SETON),
EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET.
ANDRA DELEN.
ADERTONDE KAPITLET.
På grund deraf, att kapellanen i Rådmansö, Flodman,
satt gamla förmögna karlen och barnlös till,, hede konsi-
storium uteslut.t bonom ifrin förslaget.
De utvalde voro: kyrkoherden Lignelins i No:telge,
skolmagistern och professcr Sundelii klicnt, Sundelius.
Mer och mer närmade sig tiden, då profpredikantern2,
tre söndagar efter hvarann, skulle med sina gåfvor uppträ-
da inför Frötuna församling, och, besynnerligt nog, ökades
dervid enkeprostinnans or2.
Sedan den första häftisa sorgen öfver hkenres mans död
lagt sig, f.nn hon någorlunda tröst och lindring i sina barns
nirvsro; men desse voro nu borta; hon var på nytt ensam,
ensam mer än förr.
Första söndagen, då kyrkoherden i Norrte!ge skulle
hålla sin predikan, flöto väl hennes tårar, men stilla och
uten bitterhet. Hennes man och han hade, utan att just
stå i nigot sirde!e; vänskapsförhållande, likväl varit um-
gingesvänner, och hon fann den dagen dräglig.
Andra söndagen kom skolmagistern. Hans allvarsamma
sält alt vara, hans sorgsna utseende intogo henne. Andras
lidande anslår väl en smärtsam, men ljuft smärtsam ton i
bedröfvade bjerian.
Han omtalade för henne, att han hade hustru och mån-
ga barn, samt gjorde ingen hemlighet af sina brydsamma
omständigheter.
pTorftigheten, fiu prostinnan, så slutade han, låter ej
döla sig, och kan fiu prostinnan något godt verka för mig
och de mina inom församlingen, så utbeder jag mig det!
Hon ville ingenting lofva, ty hon trodde sig ingenting
kunna uträtta; men hon hyste medlidande med en man,
som stod nästan vid ålderdomens gräns, och var utan san-
nolik utsigt att, då han öfverstigit den, vinna en tarflig
bergning. Hon tyckte mer om denne, än om kyrkoherden
i Norrtelge, och önskade i sitt sinne, att han skulle få de
flesta rösterna.
Dagen före sista profsöndager, eller lördagsmorgonen,
sutto proslinnan och nådårsprediksnten vid frukostbordet.
) Se A. B. J4 99—4102, 105, 108, 109, 141, 113, 118, 116,
118—121, 132—136,-138—442,
-