro. Alienast de ieke för brott varit lag-
förde, tycker man sig kunna vara lugn, hvad
deras sedligtet och karakter beträffar. Man
borde likväl betänka hvilken ofäntlig raakt ligger
uti händerna på dem, som i första hand verk-
ställa de i samhällets namn utdelade befallnin-
gar. Huru lätt är det icke i ena fallet att ge-
nöm mutor, jersonliga bevekelsegrunder och
dylikt framkalla en flathet och ett undseende,
hvilka icke sakna sina vådor. För hvilket de-
spotiskt missbruk af makten kunna åter icke
de blifva utsatice, som råka i händerna på råhe-
ten, då den uppträder i lagens namn och med
helx dess myndighet. Ett exempel på vådor
af det sednare slaget må här anföras. Dit är
af en särdeles.upprörande art. En person, knappt
öfver goss-åren, 47 år gammal, har i Wrims
Öfvarp blifvit fängslad för en ringa stöld, hvar-
uti vuiomdess tvänne äldre personer deltagit, så
att det kan antagas alt gossen var förförd.
Denne gosse — hans namn var Tufve Nilsson
från Farindah! under Faringe, Quidinge socken,
Asbo härad uti Skåne — beredde sig, under det
han var ute på arbete för fångvaktaren Carl
Petterssons: i Aby räkning, tilifälle ait jemte en
äldre brottsling- rymma. Rymningen skedde den
2 September.
Inom kort får man spaning på flyktingarne
och den Z:de i samma tmånoed beger sig Petters-
son, åtföljd af smeden John Risberg I Quidinge,
ut, att söka rätt på den undflydde. Redan af-
tonen samma dag greps Tufve; likväl icke af
fåingföraren och nämnde hans ledsagare, hvilka
i stället satt sig att dricka kaffe och supa brän-
vin. Genast Tufve var gripen började desse
begge personer på det svåraste misshandla ho-
nom. Dels skedde sådant, för att få honom
att bekänna sin delsktighet uti stölder, hvilka
inträffat under de tvenne dagar han vistats på
fri fot, dels synes Pettersson velat betala Tufve
den oro, som genom hans flykt tillskyndats
fångvaltaren; han bade nemligen befarat satt
till straåf bärför komma på fästning i tre år.
Tufve fick vidare böta för: samme fångvaktares
oro öfver den andre fångens flykt, som synes
deraf att, då man om aftonen hemkommit till
Aby och der fått veta, att samme fånge ej
ännu tillrättakommit, utfor Pettersson uti miss-
handlingar, vildare än Lan förut tillåtit sig.
Fångvaktarens motiver kunna således åtmin-
stone utlietas, men hvad skäl smeden Risberg
hade till en- nästan ursinn:gare framfart mot
det arma offret för maktens fjenare är svårt
att utleta. Det argaste öfver mod och en ut-
sökt grymhet, till -hvilken män, har svårt att
upptäcka elt motstycke, röjer sig för öfrigt uti
begge -brottslingarnes beteende emot den arme
ynglingen. Risberg i synnerhet ådagalägger en
förvånande kittslighet. Så under det fångvag-
nen på ett ställe håller stilla, befaller han
Tufve alt sitta med nedlutadt hufvud, utan att
se upp, och då denne ett ögonblick bryter mot
denna befallning, slår Risberg honom med töm-
marne uti anletet. Med lika kitslighet befaller
Pettersson :Tufve vid ett annet tillfälle, under
samma färd, att uti en, med vatten fylld sill-!
Irene 7