SET OMN), EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRSUNDRADET ANDRA DELEN. TRETTIOANDRA KAPITLET. Föga fattades, att Gustaf dukat under för dessa, så tätt på hvarandra följande, olyckor, hvilka hotade att ej upphöra, ehuru de redan beröfvat honom alla medel till for:komst. Oftare och oftare inställde sig professor Svedelii råd för hans minne, och ban började på allvar tro, att hvad han än minde företaga sig till lands, skulle det misslyckas. Barndomsbilderna uppstego småningom i hans sinne, och med dem längtan till sjös; men de voro ej nu lockande och blida, som fordom, icke väckta af böjelsen, utan af tvånget uppskakade ur sin oroliga slummer. Då bäfvade han tillbaka för tankan på a!t öfvergifva maka... moder... barn... och att kanhända aldrig mera få återse dem. Stadd i dessa bekymmer, denna nöd, erhöll han ett bud från Rådman:ö, som bad honom komma öfver till kapellanen. . Han efterkom kallelsen samma eftermiddag. Gubben Fiodman emottog honom med ett så glädjestrålande ansigte, att den frågan ovilkorligen undföll hans läppar: Hvad är det, som så innerligt fågnar min goda farbror ? Jo, hästa gosse, jag har en lycklig nyhet för dig... Du vet, i hvilken nåd du står hos den gamle goda grefvinnan, och huru djupt din oförtjenta olycka bedröfvat henne. I dag lät hon kalla mig till sig på morgonen... hennes första friga var: har Wäsström ännu fått någon ) Se A. B. J4 99-102, 405, 108, 409, 111, 413, 115, 146, 418—4121, 132—136, 138—144, 146, 147, 149, 150, 157 och 158.