Under åkallan af några milles diables vaknade grefve
Adelheim, och erfor en temmeligen stark sinnesrörelse, då
kammartjenaren underrättade honom, att fältväbel Grönstedt
vore kommen.
Han befallde, att denne genast skulle införas.
Bon jour, hvad har fört er hit?)
Jag önskar tala vid herr grefven ensaml
Kammartjenaren gick ut.
Nå, tala nul
Grönstedt förvissade sig om, att ingen lyssnare befann
sig utanför, närmade sig till sängen och sade sakta:
En både lycklig och förtretlig händelse har fört mig
hit. Unga herr Asplund...
vÄr han död ?, utbrast grefven, i det han nästan hop-
pade ur sängen.
Ja, så godt som död; han rymde i går aftons.
Rymde?!
Ja, han har rymt. Hans föräldrar veta ej ännu de
ringaste derom, och jag har skyndat att först underrätt:
nådig grefven, på det nådig grefven måtte kunna taga sin:
mått och steg derefter.
Det der kan vara alltför godt och väl; men hur gick
det till?
Håll nu örene stive, Pernille! står det hos Holberg, och
något dylikt tänkte äfven Grönstedt.
Nå fort! Les circonstances? menar jag!
pHerr grefven känner, att jag höll spioner öfverallt kring
unga herr Asplund; och hade jag inte varit på vakt, skull
det aldrig skett. Klockan fyra i går eftermiddag fick jaj
veta, att unga herrn tänkte resa bort; han hade hemm:
hos sig omtalat, att kamrer Berg vid Upsala bränneri vor
dödssjuk, och att han skulle resa till honom.
Om så är, så har han ju inte rymt då?
Jag tänkte så, jag med; men jag vet inte hvad: de
kom på mig för en satans aning, som sade mig, att ja