AS MM SAR 1 AR DIVA ASA Vj VEU BYMVBYICE, MLM PSSMAR SMvMAa BYUDLIN
brinna i fria luften, samt föreslagit i förra afseen-
det, att strö under och bakom kreaturen, för att
uppsamla alla deras exkrementer, samt i det sedna-
re, alt icke lägga gödseln högre än 9 å 3 alnar,
derefter öfverhölja den med jord, så lägga annan
hög bredvid och så vidare. Vid utkörningen på
åkern blandas den till hälften eller två tredjedelar
med mossjord, samt betäckes denna blandning med
ett lager af jord. Hr von Röök hade beklagat, att
våt spillning icke tillgodogjordes. Likaså grefve
Salza, som tillstyrkte komposter.
Hr major von Schantz: Meningarne torde nu-
mera icke vara delade om sanningen af de åsigter,
de upplästa skrifterna uttala, och sedan man länge
fört gödsel enbar på åkern, har man nu kommit
till den erfarenhet, att det är fördelaktigt iblanda
gödseln alla deraf lösbara ämnen, samt att man bör
höga den så, att den lägges hvarftals. Af sådan
anledning synes någon diskussion, rörande frågan,
näppeligen påkallad.
Hr sekreteraren: Jag delar fullkomligt den siste
talarens mening, men vill endast nämna, att gips
och äfven dyjord äro af det skäl särdeles nyttiga att
iblanda gödsel, emedan de fixera dennas flyktiga de-
lar. De öka sålunda icke blott dess qvantitet, utan
äfven gödselns qvalitativa värde, en tysk författare
säger fyrdubbelt; jag lemnar imedlertid derhän, om
man kan uppskatta det så högt.
Hr magister Bahr uppgaf den gipsqvantitet, som
borde blandas med gödsel, till (så vidt ref. kunde
rätt höra siffran) 2 !, proc. för gödsel efter horn-
boskap, samt 4 !,, proc. för den efter andra kreatur.
Friherre Veg sach: Jag anser våra ladugårdsbygg-
nader felaktiga, derföre att deras byggnadssätt ej
afser urinens samlande, hvilket är nödigt, liksom att
den ledes till gödselhögen och uti de composter
man vill bilda. Från Helsingland har jag hört, att
man i sådana företrädesvis använda granris, och jag
vill här omnämna ett gödningsämne, hvaraf jag
från barndomen eger erfarenhet. Jag såg nemligen
då en inhysesman på ytterst mager jord använda
omogna grankottar jemte granris, hvilka han fuk-
tat. Verkan var, att han härpå erhöll de bästa po-
täter i orten. För öfrigt vill jag, i afseende på göd-
selfabrikationen vid Björnholmen, nämna, att dess
beståndsdelar utgöras af Jatrin, garfbark och gips.
Barken användes för att hindra regnet bortskölja
latrinens lösare delar. Gipsen åter bidrager till
gödämnets kraft. I närheten af latringropen ligger
för öfrigt en äng, hvaruti genom misstag en mängd
af de flytande gödselämnena utslogos, och detta har
haft den följd, att ängen är öfvertäckt med det yp-
pigaste mörkgröna gräs.
Hr Howing ansåg bäst att utföra gödseln på vin-
tern, då den, genom frysning, hindrades att brinna,
lägga den hvarftals, med dy emellan, men tillse, att
denna dy ej vore rå, emedan sådant förtoge gödäm-
nets kraft, samt slutligen om sommaren utföra den
på åkern. Ått en del af rågen längre stode grön,
medan fältet å andra ställen var betäckt af mogen
säd, härrörde just derifrån, att rå dy begagnats bland
gödsel.
Friherre Tham: För att hos gödseln bibehålla den
högsta kraft och högsta drifningsförmåga, vore det
bekant, att man i Norrland brukade hafva den be-
täckt och skyddad emot sol och regn; ladugårdarne
voro byggda på höga stenfötter eller pelare och göd-
seln låge derunder.
Hr Arrhenius ville till upplysning af sitt förra
yttrande nämna, att han ej menat rå dyjord, utan
torkad och upplagd; omnämnde tvenne egendomar,
den ena tillhörande landshöfdingen, friherre Kre-
mer, den andra hr Odelberg, på hvilka egendomar
man mycket begagnade dyjord till strö i rännorna
bakom kreaturen i ladugårdarne.
Friherrn och Ordföranden ville, efter hans egen-
dom blifvit nämnd, upplysa, att under hans ladu-
gård gå trummor långs hela huset, för att afleda
pr ee rr AA
-
- AA
ångorna. Dessa trummor tillstängdes om vinterti-,
den och gödseln bibehöll sålunda den nödiga värman.
Friherre Sprengtporten begagnade äfven ladugård
med bög stenfot; under voro rännor, hvari gödseln
förvarades. Tal. nämnde äfven ett sätt att täta rän-
norna, genom att fälla in plankorna i hvarandra, då
fuktigheten gjorde att kanterna svällde och fogarna
blefvo tätare.
Derefter föredrogs 40:de frågan i ordningen, så ly-
dande:
År boskapsskötseln i Sverige verkligen så myc-
ket mindre lönande än åkerbruket, som dess all-
männere tillbakasättande kan gifva anledning att
förmoda, eller finnas några andra grunder för den ringa
håg, hvarmed den hos oss i allmänhet bedrifves?
Sekreteraren uppläste ett par på denna fråga in-
komna svar, det ena af lagmannen Röök, som an-
såg att boskapsskötseln fordom varit lika högt drif-
ven, som sjelfva åkerbruket; men att först sedan år
1790, då riksgäldsmyntet kommit i omlopp och silf-
vermyntet biifvit mera sällsynt, hade prisen på la-
dugårdsprodukterna begynt falla, och det var ifrån
denna tid man börjat taga upp äng till åker.
Det andra svaret, insändt af ryttmästaren Liljen-
stråle, var långt och innehållsrikt, samt afhördes
med mycket intresse. Hr Liljenstråle yttrade deri,
att han för sin del ansåge boskapsskötseln icke mindre
gifvande, än landtbruket. På 4 tunnland äng har hr
L. skördat 260 lispund hö; detta, jenste agnar och
drank, räckte till föda åt en ko, som lemnade 600
kannor mjölk om året, hvilken mjölk, efter 8 skill.
kannan, således kunde beräknas till 400 rdr. Kons
spillning kunde anses betala agnar och drank. Om
man besådde dessa fyra tunland med hyete och
korn, 24 kappar hvardera sorten, och räknade der-
på 7:de kornet, så hade man en inkomst af 126
rdr, eller 26 rdr mer, än om man bibehöll de fyra
tunnlanden såsom äng, hvilket på tunnlandet gjorde
6 rdr 24 sk. Denna skillnad vore ej så serdeles
stor, när man beräknar de Kostnader som åtföljde
åkerbruket. Om ängen odlades, som sig borde, så
skulle den gifva en mycket större afkastning. Skä-
let hvarför man icke nog lade sig på boskapsskötsel,
var, att den fordrade omtanka och: tillsyn; man
mäter icke upp mjölken, man äter upp den.zt9,
Man hade invändt, att ladugårdsskötsel icke bar;
sig på aflägsna afstånd från stora städer. Hr Lil-
jenstråle hade dock varit bosatt 6 !, mil från en
stad och der haft en ladugård på 24 kor, men i
trakten ej kunnat afyttra annat än sur mjölk. Lik-
väl hade hvarje år sålts i medeltal ladugårdspro-
dukter för 4000 å 4200 rdr. Under loppet af 4:,
år hade hr L. bott närmare stad och då haft 24
kor, hvilka tillsammans gifvit 17,640 kannor mjölk
eller 755 k:r pr ko, så att afkastningen af hvarje
ko uppgått till 487 rdr 24 sk. För att rigtigt fin-!
na hvilken inkomst man hade af sin ladugård, bor-
de man uppmäta mjölken. Korna borde födas väl
både före och efter siningen, och under sjelfva si-
ningen erhålla tillräckligt foder för sin egen och
fostrets näring; man borde endast undvika väder-
gifvande foder. Pertill borde korna alltid väl ut-
mjölkas före siningen, så länge de gifva någon
mjölk; eljest skadas de, om de få stå med mjölken;
det hade händt, att Liljenstråles kor mjölkats så
länga aft men fått hvad man kallar miälk I mjäll
SS CC ROR mms mAnPESEmM
PA me AR AA
mm mo
-—
-— HH Ö R - PD AA
i -
ÖR - UL VA AN pr J— —