Sålunda skulle då allt hvad styrelsen föreslagit
blifva af landtdagen förkastadt.
Första kurian, sammansatt af 70 stora jordägare
och 49 prinsar ur konungahuset, är till sin natur
ett stöd för den så kallade stabilitetsprincipen och
kronans envåldsmakt. Bland dess ledamöter träffas
knappt ett dussin, som befinna sig på oppositio-
nens ståndpunkt. Mest förtrogna med Andra ku-
rians ider äro grefvarne von York och von Dyhre,
två ståndsherrar ifrån Schlesien, samt furst Lich-
nowsky, hvilken, sällsamt nog, sedan han på det
ifrigaste tjenat den absoluta spanska thronpreten-
denten Don Carlos, här uppträder såsom frisinnad
opponent i vår första landtdags första kuria. Den
talangfullaste ledamoten i denna kuria är dock i alla
fall crefve von Arnim, förut preussisk minister för
inrikes ärenderna och polisen, en högtory till börd,
rikedom och åsigter, men tillräckligt klok och stats-
kunnig, för att icke vänta mera genom eftergifven-
het för det oundvikliga, än genom stel motsträfvig-
het, och inseende att första kurian har råkat i en
elak ställning till den andra samt till hela natio-
nen, derigenom att den öfverallt utgör hållhaken,
som hindrar bönerna om fortskridande att tränga
fram till thronen. Den söndring, som instiftelsen af
en första och en andra kuria begynt emellan den
högre och lägre adeln, framträder öfver hufvud re-
dan betänkligt och torde småningom komma att
betyda ännu mer, i mån som större delen af rid-
apet i folkets kammare ansluter sig till oppo-
, hvilken det redan delvis tillhör.
Första kurians så väl som hela Landtdagens mar-
skalk, furst von Solms-Lich, en talangfull ledamot
af Rbenska adeln, har råkat i skarp strid med an-
dra kammarens majoritet, hv runder man förebrått
honom er gitycklighet och en despotism, som man
icke vill låta sig behaga af honom. Enligt landt-
dagsordningen äger landtmarskalken ofantligt stora
rättigheter, och furst von Solms-Lich gör dem gäl-
lande med oböjlig stränghet, hvilket måste föranleda
häftiga motsägelser af en församling, som inom sig
räknar så många stolta och upplysta män.
Det är förut anmärkt, att marskalken i andra
kurian, hr Adolf von Rochow — en adelsman från
Mark — på långt när icke eger furst von Solms-
Lichs talanger; men oaktadt sina strängt rojalisti-
ska tänkesätt, har han visat sig som en hedersman
af stor rättskaffenhet och opartiskhet, hvilken tillå-
ter hvarje mening uttala sig. Afven oppositionen
erkänner detta, utan undantag. Oppositionstalarne,
särdeles de från Rhenprovinsen, hrr Mewissen, Han-
semann, von Beckerath, von der Heidt, Camphausen,
Aldenhoven, Stedtmann, m. fl., störas så ofta i sina
föredrag genom de konservativas stampningar, att
de för utöfningen af sin yttranderätt hufvudsakli-
gen hafva att tacka marskalk von Rochow och hans
opartiska samvetsgranrhet att skydda deras rättig-
heter; ett förhållande, hvilket förtjenar så mycket
mera aktning, som marskalken ingalunda döljer sina
egna, från dessa talare afvikande tänkesätt.
Beträffande ministrarne, så är hr von Bodelschwing
utan fråga den mest intelligente bland åem, och
måhända den ende, som i den parlamentariska stor-
men kan bjuda till att försvara ett system, hvilket
anfalles från alla h.ll. Det är en fintlig talare, som
icke brister på svar, och under närvarande omstän-
digheter är han en verklig skatt för styrelsen, hvil-
ken utom honom icke skulle ega någon enda märk-
lig förmåga till sin disposition. Krigsministern von
Boyen, finansministern von Diesberg , ecklesiastik-
ministern von Eichhorn, lagstiftningsministern von
Savigny och justitieministern von Uhden hafva väl
ofta låtit höra sig i kammaren, men utan att kunna
utöfva någon verkan, eller qvarlemna något intryck
af sin parlamentariska förmåga. Äfven så litet har
kunnat uträttas af ministern för utrikes ärenderna,
hr von Canitz, hvilken dessutom satt styrelsen och
landtdagskommissarien uti ej ringa förlägenhet, ge-
nom sin tolkning af landtdagspatentets 13 S, som en-
ligt hans tydning skulle medgitva petitioner angående
utrikes angelägenHeter, så snart de äfven anginge
inländska förhållanden. Dagen derefter återkallade
väl hr von Canitz denna tolkning, och kallade den
för sin personliga tanka allenast; men skadan var
redan skedd; ty flera petitioner angående Schleswig-
Holstein, Krakau, 0. s. V., hade redan hunnit mel-
lankomma och blifvit emottagna. Det heter alltse-
dan, att hr von Canitz, som rönt lifligt klander i
ministerrådet, ärnar taga afsked; men alltför san-
nolikt komma åtskilliga bland hans embetsbröder
att göra honom sällskap; ty om vi verkligen skulle
bekomma parlamenter på bestämda tiden, för det för-
sta hvartannat år allenast, så tycks närvarande ka-
binett omöjligen kunna förblifva sådant som det är.
Större delen ibland ministrarne äro högtbedagade
herrar; flera hafva sett sina sjuttio år och deröfver.
Såsom embetsmän i en envåldsmonarki skulle de
väl ännu kunna fylla sina platser; men inom ett
offentligt statslif och dess oro förmå de icke hålla
ut. Konungen säges vara alltför litet belåten. med
det motstånd, som hans ministrar gjort den päträn-
gande oppositionen; men bristfälligheten härvid lig-
ger väl dock mindre hos personerna än hos saken.
Afven med de största talanger är det omöjligt att
segerrikt försvara ett system, som saknar hvarje stöd
hos nationen; och slutligen skall man väl ändå kom-
ma till den öfvertygelsen, att ingen förmåga på jor-
den mäktar återlifva afsomnade idter eller såsom
irrläror förjaga stora och till allmänt erkännande
komna sanningar. .
Landtdagen skall, som sagdt är, upphöra d. 49 i
denna månad; men en stor del af dess arbeten kom-
mer att lemnas ofulländad. Af mer än 509 peti-
tioner, hvilka antyda samhällsbristernas mängd, kom-
mer mer än hälften att förblifya ovidrörd. I an-
ledning häraf hoppas man att Konungen torde finna
för godt att icke egentligen afsluta landtdagen, utan
blott prorogera den, för att åter låta den samman-
träda i höst, då jordegarne hafva bättre tid än nu, att
i hufvudstaden samråda öfver nationens allmänna
angelägenheter. I6b6
GROGRTOLIA
Dact. arch Inrikes-tidninsar meddela i går