Med ben, som kälkestakar,
Och knän, som vinkelhakar...
En bjertans hygglig man!
Så fort han kom in i salen, såg han sig omkring med
en högst besynnerlig herrskareblick, hvilken en åskådare
omöjligt kunnat undgå att anse för den fullkomligaste pa-
rodi på den blick och gest, hvarmed Schiller låter sin
Fiesco säga:
Und diese schöne Stadt... Mein!
Så mycket förstånd hade han likväl för tillfället, ati
ban ej tänkte högt, utan nöjde sig med att ge sin känsla
luft med en djup suck.
Prostinnan, som trodde stt han var trött, bad honom
sitta, lyftade fram en stol till frukostbordet, samt bad ho-
nom taga en sup och en smörgås, till dess litet mera mat
kunde hinna att bli lagad åt den så långväga resande.
Han krusade, tackade och myste så sött och bjertnjupet,
att de för öfrigt ej stora ögonen alldeles förlorade sig in i
hufvudet, och blott två smala strimmor förkunnade deras
tillvaro. Allvarsamt tvekade hon, om mannen var vid sitt
rätta förstånd.
Då bon gick ut, för att inbära den u!lofvade undfägna-
den, bad hon magistern hålla den besynnerlige mannen
sällskap.
När hon återkom, märkte hon, att hans ansigte blossade
af förnöjelse, och, då hon kastade ögonen på nådårspredi-
kanten, läste hon i hans blickar ett så omisskänneligt löje,
en sådan skrattlust, alt hon undrade, hvad som förefallil
under hennes korta frånvaro.
Som artig värd:nna bjöd hon sin gäst taga för sig, det
han ock så rundeligen gjorde, att, ehuru hon ej visste något
bättre, än när det smakade hennes främmande, hon likväl
blef högst förvånad och trodde mannen ej hafva smakat
ett Guds lån på åtta dar.
Emellan hvarje rätt tog han sig en sup och utbredde
sig i loford. .
Höggunstigaste fru enkeprostinna, sade han, edert rykte
såsom maka, matmoder och värdinna hafver utgått i allo
lande . .. nemligen erkestiftets vidt utgrenade församlin-
gar, och jag måste i mitt hjerta prisa salig prostens lycka
i grafven, som i detta lifvet ägde en sådan maka och vän
Så vidrörde han i sitt bjertas dumhet detta friska och
ännu blödande sår. .
Hennes ögon fylldes med tårar och hon skyndade ha-
stigt ut, för att ej gifva sig och sin smärta till pris åt en
sådan gäck, som hon ansåg denne prestman vara.