AS MM SAR 1 AR DIVA ASA Vj VEU BYMVBYICE, MLM PSSMAR SMvMAa BYUDLIN brinna i fria luften, samt föreslagit i förra afseendet, att strö under och bakom kreaturen, för att uppsamla alla deras exkrementer, samt i det sednare, alt icke lägga gödseln högre än 9 å 3 alnar, derefter öfverhölja den med jord, så lägga annan hög bredvid och så vidare. Vid utkörningen på åkern blandas den till hälften eller två tredjedelar med mossjord, samt betäckes denna blandning med ett lager af jord. Hr von Röök hade beklagat, att våt spillning icke tillgodogjordes. Likaså grefve Salza, som tillstyrkte komposter. Hr major von Schantz: Meningarne torde numera icke vara delade om sanningen af de åsigter, de upplästa skrifterna uttala, och sedan man länge fört gödsel enbar på åkern, har man nu kommit till den erfarenhet, att det är fördelaktigt iblanda gödseln alla deraf lösbara ämnen, samt att man bör höga den så, att den lägges hvarftals. Af sådan anledning synes någon diskussion, rörande frågan, näppeligen påkallad. Hr sekreteraren: Jag delar fullkomligt den siste talarens mening, men vill endast nämna, att gips och äfven dyjord äro af det skäl särdeles nyttiga att iblanda gödsel, emedan de fixera dennas flyktiga delar. De öka sålunda icke blott dess qvantitet, utan äfven gödselns qvalitativa värde, en tysk författare säger fyrdubbelt; jag lemnar imedlertid derhän, om man kan uppskatta det så högt. Hr magister Bahr uppgaf den gipsqvantitet, som borde blandas med gödsel, till (så vidt ref. kunde rätt höra siffran) 2 !, proc. för gödsel efter hornboskap, samt 4 !,, proc. för den efter andra kreatur. Friherre Veg sach: Jag anser våra ladugårdsbyggnader felaktiga, derföre att deras byggnadssätt ej afser urinens samlande, hvilket är nödigt, liksom att den ledes till gödselhögen och uti de composter man vill bilda. Från Helsingland har jag hört, att man i sådana företrädesvis använda granris, och jag vill här omnämna ett gödningsämne, hvaraf jag från barndomen eger erfarenhet. Jag såg nemligen då en inhysesman på ytterst mager jord använda omogna grankottar jemte granris, hvilka han fuktat. Verkan var, att han härpå erhöll de bästa potäter i orten. För öfrigt vill jag, i afseende på gödselfabrikationen vid Björnholmen, nämna, att dess beståndsdelar utgöras af Jatrin, garfbark och gips. Barken användes för att hindra regnet bortskölja latrinens lösare delar. Gipsen åter bidrager till gödämnets kraft. I närheten af latringropen ligger för öfrigt en äng, hvaruti genom misstag en mängd af de flytande gödselämnena utslogos, och detta har haft den följd, att ängen är öfvertäckt med det yppigaste mörkgröna gräs. Hr Howing ansåg bäst att utföra gödseln på vintern, då den, genom frysning, hindrades att brinna, lägga den hvarftals, med dy emellan, men tillse, att denna dy ej vore rå, emedan sådant förtoge gödämnets kraft, samt slutligen om sommaren utföra den på åkern. Ått en del af rågen längre stode grön, medan fältet å andra ställen var betäckt af mogen säd, härrörde just derifrån, att rå dy begagnats bland gödsel. Friherre Tham: För att hos gödseln bibehålla den högsta kraft och högsta drifningsförmåga, vore det bekant, att man i Norrland brukade hafva den betäckt och skyddad emot sol och regn; ladugårdarne voro byggda på höga stenfötter eller pelare och gödseln låge derunder. Hr Arrhenius ville till upplysning af sitt förra yttrande nämna, att han ej menat rå dyjord, utan torkad och upplagd; omnämnde tvenne egendomar, den ena tillhörande landshöfdingen, friherre Kremer, den andra hr Odelberg, på hvilka egendomar man mycket begagnade dyjord till strö i rännorna bakom kreaturen i ladugårdarne. Friherrn och Ordföranden ville, efter hans egendom blifvit nämnd, upplysa, att under hans ladugård gå trummor långs hela huset, för att afleda pr ee rr AA AA ångorna. Dessa trummor tillstängdes om vinterti-, den och gödseln bibehöll sålunda den nödiga värman. Friherre Sprengtporten begagnade äfven ladugård med bög stenfot; under voro rännor, hvari gödseln förvarades. Tal. nämnde äfven ett sätt att täta rännorna, genom att fälla in plankorna i hvarandra, då fuktigheten gjorde att kanterna svällde och fogarna blefvo tätare. Derefter föredrogs 40:de frågan i ordningen, så lydande: År boskapsskötseln i Sverige verkligen så mycket mindre lönande än åkerbruket, som dess allmännere tillbakasättande kan gifva anledning att förmoda, eller finnas några andra grunder för den ringa håg, hvarmed den hos oss i allmänhet bedrifves? Sekreteraren uppläste ett par på denna fråga inkomna svar, det ena af lagmannen Röök, som ansåg att boskapsskötseln fordom varit lika högt drifven, som sjelfva åkerbruket; men att först sedan år 1790, då riksgäldsmyntet kommit i omlopp och silfvermyntet biifvit mera sällsynt, hade prisen på ladugårdsprodukterna begynt falla, och det var ifrån denna tid man börjat taga upp äng till åker. Det andra svaret, insändt af ryttmästaren Liljenstråle, var långt och innehållsrikt, samt afhördes med mycket intresse. Hr Liljenstråle yttrade deri, att han för sin del ansåge boskapsskötseln icke mindre gifvande, än landtbruket. På 4 tunnland äng har hr L. skördat 260 lispund hö; detta, jenste agnar och drank, räckte till föda åt en ko, som lemnade 600 kannor mjölk om året, hvilken mjölk, efter 8 skill. kannan, således kunde beräknas till 400 rdr. Kons spillning kunde anses betala agnar och drank. Om man besådde dessa fyra tunland med hyete och korn, 24 kappar hvardera sorten, och räknade derpå 7:de kornet, så hade man en inkomst af 126 rdr, eller 26 rdr mer, än om man bibehöll de fyra tunnlanden såsom äng, hvilket på tunnlandet gjorde 6 rdr 24 sk. Denna skillnad vore ej så serdeles stor, när man beräknar de Kostnader som åtföljde åkerbruket. Om ängen odlades, som sig borde, så skulle den gifva en mycket större afkastning. Skälet hvarför man icke nog lade sig på boskapsskötsel, var, att den fordrade omtanka och: tillsyn; man mäter icke upp mjölken, man äter upp den.zt9, Man hade invändt, att ladugårdsskötsel icke bar; sig på aflägsna afstånd från stora städer. Hr Liljenstråle hade dock varit bosatt 6 !, mil från en stad och der haft en ladugård på 24 kor, men i trakten ej kunnat afyttra annat än sur mjölk. Likväl hade hvarje år sålts i medeltal ladugårdsprodukter för 4000 å 4200 rdr. Under loppet af 4:, år hade hr L. bott närmare stad och då haft 24 kor, hvilka tillsammans gifvit 17,640 kannor mjölk eller 755 k:r pr ko, så att afkastningen af hvarje ko uppgått till 487 rdr 24 sk. För att rigtigt fin-! na hvilken inkomst man hade af sin ladugård, borde man uppmäta mjölken. Korna borde födas väl både före och efter siningen, och under sjelfva siningen erhålla tillräckligt foder för sin egen och fostrets näring; man borde endast undvika vädergifvande foder. Pertill borde korna alltid väl utmjölkas före siningen, så länge de gifva någon mjölk; eljest skadas de, om de få stå med mjölken; det hade händt, att Liljenstråles kor mjölkats så länga aft men fått hvad man kallar miälk I mjäll SS CC ROR mms mAnPESEmM PA me AR AA mm mo -— -— HH Ö R PD AA i ÖR UL VA AN pr J— —