j j MU HULUVUI SITT TA AI TDI TAUATLER TIUdRUL FREE RERR Vv ÅG undsättning. Talaren instämde i grefve Lewenhaupts förslag om försäljning af spanmålen om våren och uppköp af ny säd om hösten, men försäljningen borde ej ske genom auktioner och på kreIdit, utan mot kontant. Magasinsinrättningar kunna äfven drifvas för långt. På en besittning af 44 mantal, som talaren nyss tillträdt, finnes ett magaIsin, som enligt reglementet alltid skall hafva 300 Itunnor säd, och detta magasin är ett svårt onus för egendomen. Friherre Tersmeden : Om sockenmagasinerna vore riktigt inrättade, skulle staten icke behöfva lemna undsättning i missväxtår; men de äro sällan så orIganiserade. I allmänhet äro de så inrättade, att ljordegarne, tillskjutit spanmål, som alltid utlånats,. och det mot för hög ränta, hvarigenom fonden beItydligt ökats. Det oaktadt fanns i ett magasin uti Italarens ort vid missvixtåret 4845 ingenting att utlåna, emedan all säden var förut utlånad åt sådana, som ej kunde betala. Spanmålen borde ej utlånas ) annat än vid verklig nöd. När inga låntagare finnas, har det händt, att delegarne sjelfva blifvit ållagda att uttaga säd och derå betala den dryga räntan. Spanmilen borde omsättas efter omständi gheterna, utan att några föreskrifter derför voro gifna di reglementet, och inkomsterna borde ej användas till några för inrättningen främmande ändamål. Tallaren berömde det af hr Arrhenius omtalade reglementet, och ansåg magasinerna böra inrättas geImensamt för större distrikter, ty den ena. socknen skulle då vaka, att den andra icke finge tillgripa magasinernas fond till andra kommunala ändamål. Hr major v. Bahr: I det mesta förekommen vill jag blott tillägga, att om socknemagasinen sköttes lenligt det, för dem utfärdade, af konungen stadfäIstade reglemente, så skulle otvifvelaktigt ändamålet Imed de samma uppfyllas. Talaren uppläste härefter det förevarande fråga närmast rörande moment uti reglementet. Genom att i goda år, fortsatte Han, utlåna spanmålen, hindras magasinerne att uppfylla sitt ändamål, heldst spanmålen vanligen är utlånt åt de fattigare socknens invånare, hvilka i missväxt äro urståndsatta att återbetala. Skälet hvarföre en sådan utlåning sker, är imedlertid det, att åtskilliga kommunala utgifter skola besörjas af räntevinsten, hvilken således samlas på de fattigare invånarnes bekostnad. Herr kapten Westfält: Jag eger ej någon erfarenhet att åberopa, hvad socknemagasinen beträfiar, men då frågan äfven rör bristen på tjenligt utsäde,l: så vill jag på grund af flerårig erfatenhet meddela några upplysningar. Herr kaptenen öfvergick härefter till beskrifning af en sädesria, genom torkning uti hvilken en förträfflig och fröbar säd erhölls. Rian hade en cylinder i midten; hvilken lemnade luften: tillträde. Mot denna cylinder lades axen. På detta sätt hade talaren äfven då skörden var dålig, likväl erhållit godt utsäde, som ofta grott inom 48 timmar, ja funnit sig på detta sätt kunna bereda bättre säd än den, som vanligen togs från Nyland och Wasa, hvilken sednare ej sällan, innan den här kunde användas, förlorat sin fröbarhet. Herr statsrådet Warn: Då flere talare redan utvecklat olägenheterna af det system i afseende på utlåning, som vid socknemagasinen vanligen följes, anser jag öfverflödigt att vidare omorda detta, dessutom af erfarenheten tillräckligt vitsordade förhållande. Då det imedlertid är af vigt, att man, genom tjenliga organisationsåtgärder, söker, hyilket väl ligger inom möjlighetens gräns förekomma de svåra följderna af missvexten, vill jag ej undandraga mig att anföra den erfarenhet jag äger om ett till detta mål bidragande medel. Detta består deruti, att omkring tredjedelen af magasinets fond, hvilken, om hvarje besuten socknebo lemnar Y, till 3; tunna, icke blifver obetydlig, kapitaliseras. Härigenom erhålles en tillgång, som synnerligast i fattiga och aflägsna orter, der man i alla-fall ofta nödgas köpa säd, blifver fördelaktig, helst på detta sätt fonden ökas genom räntevinsten, samt denna skördas på de förmögnares bekostnad, till hvilka de kontanta medlen vanligen blifva utlemnade, då åter in natura utlåningen oftast sker till de fattiga. På detta sätt har man understundom i aflägsnare orter förekommit hungersnöd och nödvändigheten för folket att blanda bark uti sitt bröd. Herr Friherren och ordföranden erinrade att ett dylikt stadgande, som det den siste talaren omnämnt, verkligen fanns stadgadt uti reglementena för socknemagasiner inom åtskilliga aflägsnare orter. Herr hofintendenten Welin meddelade åtskilliga sifferoch andra förhållanden rörande socknemagasinernas ställning allt ifrån den stund de först blifvit påtänkta; omnämnde de enorma summor som åtgått till undsättning, utan att de hjelpbehöfvande ändå blifvit hulpna; samt redogjorde för de skäl, som för 20 år tillbaka föranledt hr W. att uppgöra och till Kongl. Maj:t ingifva ett förslag om huru socknemagasiner skulle vara ändamålsenligast inrättade. Han hade utgått från den åsigten, att hvar och en enskild borde bjelpa sig sjelf, och att staten ej borde dermed befatta sig, emedan dess mellankomst i sådane fall verkade mera ondt än godt. Öfver herr W:s förslag hade mångfaldiga utlåtanden blifvit afgifna; det hade rönt de mest stridiga omdömen: hvad man egentligon stött sig på, hade varit, att dess reglemente skulle blifva lag. Det blef också ingenting deraf, det hom aldrig till ordentlig verkställighet, ehuru åtskilliga län försökte dess införande. Mycket hade arbetats på saken, fast hittills förgäfves. Ferr W. vidhöll sin sats: kan svenska folket icke lära att sjelf spara åt sig, så skall det aldrig komma i en oberoende ställning. Hr Key och hr Björck funno bäst vara, att sockenmagasinnrnas sparmåistillgångar förvandlades till rörliga kapitaler. Friherre Raab ansåg att en stark opinion vore det enda som kunde verka reaktionärt emot de så illa inrättade sockenmagasinerna. Han yrkade att mötet, jemte uttalande af en sådan opinion, äfven skulle förorda spanmålens förvandling till rörliga kapitaler, på sätt föregående talare föreslagit. Hr Schantz ansåg, att hvarje kommun borde få handla för sig, oförkränkt af opinionsyttringar. Man bade att fästa afseende på lokala förhållanden, som kunde göra ett sockenmagasin, sådant det nu är, ganska tjenligt för ändamålet. I hr S:s ort var magasinet i så godt skick, att det lämpligast dervid borde få förblifva. Hr Arrhenius kunde ej finna, att socknarnes frihet blefve bunden derigenom, att här uttalades en opinion öfver hvad mötet ansåge rätt cch nyttigt; en sådan opinion hade ingen annan verkan, än den på öfvertygelsens väg kunde vinna. Man tycktes här temligen enhälligt vara ense derom, att de ifrågavarande magasinerna, så som de nu äro inrättade, ej medföra något gagn, utan snarare verka skadligt, men att de skulle, genom en ändamålsenligare inrättning, bättre uppfylla sitt ändamål. Denna tanka måtte gerna uttalas. Friherre Raab tillade, att en så odelad opinion af ogillande aldrig kunde drabba en inrättning, som icke deraf gjort sig förtjent. Hr friherren och Ordföranden hemställde. med Nm me — ÅA KA —— OA KR Vt AR Br RO ÅN KR RO NP —mm — -m —— mm ÖR I WOW nn VA -— -— -— hun NV O -—-—-— er UM 2 pe AA LA AR