kerne 1 Ryssland undantages. Med den principen som nu råder i vår landthushållning, att hvad görligt är producera säd till export på utrikes ort, hvarigenom med hvarje tunna -säd, ja med hvarje sädeskorn en del af den kraft landets jord eger till fremmande land utföres och på ingen väg åter kommer vårt jordbruk till godo, torde kunna antagas att någon synnerlig förlust för landet icke uppstår för det allmänna derigenom att varorne till bränvin afverkas då åtminstone en del åter kommer jorden till godo; men i samma mån som förnuftigare grundsatser göra sig gällande och jordens alster användas till kreaturens utfodring och ladugårdsprodukter exporteras, torde bränvinsbränningen blifva för jordbruket skadlig. Bränvinsskatten är för närvarande 3 till 4 sk. rgs per kanna och bränvinsbrännarens vinst 6 till 8 sk. per kanna. Skatten skulle som mig synes utan olägenhet för någon kunna höjas med ännu 3 till 4 sk. per kanna. Men då jordbruket redan är temligen betungadt och med säkerhet kan antagas att vid riksdagarne en högre beskattning, som egentligen drabbar denna näring skall motverkas, så föreslår jag: ct Oränrvinsska tn måtte antagas fix, all utgå til stalen så hög den nu är och all den högrskatt, som småningom pålades bränvinsbränningen, låt vara at: den slutligen uppginge till en million rår, minskade alla landtbrukarens utsky:der på den titel af landibrukets dirvekta skatter, som öfver landet är jumrast fördelad. Det nuvarande beskattningssättet vid bränvinsbränningen anser jag alldeles odugligt. — Det i Preussen tillämpade, på volymen af mäskekaren, har jag funnit vara så fullständigt, som det kan önskas. Man invänder att husbehofsbrännerierne icke kunna kontrolleras. Jag tror att om de icke finge begagnas, till mindre kannrum än 25 kannor enklaste redskap och lemnades rättighet att bränna 3 veckor högst en månad, utan all skatt någon bestämd tid, -samt deröfver högt beskattades, skulle vinnas hvad man åsyftar. — Dessutom önskar jag bränvinsbränningen fri till tid och ort. Förre riksdagsmannen Trysen ville ingen förändring i bränvinslagstiftningen. Detta beständiga görande och omgörande vore i statshushållningen lika skadligt som i den enskildes ekonomi. Man hade genom bränvinslagen ändtligen kommit så långt, att husbehofsbränningen blifvit undertryckt: skulle man nu återgå till samma ponkt, hvarpå man af gammalt stod, och göra bränvinsbränningen fri? Nej, man borde låta sakerna. utveckla sig sjelfva, och här nöja sig med den opinion, som förut i dag blifvit rörande detta ämne uttryckt. Härmed var diskussionen slutad, och församlingen biföll hr ordförandens hemställan, att låta bero vid de yttrade olika åsigternas intagande i protokollet, Derefter föredrogs i ordningen 5:te frågan: Hvilka äro vilkoren att sockeneller distriktsmagasiner må kunna uppfylla deras egentliga bestämmelse, nemligen att i missväxtår afbjelpa brist på tjenligt utsäde och brödföda? Hr sekreteraren uppläste ett ifrån landshöfdingen i Hallands län, grefve Lewenhaupt, inkommet svar på denna fråga, hvaruti hr grefven och landsköfdingen, med närmaste anledning af den svåra missväxten, som inträffat i hans län, förordade nyttan af sockenmagasiners inrättande. Detta svar innehölll jemväl åtskilligt rörande lämpligaste organisationen och förvaltningen af dessa magasiner, hvaraf det väsendtligaste var, att de borde inrättas socknevis, icke för större distrikter ; att utlåning endast borde tillåtas i missväxtår, och åt de mest behöfvande; att säden hvarje år ombytes på det sätt, att hälften såldes genom auktioner om våren och andra hälften gömdes till hösten, samt att inköp af ny säd gjordes höstetiden, och så vidare. Hr Key tillkännagaf att, i det pastorat der han var bosatt, hade man ända sedan år 4808 egt sockenmagasin; detta förvaltades utan. någon kostnad; vid utlåningar erlades i ränta 3 å 4 kappar på tunnan, och magasinets fond hade stigit så betydligt, att man från densamma underhöll fattigfonden. Utur detta magasin erhöllo icke sjelfständige hemmansägare några lån, utan endast de fattigare jordbrukarne och emot en biilig, stundom ingen ränta; hvilket också gjorde, att man i detta pastorat kunde l: sägas icke ega några fattiga. Tal. vidrörde äfven sättet för sädens torkning — detta var så godt som kunde åstadkommas, och säden vore ganska bra till brödföda, om också icke just tjenlig till utsäde. Frih. Raab. Ändamålet med hvarje slags magasin är att deruti reservera en fond för kommande behof i svåra år. Frågan, som. nu behandlades, vore huru dessa borde vara inrättade, för att uppfylla sitt ändamål. För ingen del borde de så inrättas. som de fleste nu, enligt talarens kännedom, äro inrättade. Från dem brukar man vanligen vårtiden hvarje år utlåna hela förrådet emot 3 å 4 kappar per tunna i ränta. Alla aktieägarne anse sig i första rummet berättigade att få låna; blir det sedan något öfver, så utlånas det åt de fattigare, om dessa också äro utan alla tillgångar, endast de kunna ställa något slags borgenssäkerhet. Så kommer missväxten om hösten. Då eger man i magasinernas undsättningsförråder ingen spanmål, endast papper. Nu fordras undsättning, och man måste då uttaga de innestående fordringarna hos de fattige, då dessa äro sjelfva som mest behöfvande. Sålunda förvandlas dessa anstalter ifrån undsättningstill upprifningsoch förstörings-anstalter för de fattiga. I fall dessa inrättningar vore så organiserade, som hr Key beskrifvit, så att endast de fattigaste finge låna, och dessa utan ränta vid svårare behof, vore sådant mycket väl. Tal. vidrörde de prejerier, som begingos mot de fattiga på vissa orter, vid auktionerna, der man lät behöfvande på kredit ropa in säden ända till 25 rdr tunnan för råg, och strax derpå sälja den till staden eller kanske till förste säljaren en tredjedel under auktionspriset, för att få kontanter. Hvad grefve Lewenhaupts förslag till försäljning af säden på auktion vidkom, ville talaren ej tillstyrka detta; man egde för mycken. erfarenhet om de för den fattige menliga spanmålsauktionerna. Man borde dessutom icke afse någon förtjenst för magasinerne; dessa voro inrättade, för att lemna undsättning, icke för att göra någon vinst. Hr von Schantz uppgaf ett sätt att bilda och förvalta sockenmagasiner, som kegagnas i den socken, der han är bosatt. Socknens 425 hemman hafva hvardera tillskjutit 4 tunnor råg, dem hvarje delägare har rätt att taga ut eller låta stå inne, i sednare fallet mot åtvjutande af 2 kprs ränta på tunnan. Således är det ej blott den behöfvande, utan äfven den förmögnare, som begagnar magasinets tillgång. Säden skall ovilkorligen på bestämd tid återbetalas, hvilket också skett med sådan noggrannhet, att på den tid af 31 år, som talaren varit förvaltare, blott tvenne lagsökningar, hvardera å 46 kappar,. förekommit. Vinsten af magasinet användes till underhållande af en skola. Fal. ansåg icke det föreslagna sättet att sälia och köpa snanmål lämpligt. ti mo rr ———