x
SET ON),
EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUND2ALET.
ANDRA DELEN.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
Verlden äger ingen så stor menniskokännare, att han,
vid bedömandet af andra, icke telt medve!slöst insmyger
en liten smula af sitt eget jag i beräkningen.
Om kamrer Berg kunnat fitta, att det gifves varelser
utan egennytta, så hade han ej misstagit sig om Alb.rtina,
utan tvärtom med sitt hala lismeri säkerligen vunnit hennes
oinskränkta förtroende.
Nu varnade henne en instinktlik känsla för alt sätta
full tillit till en mans ord, hvars tankar, lindrigast sagdt,
lättsinnigt umgingos med Guds bud.
Oaktadt inflytandet af hans visade medlidande, ryste
hon för honom.
Hon tänkte mindre på, att den följande dagen skulle
beröfva henne allt, än hon fruktade för, att af kärlek till
ordiska ägodelar kunna förledas till det fasansfullaste af
alla brott.
Hon bad innerligen till Gud, att han måtte låta henne
segrande genomg3å denna frestelse.
Klockan nio andra morgonear återkom kamrer Berg.
Han väntade sig, att den unga qvinnan, förgråten, förtvif-
lad, skulle komma emot honom ...och han fann henne san-
sad, tåligt undergifven sitt hårda öde.
Kan hon vara så enfildig, så dum, som hon visar sig?
tänkte han.
Min sötaste fru, sade han högt, h r hon begrundat
mina råd? Inom en timma är kronfogden här!
pLåt honom komma!, svarade hon sakta; men på läp-
parnes smärtfulla ryckning, på blicken, hvilken ofrivilligt
irgade kring rummet, för att betrakta allt det, som efter
en timme ej mer hörde henne till, märkte han, att det
hvarken var känslolöshet eller dumhet, som kom henne att
synas så lugn. I
Ännu ett försök! tänkte han.
) Se A. B. J4 99—402, 105, 108, 109, 111, 113, 115, 116,
118—121, 132—136, 138—144, 146, 147, 149 och 450.