som nu står der, icke kan göra anspråk på att med
säkerhet antyda punkten. Dess afstånd från fåst-
ningens yttre port angifver Brunius vara 4535 steg;
men om detta afstånd år 1748 var detsamma, veta
vi ej, och då vi icke känna hvilken skillnad de vid
fästningsverken efter denna tid företagna förändrin-
gar i detta: hänseende kunna hafva medfört.
Enligt de mest tillförlitliga berättelser, nemligen
svenske ingeniörlöjtnanten Carlbergs och danska kom-
mendantens öfverensstämmande uppgifter, skall Ko-
nungen hafva stått mycket närmare fästningens eld.
Carlberg säger, att han stod i löpgrafven, sex eller
åtta steg ifrån den punkt, der det redan färdiga
bröstvärnet blifvit genomskuret för att föra fram en
ny linie, som var omkring 200 steg från fästningens
utanverk. Att döma af sammanhanget, måste Carl-
berg med utanverken hafva menat begynnelsen af
den nya linien, eller den punkt der den gick ut
ifrån den gamla linien der Konungen stod. Detta
bestyrkes deraf, att denna linie var den sista, (ty
följande dagen skulle bresch-batterierna anläggas),
och instämmer dessutom ganska noga med kommen-
dantens dagbok, enligt hvilken han, om morgonen
d. 40 December (n. st.) anslog liniens afstånd från
fästningen till 300 steg, men fann der, följande
morgon, samma dag Konungen stupade, vara payvan-
ceret meget mere,. Den nya linien, der många
soldater arbetade just då Konungen. blef skjuten,
gjorde en spetsig vinkel emot den gamla linien, på
hvars bröstvärns insida Konungen stod, eller låg, så,
att hufvudet var höjdt så mycket öfver bröstvärnet,
att de utanför arbetande soldaterne kunde se det-
samma. (Se Carlbergs berättelse.) Deraf följer, att
Konungens hufvud var lika mycket utsatt för skot-
ten som de arbetande soldaterne i den nya linien;
och man vet att många ibland dem samma afton
stupade.
Om nu en mördare skulle smygt sig utanför bröst-
värnet så att han kunnat skjuta Konungen, utan att
ses af de många officerarne som stodo innanför bröst-
värnet i löpgrafsen, hade han, utan att nu räkna
vådan för ktonom sjelf, likväl dervid vågat något
som icke säkert kunde leda til! ändamålet just eme-
dan hans eget lif der var starkt hotadt; men utom
det mindre ändamålsenliga vid ett sådant försök,
skulle ju nidingsdådet nödvändigt utföras i en mängd
soldaters åsyn, och således vådan att bli ertappad
vara oundviklig. Stället var nemligen upplyst af
på fästningsverken anbragta brinnande beckkransar
samt af utkastade så kallade lichtkulor, så att sol-
daterne utanför bröstvärnet mycket lättare hade
kunnat se mördaren, än han och de kunnat se Ko-
nungens hufvud.
Öfversättaren har på flere ställen tillagt upp-
lysande noter, bland hvilka följande står i
sammanhang med det nyss anförda, och synts
oss vara af vigt:
Alla undersökningarna om afstånden synas Yerk-
ligen bra öfverflödiga. Till och med från de läng-
sta uppmätta afstånden kunde en utskjuten gröfre
handgevärskula döda. Det stora afståndet försvårar
blott möjligheten att träffa, men då man får före-
ställa sig hela skurar af kulor skjutna under en tid
af flera timmar, måste man också antaga några
träffar deribland. Att handgevärskulor kurde träffa,
och verkligen i märgd träffade med full verkan,
visade sig tillräckligt af den mansspillan som upp-
stod bland soldaterna, som voro sysselsatta med be-
lägringsarbetet, och af hvilka en del voro på samma
afstånd från fästningen, som konungen sjelf. — Om
pistolkulor, såsom mean i sednare tider hittat på, ef-
ter besigtning 4746, kan aldrig någon tanka upp-
stå, minst med föranledande af sårets utseende på
högra sidan, (då man, ehuru orätt, förutsätter att
träffa der kulan ingått). Den som af det sårets ut-
seende tror, att en pistolkula gått in der, har al-
drig sett huru ett sådant skottsår, på nära håll
gjordt, ser ut. En pistolkula skulle i hatten knappt
gjort ett öppet synbart hål.n
Riksråden Ekeblad och von Höpken samt
öfverintendenten Hårleman nedgingo d. 6 Juli
4746 i Carolinska grafven i Riddarholmskyr-
kan, der de läto öppna Konung Carl XII:s Lk-
kista. De hafva alla tre undertecknat en kort
skrift, i hvilken de uppgifva i hv:d skick de
funno liket. Naturligtvis nämnes der äfven om
märkena efter skottet, hvilket gått tvertigenom
hufvudet; men som ingendera af dessa herrar
egde anatomiska eliter kirwgiska insigter, så
befinnes hvad de yttra rörande blessyrens be-
skaffenbet föga upplysande för den egentliga
frågan, att bestämma hvad slags kula, som dö-
dat Konupgen. Det är intet tvifvel att, i fall
en ny besigtning anställdes af sakkunniga män
för detta ändamål, man deraf ännu skulle kunna
- vänta sig upplysning i saken. Minne det ej
vore skäl att låta företaga en sådan? Möjli-
gen skulle, på den punkt frågan om Carl XII:s
död ;umera kommit genom hr Paludan Mil-
lers skrift, en noggrann besigning af blessyren
kunna på etl afgörande säit slita tvisten om
dödssättet.
(Insändt.)