i sig sjell äro bättre än meilanstora. Han ville har-
vid omtala ett misstag, som han en gång begått,
och som kunde lända andra till varning. Han hade
på en egendom arrangerat 20 st. 3 dagsv. torp, alla af
ungefär lika storlek. Detta system visade sig orätt,
emedan torpen voro för stora, att kunna brukas, då
torparen sjelf skulle utgöra sina dagsverken, men
för små, att lemna tillfälle till drängs hållande. Han
hade snart måst öfvergifva detta; och inrätta sig
så, att gården egde tillgång på några betydligt stora
torp, samt flere små, hvilka kunde vara tjenliga för
svagare torpare, för sådane som på större torp kom-
mit af sig, eller, slutligen, för gårdstjenare, som
härmedelst först etablerades till oberoende, och be-
höfde en liten lägenhet till att börja med och så-
som lärospån.
Friherren erkände att åslättland med bördig jord-
mån, men inskränkt utrymme, kunde det ej förenas
med jordegarens fördel, att afse en större del af
egorna till jordtorp; att använda ogifta tjenare kunde
väl vara fördelaktigt, men de räckte ej till åt alla.!ir
Då ogifta tjenare användes, tillstyrkte talaren attis
husbonden ej måtte gifva stat utan kosthåll åt dem;
han hade på en af sina egendomar erfarit hvilken
fördel detta sednare underhållssätt medfört, folket
hade blifvit friskare, ordentligare och gjort kraft-
fullare arbete, än den tid de hade stat. — Då stat-
torpare begagnades, ansåg talaren högst demoralise-
rande att inrymma flere hushåll i kaserner, han till-
styrkte att gifva en egen liten etablissement åt hvarje,
med åtminstone-14 å 4!f, tunnl. öppen jord och fö-
dan för en ko och några får. På så sätt inrättade
stattorp ville talaren ej fördöma, om vilkoren i öf-
rigt vore goda för arbetaren. Talaren ville icke
fullt gilla den opinion, som från åtskilliga håll blif-
vit i sednare tider uttryckt, att blott höja arbeta-
rens vilkor. Sverges jord vore ännu alltför karg i
flere orter att medgifva stora arbetslöner. Farligt
vore om en sådan opinion kunde framkalla pockande
anspråk, hvarpå sorgliga exempel visade sig bland
Stockholms sysslolösa hamnbusar. Friherren ansåg
att under alla systemer för arbetspersonalens aflö-
ning, det vore hufvudsak att husbonden omfattade
dem med välvilja och omsorg, besökte dem i deras
hem och underrättade sig om deras lefnadsomstän-
digheter, och att han bestod dem så goda vilkor,
att de jemte mnödtorftig bergning, hade ett årligt
öfverskott, för hvilket husbonden borde ansvara att
det blefve för deras räkning upplagdt till kapital.
Derföre vore ränteförsäkringsanstalten af vigt. Så-
lunda trodde talaren att husbondens fördel kunde
befordras på samma gång som tjenaren fick lefnads-
lust och framtidshopp.
Friherre Hugo Hamilton: Den förevarande frå-
gan är så vigtig, att den snart måste afgöras och
leda till åtgärder, som kunna förebygga pauperis-
men. Såsom bidrag dertill, och på uppmaning af
en föregående talare, vill jag omtala huru jag ställt
på en gård, som jag disponerar. Jag är en afgjord
fiende till ett stattorparsystem, enligt hvilket gifta
arbetare antagas och icke erhålla tillräcklig jord,
utan blott 8 kappland, samt en stat, som på sin
höjd räcker åt dem sjelfva och ett bjon till, men
icke åt flera. Vanligen anföres, att hustrun kan
arbeta och förtjena sitt bröd, äfvensom barnen, när
de blifva stora; men så går det icke till. Karlen
är naturligtvis mån att sköta sitt eget hus; sedan
han undangjort detta arbete, kommer han trött till
herrgården. Hustrun arbetar första året, sedan kom-
ma barnsängar, och, som erfarenheten visat, hafva
just de fattige de flesta barnen. Krafterna svika
henne. Således blir det blott mannen, som arbetar,
och det är omöjligt för honom att uppehålla sig
med hustru och barn, utan han nödgas sätta sig i
skuld. Har han en god husbonde, så är denne
barmhertig emot honom; men kan dock icke un-
derlåta att föra räkning med honom. Skulden vä-
xer oupphörligt, så att den slutligen aldrig kan be-
talas, helst då arbetaren blir kall för den, såsom
menniskan alltid blir för ett mål, det hon ej tror
sig om att kunna uppnå. År husbonden åter obarm-
hertig, så drifver han stattorparen från egendomen :i
och kastar honom på fattigvården, der han ökar de
olyckliges och uslingarnes antal. Sådant är förhål-
landet i verkligheten, och jag uppmanar varmt en:
hvar att arbeta emot detta förderfliga onda.
Hvad skall man sätta i stället? Frågan sönder-
faller i tventwe afdelningar: den ena rörande jord-
egarens fördel, den andra rörande arbetarnes sedliga
och ekonomiska förbättring. För att sköta ett landt-
bruk så, att det efier arithmetisk beräkning gifver
den högsta möjliga vinst, är rätta sättet att hafva
ogifta legodrängar med viss arbetstid och kontant
betalning för deras öfverarbete på lediga stunder.
Denna method frambringar det största möjliga ar-
bete med den minsta möjliga arbetsstyrka. Det blir
dock svårt att på en större jordegendom om 1400—
4509 tunnland vidmakthålla ordningen bland så
många arbetare, som der behöfvas, och egaren af
ett sådant finner snart nödvändigheten af att hafva
gifta arbetare. Man tycker väl, att det är svårt
cedera stora jordar, af hvilka, om man sjelf skötte;
dem, betydlig afkastning skulle kunna erhållas; åt
arbetare; men sjelfbeståndet för framtiden och den !:
1
- — — — MV - Pr ÖR UN FA As - OK -
mm MM SS IC Col Ad ra Gt fr ma OR UN ppt mr frn
——.--—— — 4 I I
egna nyttan ersätta denna uppoffring, som också
blott är imaginär. — Det för både jordegare och
arbetare bästa sättet är att gifva så stora torp, atti.
åboem derå kan berga sig. Så har jag gjort vid
min egendom Halla i Westergöthland. Hvarje tor-
pare har der, efter jordens godhet, 10, 20 till.30
tunnland. Då jag tillträdde egendomen bisträcktel
jag de antagna torparne med sådant förskott, att!
de kunde lägga sin jord i cirkulation uti 8 lotter.
Nu, efter 8 års förlopp, äro de alla i välstånd. I bör-
jan ville få flytta till egendomen, emedan de voro
ovana vid vilkoren; nu deremot är det mycket lätt;
att till den få arbetare... Det erhållna förskottet
återbetalades redan efter 3 år. Mer än tre gånger )
så mycket arbete åstadkommes af egendomens tor-
pare, som förr af fattiga legoärbetare.
Skogsegendomarne hafva i de flesta fall arbets-
torp, som utgöra en viss skatt, men intet mera,
och herrgården skötes med drängar. En egendom,
som jag disponerar, Boo, omfattande en hel kyrko-
socken, med 4800 invånare, är af detta slag. Det
der förr antagna statkarlssystemet medförde den o-
lägenheten, att man ej kunde blifva af med drän-
garne, när arbete saknades, utan arbete måste nöd-
vändigt anskaffas åt dem, och derigenom förtogs
tillfället för de öfrige torparne till arbetsförtjenst.
En äldre jordbrukare, som var min granne, rådde
mig då att gifva dem torp. Flera sutto då i 5 å
609 rårs skuld. Hvar och en, som fick ett torp,
skulle. göra två dagsverken i veckan; derefter be-
räknades den tid, han behöfde för skötseln af sitt
torp, för hvars förbättrande serskilda uppmuntrin-
gar gåfvos. Den öfriga tiden fick torparen arbete
vid egendomen emot 4 köppe rag om dagen, erter
markegångsvärde. Sedan denna örgänisation var
gjord, upphörde all skuldsättning, och hyar torpare
uaueg tvertom vid årets slut eit öfverskott.
Detta sätt, att bereda tillfälle till öfverarbete, är
det enda att åstadkomma något öfverskott för ar-
betaren. Att knappa inpå hans lön går ej ar.
Mm san tel AA ftAna mar lä: osa wttrinrAar