Haågen var avv Upppljelpa den Innelnsea prouuatto-
nen; blott obetydliga qvantiteter ull införskrefs från:
utlandet. Detta lyckliga förhållande afbröts plötsli-l:
gen år 1834, då efter den svenska ullmarknaden
ullpriserne i Tyskland hastigt började falla på ett
enormt sätt, ända till 50 procent och derunder. Det
vore för vidlyftigt att här ingå i någon närmare re-
dogörelse för orsakerna till detta förvånande fall i
priserna; följden blef imedlertid den; att Tyskland,
som låg oss nära, då England upphört att vara dess
afnämare, kastade på oss sitt öfverflöd af ull; vi öf-
versvämmades af främmande vara. Priserne neå-
trycktes oerhördt.
En näring, som ej med fördel kan drifvas, upphör
af sig sjelf och så gick det också med ullkulturen.
Den aftog, schäferierna nedlades. — För några år
sedan hade likväl Riksens Ständer varit betänkta på
dess afhjelpande och för sådant ändamål höjt tullen
på utländsk ull.
Talaren ville nu icke granska de redan vidtagna
lagstiftningsåtgärderna eller föreslå nya, utan blott
göra en anmärkning. Om man ej kunde påstå, att
alla införselsartiklar skola vara fria från tull, så må-
ste äfven ull betala sådan afgift. Då uppstår frå-
gan, hur hög denna tull bör vara. För låg får den
ej vara, ty då verkar den icke till sitt ändamål; ej
heller för hög, ty då befordrar den smuggling. Så-
ledes bör tullen vara måttlig; men hvad är måttlig
tull? Det kan ej lätt bestämmas på förhand, och
olägenheten vid vår tull-lagstiftning är just, att tul-
len skall bestämmas på förhand för en tid af flera
år, utan att regeringsmakten kan höja den, när så
dant är nödigt för en närings bestånd. En sådan
förmån har dock tillfallit andra näringsgrenar, men
ej ullkulturen. Derför hafva schäferierna ej ut-
vecklats till den grad man hoppats. De hafva dess-
utom äfven i andra afseenden varit åsidosatta.
Böra då några åtgärder af staten viatagas till ull-
kulturens befrämjande, och hvilka böra dessa åt-
gärder blifva, eller ska!l näringen lemnes helt och
hållet åt enskildes omtanka? För sin del var tal.
öfvertygad, att lika väl som staten behöfver den en-
skildes biträde, lika väl behöfver den enskilde sta-
tens, samt att för den skull allmänna åtgärder äro
nödvändiga. En af dessa är hr direktören Hoffman
Bangs verksamhet. En del hafva trott denna öf-
verflödig, under förmenande, att det vore schäferi-
egarnes ensak och intresse att lära sig skötseln af
sin egendom. Men fårskötseln och ullkulturen är
så svår, så invecklad, att fullständig kunskap derom
ej kan begäras eller väntas af en enskild. Såsom
bevis för detta påstående anförde talaren, att i
Sachsen och Preussen, hvarest ullkulturen står så
högt, engagera schäferiegarne ekonomikommissarier,
eller hvad annat namn de hafva, för att årligen be-
söka schäferierne, utvälja baggar och gifva råd.
Detta är mer behöfligt i Sverige, der ullkulturen är
långt mindre uppdrifven än i de nämnda länderna.
Talaren ansåg att man borde hysa den största tack-
samhet för hr Hoffman Bangs verksamhet, och att
mötet borde uttrycka en opinion om nyttan af dess
fortfarande.
Friberrarne Sprengtporten och Söderling Hermelin
samt grefve Beckfriis uttryckte sina önskningar, att
hr Hoffman Bang måtte kunna fortfara i sin funk-
tion, såsom rådgifvare i allt hvad fårskötsel och ull-
kultur angår.
Sedan diskussionen förklarats slutad, beslöts att
till protokollet skulle tagas, såsom mötets gemen-
samma tanka, att det anser statsanslag fortfarande
böra anvisas till aflönande af någon sakkunnig per-
son, som besöker schäferierna och går tillhanda med
råd rörande dem.
Oråföranden upplöste derefter mötet med ett tal
af följande hufvudsakliga innehåll:
Enligt gällande, stadgar är tiden för det andra
allmänna svenska landtbruksmötets verksamhet nu
ute. Vid en återblick på de timmar, det varit till-
sammans, för att öfverlägga om föremålen derför, är
det med den hjertiigaste erkänsla vi påminna oss,
att H. M. Konungen och Dess höga söner hedrat
mötets sammankomster med Deras närvaro och med
uppmärksamhet följt dess förhandlingar. Då odal-
mannen får inför sin konung uttala sina önskningar
och förhoppningar, är ban förvissad om att de vinna
betydelse och vigt.
Ingen nekar att för få år sedan intresset för jord-
bruket var obetydligt, ehuru enskilde personer vår-
dade näringen med omtanka och sakkännedom. Nu
deremot har ett lifligt, ja enthusiastiskt deltagande
för denna sak vaknat, och det svenska landtbruket
utvecklar sig och uppspirar till en stam med lum-
mig krona och rika frukter.
I hafven med allvar och lugn afhandlat de före-
dragna ämnena och genom upplysande föredrag,
samt välbetänkta opinionsyttringar ytterligare visat,
huru en sådan församling som denna bör uppfylla
sina pligter. I hafven funnit detta lagom, som ut-
ländningen afundas oss. o o
I hafven ännu lemnat några frågor till det nästa
år sammanträdande tredje landtbruksmötets besva-
rande och bestyrelsen hoppas, att de som med fram-
gång deltagit i detta mötes öfverläggningar, icke
heller då. skola undandraga sin verksamhet.
Till denna önskan lägger jag den, att mötets be-
styrelse måtte befinnas hafva motsvarat .det förtro-
ende och den välvilja, som kallat den till dess plats.
Jemte frambärande af bestyrelsens tacksägelse för
det välvilliga och kraftiga understöd sektionernas
ordförander lemnat den, får jag nu framföra besty
relsens afskedshelsning och förklara det andra all-
männa svenska landtbruksmötet slutadt.
BH ma mun AR ALTER. VV,
-— — — te Cr. 0. om -—-— mm Mm m—
mn mm Aa An
Friherre Sprengtporten hembar derefter i ett!
kort tal, å mötets vägnar, till friherre Kremer dess
tacksägelse för det sätt, hvarpå han uppfyllt sitt
ordförandekall. :
57 7
Cd
Rättelser:
I hr L. G. von cCelsings anförande den 9 dennes,
i sektionen för Åkerbruket (se AM 455); står: ve-
lat sänka Hjelmaren under hafsytan; läs: velat
sänka Hjelmaren under flodtiden; — står:
efter Stephenska metoden; läs: efter Skottska ni-
velleuren hr Stephens, samt sednare hr direktör
Jonsors kostnadsförslager; — står: Hylleström;
läs: Hyndevadström. .
— Då en och annan af dem, som yttrade sig vid
Handtbruksmötet förliden tisdag anhållit om rättelse
uti refererandet af deras yttranden, anbåller äfven
ljag derom. Jag yttrade nemligen icke, vid den till
mig ställda frågan af hr löjtnant Arnell, angående
hornboskap på Öland, att den vid Ottenby under-
hållna boskapsracen var utgången, utan tvertom,
att den bibehålles der med all omsorg, emedan den
visar sig vara ganska god, somt att åtskilliga smärre
stammar af denna race blifvit afsända till åtskilliga
provinser, och att man förklarat sig med dem gan-
ska belåten i afseende på resultaterna.
Stallmästare Beijer.
EEE EDET OAS
fr
ETT VOTUM FÖR HANDELSFRIHETEN AF
LONDONS HANDLANDE.
)- ns mm Få vp JM I Ir r——
mm — — — ——