njutningar, om hvilka herr Ignell här talar, såsom
utgörande menniskornas dyrbaraste egendom, familje-
glädjen och längtan efter Gud, skola då qvarstå, och
måhända i rikare mått; ty nöden slappar, och gör
tankekraften svag, och, om menniskan i känslan och
den tänkande verksamheten höjer sig till det eviga
och njuter af lifvets skönaste skatter, så skall hon
i den (nöden) kunna detta mera sällan, och med
mindre innerlighet och allvar. Ty i den uppenba-
raste nöd ligga nu hela länders samhällsklasser
fångna, och der är atheismens och materialismens
rätta plantskola. 4 3