i sig sjell äro bättre än meilanstora. Han ville harvid omtala ett misstag, som han en gång begått, och som kunde lända andra till varning. Han hade på en egendom arrangerat 20 st. 3 dagsv. torp, alla af ungefär lika storlek. Detta system visade sig orätt, emedan torpen voro för stora, att kunna brukas, då torparen sjelf skulle utgöra sina dagsverken, men för små, att lemna tillfälle till drängs hållande. Han hade snart måst öfvergifva detta; och inrätta sig så, att gården egde tillgång på några betydligt stora torp, samt flere små, hvilka kunde vara tjenliga för svagare torpare, för sådane som på större torp kommit af sig, eller, slutligen, för gårdstjenare, som härmedelst först etablerades till oberoende, och behöfde en liten lägenhet till att börja med och såsom lärospån. Friherren erkände att åslättland med bördig jordmån, men inskränkt utrymme, kunde det ej förenas med jordegarens fördel, att afse en större del af egorna till jordtorp; att använda ogifta tjenare kunde väl vara fördelaktigt, men de räckte ej till åt alla.!ir Då ogifta tjenare användes, tillstyrkte talaren attis husbonden ej måtte gifva stat utan kosthåll åt dem; han hade på en af sina egendomar erfarit hvilken fördel detta sednare underhållssätt medfört, folket hade blifvit friskare, ordentligare och gjort kraftfullare arbete, än den tid de hade stat. — Då stattorpare begagnades, ansåg talaren högst demoraliserande att inrymma flere hushåll i kaserner, han tillstyrkte att gifva en egen liten etablissement åt hvarje, med åtminstone-14 å 4!f, tunnl. öppen jord och födan för en ko och några får. På så sätt inrättade stattorp ville talaren ej fördöma, om vilkoren i öfrigt vore goda för arbetaren. Talaren ville icke fullt gilla den opinion, som från åtskilliga håll blifvit i sednare tider uttryckt, att blott höja arbetarens vilkor. Sverges jord vore ännu alltför karg i flere orter att medgifva stora arbetslöner. Farligt vore om en sådan opinion kunde framkalla pockande anspråk, hvarpå sorgliga exempel visade sig bland Stockholms sysslolösa hamnbusar. Friherren ansåg att under alla systemer för arbetspersonalens aflöning, det vore hufvudsak att husbonden omfattade dem med välvilja och omsorg, besökte dem i deras hem och underrättade sig om deras lefnadsomständigheter, och att han bestod dem så goda vilkor, att de jemte mnödtorftig bergning, hade ett årligt öfverskott, för hvilket husbonden borde ansvara att det blefve för deras räkning upplagdt till kapital. Derföre vore ränteförsäkringsanstalten af vigt. Sålunda trodde talaren att husbondens fördel kunde befordras på samma gång som tjenaren fick lefnadslust och framtidshopp. Friherre Hugo Hamilton: Den förevarande frågan är så vigtig, att den snart måste afgöras och leda till åtgärder, som kunna förebygga pauperismen. Såsom bidrag dertill, och på uppmaning af en föregående talare, vill jag omtala huru jag ställt på en gård, som jag disponerar. Jag är en afgjord fiende till ett stattorparsystem, enligt hvilket gifta arbetare antagas och icke erhålla tillräcklig jord, utan blott 8 kappland, samt en stat, som på sin höjd räcker åt dem sjelfva och ett bjon till, men icke åt flera. Vanligen anföres, att hustrun kan arbeta och förtjena sitt bröd, äfvensom barnen, när de blifva stora; men så går det icke till. Karlen är naturligtvis mån att sköta sitt eget hus; sedan han undangjort detta arbete, kommer han trött till herrgården. Hustrun arbetar första året, sedan komma barnsängar, och, som erfarenheten visat, hafva just de fattige de flesta barnen. Krafterna svika henne. Således blir det blott mannen, som arbetar, och det är omöjligt för honom att uppehålla sig med hustru och barn, utan han nödgas sätta sig i skuld. Har han en god husbonde, så är denne barmhertig emot honom; men kan dock icke underlåta att föra räkning med honom. Skulden växer oupphörligt, så att den slutligen aldrig kan betalas, helst då arbetaren blir kall för den, såsom menniskan alltid blir för ett mål, det hon ej tror sig om att kunna uppnå. År husbonden åter obarmhertig, så drifver han stattorparen från egendomen :i och kastar honom på fattigvården, der han ökar de olyckliges och uslingarnes antal. Sådant är förhållandet i verkligheten, och jag uppmanar varmt en: hvar att arbeta emot detta förderfliga onda. Hvad skall man sätta i stället? Frågan sönderfaller i tventwe afdelningar: den ena rörande jordegarens fördel, den andra rörande arbetarnes sedliga och ekonomiska förbättring. För att sköta ett landtbruk så, att det efier arithmetisk beräkning gifver den högsta möjliga vinst, är rätta sättet att hafva ogifta legodrängar med viss arbetstid och kontant betalning för deras öfverarbete på lediga stunder. Denna method frambringar det största möjliga arbete med den minsta möjliga arbetsstyrka. Det blir dock svårt att på en större jordegendom om 1400— 4509 tunnland vidmakthålla ordningen bland så många arbetare, som der behöfvas, och egaren af ett sådant finner snart nödvändigheten af att hafva gifta arbetare. Man tycker väl, att det är svårt cedera stora jordar, af hvilka, om man sjelf skötte; dem, betydlig afkastning skulle kunna erhållas; åt arbetare; men sjelfbeståndet för framtiden och den !: 1 — — — MV Pr ÖR UN FA As OK mm MM SS IC Col Ad ra Gt fr ma OR UN ppt mr frn ——.--—— — 4 I I egna nyttan ersätta denna uppoffring, som också blott är imaginär. — Det för både jordegare och arbetare bästa sättet är att gifva så stora torp, atti. åboem derå kan berga sig. Så har jag gjort vid min egendom Halla i Westergöthland. Hvarje torpare har der, efter jordens godhet, 10, 20 till.30 tunnland. Då jag tillträdde egendomen bisträcktel jag de antagna torparne med sådant förskott, att! de kunde lägga sin jord i cirkulation uti 8 lotter. Nu, efter 8 års förlopp, äro de alla i välstånd. I början ville få flytta till egendomen, emedan de voro ovana vid vilkoren; nu deremot är det mycket lätt; att till den få arbetare... Det erhållna förskottet återbetalades redan efter 3 år. Mer än tre gånger ) så mycket arbete åstadkommes af egendomens torpare, som förr af fattiga legoärbetare. Skogsegendomarne hafva i de flesta fall arbetstorp, som utgöra en viss skatt, men intet mera, och herrgården skötes med drängar. En egendom, som jag disponerar, Boo, omfattande en hel kyrkosocken, med 4800 invånare, är af detta slag. Det der förr antagna statkarlssystemet medförde den olägenheten, att man ej kunde blifva af med drängarne, när arbete saknades, utan arbete måste nödvändigt anskaffas åt dem, och derigenom förtogs tillfället för de öfrige torparne till arbetsförtjenst. En äldre jordbrukare, som var min granne, rådde mig då att gifva dem torp. Flera sutto då i 5 å 609 rårs skuld. Hvar och en, som fick ett torp, skulle. göra två dagsverken i veckan; derefter beräknades den tid, han behöfde för skötseln af sitt torp, för hvars förbättrande serskilda uppmuntringar gåfvos. Den öfriga tiden fick torparen arbete vid egendomen emot 4 köppe rag om dagen, erter markegångsvärde. Sedan denna örgänisation var gjord, upphörde all skuldsättning, och hyar torpare uaueg tvertom vid årets slut eit öfverskott. Detta sätt, att bereda tillfälle till öfverarbete, är det enda att åstadkomma något öfverskott för arbetaren. Att knappa inpå hans lön går ej ar. Mm san tel AA ftAna mar lä: osa wttrinrAar