oväld, nänheten har rätt alt påräkna. Att
bestrids a eller underkänna en mening, ett system
hos en auktor är vanligen någonting vida min-
dre ömtåligt, än att företaga sig att väga dess
artistiska förtjenst och förmiga.
HERR MAX BOHRERS SOIRE.
Virtnoser med stor, ja kolossal teknisk fär-
dighet kunna i våra dagar ej mera räknas till
sällsyn heterna, icke ens i norden. Ofverallt
händer dock ofta, alt det själfulla, poetiska för-
stelnar under de mekaniska studierna, under
den oupp börliga jagten efter nya, raffinerade
effekter, och ej sällan måste man vid åhörandet
af dessa glänsande virtuoskonster tänka med
Byron: Klart är ditt väsende, men ack, hur
kallt! Men ännu finner man dock en och an-
nan af a sanna konstens söner, hvilka förstått
att un den kalla mekanismen bevara den
poetiska inspirationens flamma, och det synes,
som skulle sjelfva den eljest så obevekliga ti-
den ej kunna förmå sig till att lägga sin för-
lamande hand på den så troget bevarade guda-
gåfvan. Vi behöfva väl ej nämna, att våra tan-
kar här bvila på violoncellspelets Nestor — la
Jota arazoneses ungdomligt genialiske författare.
Vi vi!j vid detta tillfälle ej uppdraga någon
speciel! karakteristik öfver denne märkvärdige
konstnär, då vi redan förut i korthet sökt gifva
en såd.n. Vi anmärka blott, att hans talang
uppenb:rade sig ännu mera mångsidig och egen-
domlig vid hans uppträdande sistlidne lördag,
än vid hans föregående matintc. Herr Bohrer
onna afton endast utförde saker of eget
ade sig både i komposition och spel
ig med den klassiska som den mo-
derna romantiska stylen. Af hans violoncell-
koncer: (D dur) hörde vi tyvärr blott Adagio
och Rondo, emedan första allegrosatsen erfordrar
fullstämmig orkester och närvarande konjunk-
turer tvungo honom att inskränka sig till dubbel-
qvartett:ckomp2agnement. Denna intressanta kon-
sert (så vidt den gafs) anse vi till plan och utfö-
rande tillhöra den klassiska skolan, ehuru den är
kortare håll.n än klassiska konsertpjeser pläga
vara, och derjemte full af den naiva bHflighet,
som är eit grunddrag i denne miästares skap-
lynne. I detta, så väl som hr Bohrers öfriga
nummer, anmärkte vi såsom en nu för tiden
sällsynt förtjenst, de innehållsrika och särdeles
väl arbotade tuttipartierna (så vidt man utan
blåsinsirnumenter kunde bedöma dem), den rika,
och likväl ej öfverlastade harmoniseringen samt
de ged:gat utförda konsertpassagerna, som på
sednare tider likaledes börjat göra sig temligen
sällsynta.
Fantasien öfver Fiancee-motiver — som ej
bör förblandas med vanliga fabrikater af denna
genre — är lika intressant för sin ypperliga
hållning, sina gedigna tultis, som för sin fria
form, sina fantastiskt omvexlande färger, och
synes oss sålunda stå på gränsen me!lan det
klassiska och det romautiska området. Till det
sednare förflyttas vi slutligen helt och hållet
genom
La Jota Aragonese (den aragonesiska frukt-
handlerskan): en högst originell komposition,
full af nyckull gra!ie som en sextonårig tärna,
glödande sinnlig såsom ett barn af det yppiga
Hesperien. Man tror sig se den lifliga sydländ-
skan utbjuda och prisa sina gyllne oranger, be-
gråta koormersens tröghet, och omsider i vild
otålighet slunga sin vandrande trädgård ifrån
sig och i lustigt öfvermod dansa aragonaisen
på ruinerna af sitt doftande magasin.
Herr Bobrer gaf denna pjes med all dess lif-
liga, friska föirg, och utförde öfverhufvud hvarje
nummer fullkomligt med det föredrag, som ka-
rakteren vid hvarje tillfälle erfordrade. Den
eminenta färdighet och bravur han härvid ut-
vecklade lärer vara öfverflödig att skildra: den
är hos cn Bohrer blott medel, ej ändamål.
Vi kunna ej lemna detta ämne utan att er-
känna den esprit och noggrannhet, hvarmed
dubbelqvartetten biträdde hr B., som i förbi-
gående sagdt icke är att räkna bland de lätt
ackompagnerade virtuoserna. Slutligen nämna
vi, att konsertgifvarens samtliga prestationer
— förnämligast de båda sista — hos det tyvärr
ej menstarka auditoriet väckte en entusiasm,
sådan vi endast sällan varit vittne till.
Soirctens programm innehöll för öfrigt 2:ne
sångnummer, sjungne af hrr Strandberg och
Piberi. Ir Strandberg utförde den bekanta
förträflliga tenorarian ur cÅrstiderna, med ädel
simplicitet och musikaliskt föredrag, hvarför
han vann allmänt bifall. Af hr Piberi åter
hörde vi en melodiös cavatina ur la Stranieran
af Bellizi; hr P. tycktes vara något besvärad
af rädsla, men sjöng icke dessmindre sitt num-
mer med ren intonation och ej utan känsla.
(AA —-Uu—