i det afseendet än åt den fattige; icke mindre rätt
åt den som arbetar med sina händer allenast, än åt
den som dervid biträdes af ärfda eller förvärfda ka-
pitaler. Jag vet icke hvarföre vi skola vara så rädda
för hemmansklyfning. Det är sannt att den kan
missbrukas; men missbruk borde man här icke tala
om: ty missbruk tillhör vederbörande att rätta.
Man har här talat om Irlands exempel Jag tror
icke alt någon jemförelse emellan nämnde land och
Sverige härutinnan kan äga rum. Såsom engelsman
måste jag med blygsel erkänna, att det är engels-
mäns förtryck och dåliga styrelse i fordna tider,
samt de nuvarande utom Irland boende irländske
jordägarnes fullkomliga försummelse af sin jord, som
är orsaken till eländet i detta land. Det vore för
vidlyftigt att härom ingå i några detaljer. Men för
att återgå till vårt eget land, så kunna vi icke kom-
ma till någon fullkomning i vårt åkerbruk, utan att
vi sträfva att lyfta den mindre förmögne arbetande
klassen närmare målet: sjelfständighet och oberoende.
Vid min sista resa i Skottland, frågade jag professor
Low hurudan den arbetande klassens ställning i
Skottland i allmänhet var. Han svarade mig då.
att den skottske arbetaren känner sina pligter och
vet att uppfylla dem. Det är allmänt kändt att för-
hå!landet ej är sådant hos oss. Jag har haft myc-
ken beröring så väl med svenska som skottska ar-
betare, och jag har af erfarenheten funnit att de
förra kunna bildas till samma arbetsskicklighet som
de sednare. Må vi allenast bemöda oss härom; må
vi inse vigten och värdet af dugliga och för yrket
fullt utbildade arbetare, samt af alla krafter sträfva
att komma till detta mål, och i samma mån som
vi få skickligare arbetare, och dessa se sin utkomst
för framtiden betryggad, i samma mån skall det
blifva möjligt att förkofra vårt jordbruk, att höja
dess produktion, så att alla landets barn finna sin
utkomst. Om Sverige genom ett förbättradt åker-
bruk kan blifva i stånd att föda och sysselsätta eti
tredubbelt antal menniskor, behöfva vi då vara rädda.
för att medgifva den mindre bemedlade arbetaren
rättighet att förvärfva jordegendom. Man tror att
en ökad folkmängd skulle blott blifva en börda för
fattigvården, Men vid ett förbättradt jordbruk har
man sysselsättning äfven för barn, ja till och med
för eljest orkeslösa äldre personer. Hufvudfrågan är
blott att jordbruket ordnas så, att alla arbetare an-
vändas på sin rätta plats. Brist på arbetsförtjenst
kommer visst icke att saknas, om åt jordbruket egnas
det arbete, som för dess ändamålsenliga bedrifvande
är nödigt; och för folkökningen behöfva vi icke
att frukta, om den ökade folkmassan uppfostras till
sedliga och arbetsamma medborgare.
Kammarherren Nils Tersmeden anmärkte, att den
väg, som här blifvit beträdd af flere talare, afledde
från mötets egentliga mål; — och uppmanade der-
före hvar och en, som vidare öfver den omtvistade
frågan — hvilken egentligen tillhörde lagstiftningens
gebit — hade något att andraga, att undvika en
onödig och twöttande vidlyftighet.
Förste expeditionssekreteraren Ri hert begärde åter
ordet och anförde följande: Jag har här hört talas
om Irland, och jag kan ej underlåta att säga några
ord i anledning deraf. Det vore för långt att här
beskrifva hvad Irländska folket lidit under ett sex
hundraårigt förtryck. Irlands jord är delad, icke i
små stycken utan i stora klumpar, emellan några
få rika godsägare, som förtära sitt öfverflöd utom
landet. Det är dessa, som med sina arrendatorer
och underarrendatorer utsugit det fattiga folket och
bragt millioner menniskor derhän, att de hvarken
kunna eller få köpa en joräbit, utan nu nödgas, på
de storas eller deras handtlangares auktioner, täfla
om ettåriga arrenden af en koja och ett potatisland.
År det då den fattiges frihet, eller den rikes öfver-
välde, som; är skuld till Irlands usla belägenhet?
Jag tackar Gud, att svenska folket aldrig undergått
ett sådant förtryck, och jag är säker, att det hädan-
efter aldrig skall komma att undergå det. Huru
man, med någon kännedom om rätta förhållandet, .
kan i förevarande fråga hemta exempel från Irland,
förstår jag icke. — Man har nämnt naturrätten, så-
som den grund, hvarifrån jag skulle hafva utgålt.
Jag har ej omtalat någon naturrätt, utan endast den
rätt, som i staten förverkligas. Jag känner ingen
annan; och jag är fullkomligt öfvertygad, att den
rätt jag tagit till grund för mitt yttrande, är sådan, !
att den verkligen ligger inom statens idt och följ-
aktligen också, förr eller sednare, måste göra sig)
gällande i staten. Att rätt motsvaras af pligt, är!
mig ej obekant; men hvarje pligt kan ej kräfvas ut :
I samma stund som rättigheten utöfvas. Man kan li
ej af hvar och en, som gifter sig, fordra garanti för!
hans förmåga att under sin lifstid föda hustru och :
barn, och att lemna så mycket efter sig vid sini
löd, att de ej falla andra till last. En sådan ga-Jt
anti skulle bli ganska svår att lemna. Den, som l:
ir stor kapitalist eller jordägare i dag, kan vara l!
attighjon vid sin död, likasåväl som idkaren af env
ringa näring eller ägaren af ett obetydligt jord-!
stycke. Embetsmannen har icke heller någon ga-!
ranti att erbjuda i denna del. Jag känner det medjis
mig sjelf. Jag har en ganska liten hemmansdel ilf
1
1
(
1
E
I
ord; jag lefver endast af mitt arbete; om jag ge-
om lättja och liderlighet gjorde mig ovärdig att
ita statens bröd, skulle jag, med bustru och barn,
örsjunka i långt uslare belägenhet, än den fattige,
om föder sig med sina händer. När man nu för?
ippfyllandet af den ifrågavarande pligten icke for-
lar — eller rimligen kan fordra — några garantier
vf kapitalisten, den större jordägaren eller embets-f
nannen, eller ens af den, som lefyer blott af hand-)t
bete utan jord, ges det då något tänkbart skäl,s
1varföre man skulle fordra en sådan garantiaf den ä
llena, som vill lefva af handarbete med jord, af
ien nemligen, som vill ärligt förvärfva en jordtorfya