Ispisa nagra och 20 personer, orsakade en dryg daglig utgift. Landet vore ännu nog rymligt för sina invånare, att eget hem kunde beredas arbetaren. Man hade sagt, att skötsel af ett stort torp hindrade dess innehafvare att arbeta åt husbonden. Det borde likväl icke förgätas, att, vore torpet stort, kunde torparen hålla sig dräng. Sådant skedde på torp under talarens egendom, på hvilka föddes 4 å 6 kokreatur. På mindre egendomar kunde torpen tilltagas mindre. Uti 37 år hade talaren på sin egendom användt jordtorparesystemet och såg sig på detta sätt blifva en skuldfri. Uti hans trakt hade visserligen det andra systemet försökts, men utan framgång; man hade återgått till jordtorparesystemet, och detta, oaktadt få orter ägde, i förhållande till sin folkmängd, mindre utrymme. Jordtorparesystemet beskärde arbetaren eget hem, skapade en klass af trefna medborgare, då åter det motsatta vore att anse såsom pauperismens källa. Talrika bifallsrop tillkännagåfvo det bifall, talarens åsigter och det varma sätt, hvarpå de framställdes, tillvunno sig. . Hr Mengel fann något betecknande så väl deruti, att denna fråga icke utgjort föremål för förra landtbruksmötets öfverläggningar, som uti det sätt, hvar-!mn på redaktionen af förevarande punkt nu vore uppställd. Man talade nemligen deruti först om hvad som vore jordegarens fördel, samt först sednare om hvilketdera systemet bäst befordrade arbetarens sedliga förbättring. Den sednare frågan borde likväl intaga främsta rummet. Måhända vore likväl denna oegentlighet blott att tillskrifva ett förbiseende vid redaktionen. Ehuru talaren för öfrigt föredrog jordtorparesystemet, trodde han likväl att svårigheterne för arbetsklassen i främsta rummet orsakades deraf, att jordegarne blott fästa sig vid hvad som för ögonblicket utgjorde deras financiella vinning; men deremot underläto att egna tid och omtanka åt arbetarens ställning. I detta afseende syntes man näppeligen hafva annat syfte, än blott det, att utpressa så mycket utpressas kunde, att pålägga nya besvär. Detta gick så långt, att på en egendom, der godset var tyngdt af alla möjliga pålagor, äfven de mest minutiösa, såsom att plocka bär och dylikt, var likväl, då egendomen såldes, en nyblifven ägarinna icke belåten härmed, utan, då ingen annan servitut kunde upptänkas, pålade hon skyldigheten att leverera qvastar till ett visst antal. Utsugningslustan gick så långt, att man med missnöje såg underhafvyande samla en sparpenning, eller föda loch kläda sig anständigt, man ansåg sig då straxt liksom pligtig att hindra dylikt genom nya pålagor, och hindrade något kontrakt deras påläggande, så uteblefvo de likväl icke, så snart ett nytt sådant afslöts, eller ny torpare antogs. Talaren beklagade detta förhållande, fästade uppmärksamhet på vädorIna deraf, samt uppmanade att på annat sätt beItrakta sin ställning såsom jordegare och husbonde. Er v. Paykull talade om svårigheterna att erhålla jordtorpare; hvilka svårigheter han ansåg med jordens tilltagande odling skola vexa till omöjligheter. Det återstod då blott statfolk, ogifta tjenstehjoa och inhysesfolk, backstugusittare, att välja på. Talaren målade i några drag den sistnämnda klassens beläIgenhet såsom den olyckligaste. Alltid beroende på husbondens vilja eller nyck, egde de ingen lugn stund, ingen säkerhet, ingen stadig tillvaro; lättja och liderlighet voro de laster, åt hvilka deras ovissa tillstånd kom dem att öfverlemna sig, hvaraf åter följde proletariat och förbrytelser. Emot de ogifta arbetarne anförde talaren, hvad äfven förut under diskussionen anmärkts, att deras celibat medför demoraliserande verkningar, nemligen tillkomsten af en mängd oäkta barn. Derförutan, om en sådan Itjenare gjort sig känd såsom rask och driftig, Vore Ihusbonden alltid blottställd att mista honom. Statfolkssystemet vore, enligt talarens förmenande, det mest antagliga; och det-hade sig icke så farligt dermed, som allmänna opinio: en förespeglat, denna opinion, som uttalar förkastelsedomen öfver snart Isagdt allting. y i; Hr af Forselles deremot visade statkarlssystemet j ji en mörk dager, och förespeglade de vådor, för!r hvilka det blottställer samhället. Statkarlen haril intet mål för sina Önskningar, intet hopp, ingensa i framtid, icke ens bekymmer, blott liknöjdhet; detldc -lär sålunda pauperismen uppkommer och korrektions-t -linrättningarne erhålla ökad befolkning. Talaren an-ll Imärkte den ur nämde system utspringande orättvisa, o latt socknarne blifva öfversvämmade af fattiga; ochls lapropos af den ränteförsäkringsanstalt, som här va-d rit på tal, tyckte hr F. att det icke vore för myc-lr Iket, om en husbonde för hvarje af sina statkarlars!! -Träkning, med detsamma han antog honom i tjenst, -Jinsatte en räntebärande summa, som skulle tillförrIsäkra den en gång orklöse arbetaren eller hans enka !! och barn, om tak öfver hufvudet och värma mot!l kölden. Att hafva ogifta drängar medförde nogil många svårigheter, utom den omtalade demoralisa-! tionen, med hvilken det i allmänhet icke vore så !f farligt. Men jordtorparesystemet kunde talaren ickell nog prisa. På hans landtgods var torparens beläf Igenhet sådan, att hvar och en af dem kunde hålla Isig en dräng; torparen sjelf behöfde således ej komIma på herrens bud, utan drängen stod alltid färdigv vid hans första vink. Ingen af hr Forselleg torparef lär något skyldig; tvärtom finnas bland dem åtskil-t liga, som hafva små fordringar innestående; och de 1 hafva aldrig legat fattigvården till last, j I Hr brukspatron Thore Petrc skulle ieke dristatl!t sig att i denna diskussion taga i anspråk mötets tid, it tom han ej märkt, att man förbigått några väsendt-l: -lliga anmärkningar; han ville derföre yttra sig, men I li möjligaste korthet, och dervid undvika att ingå ill ) några detaljer; ty det vore lämpligast att, om manis tändtligen ville yttra sig, man då, i anseende tilll Iden inskränkta tiden för mötet, ordade så kort som l: r imöjligt och alls icke sväfvade utom ämnet. Man hade visserligen talat mycket om torpare! och stattorpare; men ingen hade här fästat upp-!. Jmärksamheten på det nära samband denna nu föredragna punkt hade med de begge efterföljande : (dessa röra Bränvinstillverkningen). Utan tvifvell kunde man ifrån det ämne dessa omfatta till en be-: tydlig del söka orsaken till de sår, hvaraf samhället -Iför närvarande lider och hvilka icke kunna helas: -lutan ett väl ordnadt kommunalväsende och allmän-Inare spridda folkskolor. Endast genom ett kommusinalväsende, som vore väl organiseradt, skulle det b. ikunna lyckas kommunerna, att rätt kontrollera hvarelandra och sprida en god anda. ål Hvad för öfrigt förevarande fråga beträffar, så be), Irodde dess besvarande naturligtvis på sättet hurul: jorden skötes. Det vore nemligen stor skilnad melttllan den, som skötes efter det gamla sättet, och 1-Iden, som skötes efter nyare metoder. Man ska ejsnart inse, att om cirkulationsbruket allmänt införrdes, skumv år nuvarande population dertitt Tar 0 r itillräck!ig vid skördetiden, och 2 ere mna eiatt landet skulle vara oförmöget att emellanåt unIderhålla och sysselsätta alla dessa arbetare. ir! Man borde imedlertid så litet som möjligt begag;-ina sig af ambulatoriska arbetare; såsom man vet brukas nemligen på somliga egendomar att årligen ia mhvta arhetsfolk: datta är net en af de största Ot Ör — OD LA JD DS AD TT PR JA EE SM hO OO BM mr 2dr O ee fn San cm ee De sv