Känner magistern, frågade hon, Ioden profpredikanten,
som skall komma i morgon? ,
Personligen känner jag honom inte, men...
Hvem kan det vara, som kommer åkande der på vä-
gen? afbrit hon. Jag tror att det är den vi tala om.
Prest ör det åtm nstonel svarade magistern.
Herre Gud! Hvad kan föra honom hit så tidigt? —
komira så här på lördagsmorgonen! tillade hon förtryt-
samt.
Imedlertid körde prestmannen upp till gårdsgrindarna,
steg ur kärran, sfkastade sin dammkappa, slog dammet af
sina skor med räsduken, och trädde nu upp på gården
emo! prostinian, som gålt ut på trappan.
Så fort han blef henne varse, bugade han vid hvart-
enda steg han tog.
Detta är ett lyckligt möte!... tänkte han.... Få se,
om jag ej kan få kalla både henne och pastoratet mitt!...
Nog är hon till åren, likväl bra nog bibehållen... och
hvad betyder åldern, der ett fett brödstycke vankar?...
Prestmannen, liksom krigsmannen, måste hafva mod... och
får jag ej denna lägenhet, så får jag, gudnås så visst, ingen... .
Under dessa tankar nalkades han henne, och, utan att
säga ett enda ord, kysste han på hand och bugade utan
all ända.
Förlåt! hvem skulle herr magistern vara?, frågade pro-
stinnan slutligen; möj!igen komminister Sundelius, vår tredje
profpred.kant?
Alldeles riktigt, min gunstigaste fru prostinnal, sva-
rade ban; jag är komminister Sundelius i Åker och Dahlby
som genom herr professor Svedelii, min vördade förmans
enträgna rekommendation erhållit tredje rummet på försla-
get, cch är säker om att knipa pastoratet, om... om...n
Han tystnade vid en ansträngning af hans ,alldeles ur-
vattnade tankekraftv, som visade honom oskickligheten af
att på sjelfva förstugutröskeln börja sitt frieri.
Prostinnan drog sig tillbaka och komministern steg in.
Bevars, så den menniskan ser ut!... tänkte prostinnan.
Den nykomne profpred:kanten var ovanligt lång, bade
ett oformligt hufvud, en ännu oformligare isterbuk... och
le kolonner, som uppburo dessa sinsemellan harmonierande
partier af hans kropp, liknade fullkomligt beskrifningen i
visan: )
) Den börjas: En visa vill jag sjunga
Allt om en svensker mö, m. m. rätt treflig ända
igenom och är författad af en fröken Uggla, som blef tvungen
att gifta sig med en gammal professor Boudrie i Upsala.