Haågen var avv Upppljelpa den Innelnsea prouuattonen; blott obetydliga qvantiteter ull införskrefs från: utlandet. Detta lyckliga förhållande afbröts plötsli-l: gen år 1834, då efter den svenska ullmarknaden ullpriserne i Tyskland hastigt började falla på ett enormt sätt, ända till 50 procent och derunder. Det vore för vidlyftigt att här ingå i någon närmare redogörelse för orsakerna till detta förvånande fall i priserna; följden blef imedlertid den; att Tyskland, som låg oss nära, då England upphört att vara dess afnämare, kastade på oss sitt öfverflöd af ull; vi öfversvämmades af främmande vara. Priserne neåtrycktes oerhördt. En näring, som ej med fördel kan drifvas, upphör af sig sjelf och så gick det också med ullkulturen. Den aftog, schäferierna nedlades. — För några år sedan hade likväl Riksens Ständer varit betänkta på dess afhjelpande och för sådant ändamål höjt tullen på utländsk ull. Talaren ville nu icke granska de redan vidtagna lagstiftningsåtgärderna eller föreslå nya, utan blott göra en anmärkning. Om man ej kunde påstå, att alla införselsartiklar skola vara fria från tull, så måste äfven ull betala sådan afgift. Då uppstår frågan, hur hög denna tull bör vara. För låg får den ej vara, ty då verkar den icke till sitt ändamål; ej heller för hög, ty då befordrar den smuggling. Således bör tullen vara måttlig; men hvad är måttlig tull? Det kan ej lätt bestämmas på förhand, och olägenheten vid vår tull-lagstiftning är just, att tullen skall bestämmas på förhand för en tid af flera år, utan att regeringsmakten kan höja den, när så dant är nödigt för en närings bestånd. En sådan förmån har dock tillfallit andra näringsgrenar, men ej ullkulturen. Derför hafva schäferierna ej utvecklats till den grad man hoppats. De hafva dessutom äfven i andra afseenden varit åsidosatta. Böra då några åtgärder af staten viatagas till ullkulturens befrämjande, och hvilka böra dessa åtgärder blifva, eller ska!l näringen lemnes helt och hållet åt enskildes omtanka? För sin del var tal. öfvertygad, att lika väl som staten behöfver den enskildes biträde, lika väl behöfver den enskilde statens, samt att för den skull allmänna åtgärder äro nödvändiga. En af dessa är hr direktören Hoffman Bangs verksamhet. En del hafva trott denna öfverflödig, under förmenande, att det vore schäferiegarnes ensak och intresse att lära sig skötseln af sin egendom. Men fårskötseln och ullkulturen är så svår, så invecklad, att fullständig kunskap derom ej kan begäras eller väntas af en enskild. Såsom bevis för detta påstående anförde talaren, att i Sachsen och Preussen, hvarest ullkulturen står så högt, engagera schäferiegarne ekonomikommissarier, eller hvad annat namn de hafva, för att årligen besöka schäferierne, utvälja baggar och gifva råd. Detta är mer behöfligt i Sverige, der ullkulturen är långt mindre uppdrifven än i de nämnda länderna. Talaren ansåg att man borde hysa den största tacksamhet för hr Hoffman Bangs verksamhet, och att mötet borde uttrycka en opinion om nyttan af dess fortfarande. Friberrarne Sprengtporten och Söderling Hermelin samt grefve Beckfriis uttryckte sina önskningar, att hr Hoffman Bang måtte kunna fortfara i sin funktion, såsom rådgifvare i allt hvad fårskötsel och ullkultur angår. Sedan diskussionen förklarats slutad, beslöts att till protokollet skulle tagas, såsom mötets gemensamma tanka, att det anser statsanslag fortfarande böra anvisas till aflönande af någon sakkunnig person, som besöker schäferierna och går tillhanda med råd rörande dem. Oråföranden upplöste derefter mötet med ett tal af följande hufvudsakliga innehåll: Enligt gällande, stadgar är tiden för det andra allmänna svenska landtbruksmötets verksamhet nu ute. Vid en återblick på de timmar, det varit tillsammans, för att öfverlägga om föremålen derför, är det med den hjertiigaste erkänsla vi påminna oss, att H. M. Konungen och Dess höga söner hedrat mötets sammankomster med Deras närvaro och med uppmärksamhet följt dess förhandlingar. Då odalmannen får inför sin konung uttala sina önskningar och förhoppningar, är ban förvissad om att de vinna betydelse och vigt. Ingen nekar att för få år sedan intresset för jordbruket var obetydligt, ehuru enskilde personer vårdade näringen med omtanka och sakkännedom. Nu deremot har ett lifligt, ja enthusiastiskt deltagande för denna sak vaknat, och det svenska landtbruket utvecklar sig och uppspirar till en stam med lummig krona och rika frukter. I hafven med allvar och lugn afhandlat de föredragna ämnena och genom upplysande föredrag, samt välbetänkta opinionsyttringar ytterligare visat, huru en sådan församling som denna bör uppfylla sina pligter. I hafven funnit detta lagom, som utländningen afundas oss. o o I hafven ännu lemnat några frågor till det nästa år sammanträdande tredje landtbruksmötets besvarande och bestyrelsen hoppas, att de som med framgång deltagit i detta mötes öfverläggningar, icke heller då. skola undandraga sin verksamhet. Till denna önskan lägger jag den, att mötets bestyrelse måtte befinnas hafva motsvarat .det förtroende och den välvilja, som kallat den till dess plats. Jemte frambärande af bestyrelsens tacksägelse för det välvilliga och kraftiga understöd sektionernas ordförander lemnat den, får jag nu framföra besty relsens afskedshelsning och förklara det andra allmänna svenska landtbruksmötet slutadt. BH ma mun AR ALTER. VV, -— — — te Cr. 0. om -—-— mm Mm m— mn mm Aa An Friherre Sprengtporten hembar derefter i ett! kort tal, å mötets vägnar, till friherre Kremer dess tacksägelse för det sätt, hvarpå han uppfyllt sitt ordförandekall. : 57 7 Cd Rättelser: I hr L. G. von cCelsings anförande den 9 dennes, i sektionen för Åkerbruket (se AM 455); står: velat sänka Hjelmaren under hafsytan; läs: velat sänka Hjelmaren under flodtiden; — står: efter Stephenska metoden; läs: efter Skottska nivelleuren hr Stephens, samt sednare hr direktör Jonsors kostnadsförslager; — står: Hylleström; läs: Hyndevadström. . — Då en och annan af dem, som yttrade sig vid Handtbruksmötet förliden tisdag anhållit om rättelse uti refererandet af deras yttranden, anbåller äfven ljag derom. Jag yttrade nemligen icke, vid den till mig ställda frågan af hr löjtnant Arnell, angående hornboskap på Öland, att den vid Ottenby underhållna boskapsracen var utgången, utan tvertom, att den bibehålles der med all omsorg, emedan den visar sig vara ganska god, somt att åtskilliga smärre stammar af denna race blifvit afsända till åtskilliga provinser, och att man förklarat sig med dem ganska belåten i afseende på resultaterna. Stallmästare Beijer. EEE EDET OAS fr ETT VOTUM FÖR HANDELSFRIHETEN AF LONDONS HANDLANDE. )ns mm Få vp JM I Ir r—— mm — — — ——