kerne 1 Ryssland undantages.
Med den principen som nu råder i vår landthus-
hållning, att hvad görligt är producera säd till ex-
port på utrikes ort, hvarigenom med hvarje tunna
-säd, ja med hvarje sädeskorn en del af den kraft
landets jord eger till fremmande land utföres och
på ingen väg åter kommer vårt jordbruk till godo,
torde kunna antagas att någon synnerlig förlust för
landet icke uppstår för det allmänna derigenom att
varorne till bränvin afverkas då åtminstone en del
åter kommer jorden till godo; men i samma mån
som förnuftigare grundsatser göra sig gällande och
jordens alster användas till kreaturens utfodring och
ladugårdsprodukter exporteras, torde bränvinsbrännin-
gen blifva för jordbruket skadlig.
Bränvinsskatten är för närvarande 3 till 4 sk. rgs
per kanna och bränvinsbrännarens vinst 6 till 8 sk.
per kanna. Skatten skulle som mig synes utan olä-
genhet för någon kunna höjas med ännu 3 till 4
sk. per kanna. Men då jordbruket redan är tem-
ligen betungadt och med säkerhet kan antagas att
vid riksdagarne en högre beskattning, som egentli-
gen drabbar denna näring skall motverkas, så före-
slår jag: ct Oränrvinsska tn måtte antagas fix,
all utgå til stalen så hög den nu är och all den
högr- skatt, som småningom pålades brän-
vinsbränningen, låt vara at: den slutligen upp-
ginge till en million rår, minskade alla landtbru-
karens utsky:der på den titel af landibrukets di-
rvekta skatter, som öfver landet är jumrast för-
delad.
Det nuvarande beskattningssättet vid bränvins-
bränningen anser jag alldeles odugligt. — Det i Preus-
sen tillämpade, på volymen af mäskekaren, har jag
funnit vara så fullständigt, som det kan önskas.
Man invänder att husbehofsbrännerierne icke kunna
kontrolleras. Jag tror att om de icke finge begag-
nas, till mindre kannrum än 25 kannor enklaste red-
skap och lemnades rättighet att bränna 3 veckor
högst en månad, utan all skatt någon bestämd tid,
-samt deröfver högt beskattades, skulle vinnas hvad
man åsyftar. — Dessutom önskar jag bränvinsbrän-
ningen fri till tid och ort.
Förre riksdagsmannen Trysen ville ingen förän-
dring i bränvinslagstiftningen. Detta beständiga gö-
rande och omgörande vore i statshushållningen lika
skadligt som i den enskildes ekonomi. Man hade
genom bränvinslagen ändtligen kommit så långt, att
husbehofsbränningen blifvit undertryckt: skulle man
nu återgå till samma ponkt, hvarpå man af gam-
malt stod, och göra bränvinsbränningen fri? Nej,
man borde låta sakerna. utveckla sig sjelfva, och
här nöja sig med den opinion, som förut i dag blif-
vit rörande detta ämne uttryckt.
Härmed var diskussionen slutad, och församlin-
gen biföll hr ordförandens hemställan, att låta bero
vid de yttrade olika åsigternas intagande i proto-
kollet,
Derefter föredrogs i ordningen 5:te frågan:
Hvilka äro vilkoren att socken- eller distrikts-
magasiner må kunna uppfylla deras egentliga be-
stämmelse, nemligen att i missväxtår afbjelpa brist
på tjenligt utsäde och brödföda?
Hr sekreteraren uppläste ett ifrån landshöfdingen
i Hallands län, grefve Lewenhaupt, inkommet svar
på denna fråga, hvaruti hr grefven och landsköf-
dingen, med närmaste anledning af den svåra miss-
växten, som inträffat i hans län, förordade nyttan
af sockenmagasiners inrättande. Detta svar innehölll
jemväl åtskilligt rörande lämpligaste organisationen
och förvaltningen af dessa magasiner, hvaraf det
väsendtligaste var, att de borde inrättas socknevis,
icke för större distrikter ; att utlåning endast borde
tillåtas i missväxtår, och åt de mest behöfvande;
att säden hvarje år ombytes på det sätt, att hälf-
ten såldes genom auktioner om våren och andra
hälften gömdes till hösten, samt att inköp af ny
säd gjordes höstetiden, och så vidare.
Hr Key tillkännagaf att, i det pastorat der han
var bosatt, hade man ända sedan år 4808 egt soc-
kenmagasin; detta förvaltades utan. någon kostnad;
vid utlåningar erlades i ränta 3 å 4 kappar på tun-
nan, och magasinets fond hade stigit så betydligt,
att man från densamma underhöll fattigfonden.
Utur detta magasin erhöllo icke sjelfständige hem-
mansägare några lån, utan endast de fattigare jord-
brukarne och emot en biilig, stundom ingen ränta;
hvilket också gjorde, att man i detta pastorat kunde l:
sägas icke ega några fattiga. Tal. vidrörde äfven
sättet för sädens torkning — detta var så godt som
kunde åstadkommas, och säden vore ganska bra till
brödföda, om också icke just tjenlig till utsäde.
Frih. Raab. Ändamålet med hvarje slags ma-
gasin är att deruti reservera en fond för kommande
behof i svåra år. Frågan, som. nu behandlades,
vore huru dessa borde vara inrättade, för att upp-
fylla sitt ändamål. För ingen del borde de så in-
rättas. som de fleste nu, enligt talarens kännedom,
äro inrättade. Från dem brukar man vanligen vår-
tiden hvarje år utlåna hela förrådet emot 3 å 4
kappar per tunna i ränta. Alla aktieägarne anse
sig i första rummet berättigade att få låna; blir det
sedan något öfver, så utlånas det åt de fattigare,
om dessa också äro utan alla tillgångar, endast de
kunna ställa något slags borgenssäkerhet. Så kom-
mer missväxten om hösten. Då eger man i maga-
sinernas undsättningsförråder ingen spanmål, endast
papper. Nu fordras undsättning, och man måste
då uttaga de innestående fordringarna hos de fat-
tige, då dessa äro sjelfva som mest behöfvande. Så-
lunda förvandlas dessa anstalter ifrån undsättnings-
till upprifnings- och förstörings- -anstalter för de fat-
tiga. I fall dessa inrättningar vore så organiserade,
som hr Key beskrifvit, så att endast de fattigaste
finge låna, och dessa utan ränta vid svårare behof,
vore sådant mycket väl. Tal. vidrörde de prejerier,
som begingos mot de fattiga på vissa orter, vid
auktionerna, der man lät behöfvande på kredit ropa
in säden ända till 25 rdr tunnan för råg, och strax
derpå sälja den till staden eller kanske till förste
säljaren en tredjedel under auktionspriset, för att få
kontanter. Hvad grefve Lewenhaupts förslag till
försäljning af säden på auktion vidkom, ville tala-
ren ej tillstyrka detta; man egde för mycken. erfa-
renhet om de för den fattige menliga spanmåls-
auktionerna. Man borde dessutom icke afse någon
förtjenst för magasinerne; dessa voro inrättade, för
att lemna undsättning, icke för att göra någon
vinst.
Hr von Schantz uppgaf ett sätt att bilda och
förvalta sockenmagasiner, som kegagnas i den soc-
ken, der han är bosatt. Socknens 425 hemman
hafva hvardera tillskjutit 4 tunnor råg, dem hvarje
delägare har rätt att taga ut eller låta stå inne, i sed-
nare fallet mot åtvjutande af 2 kprs ränta på tunnan.
Således är det ej blott den behöfvande, utan äfven den
förmögnare, som begagnar magasinets tillgång. Sä-
den skall ovilkorligen på bestämd tid återbetalas,
hvilket också skett med sådan noggrannhet, att på
den tid af 31 år, som talaren varit förvaltare, blott
tvenne lagsökningar, hvardera å 46 kappar,. före-
kommit. Vinsten af magasinet användes till un-
derhållande af en skola. Fal. ansåg icke det före-
slagna sättet att sälia och köpa snanmål lämpligt.
- ti - mo rr ———