adjliulad M Lu NAV.
REVY AF TIDNINGARNA.
Öfver fatligvårdsfrågan läser man i Göthe-
Bårgs Handelstidning en insänd artikel, hvari
förekomma några ganska väl skrifna .anmärknin-
gar emot isoleringssystemet och de fattigas in-
delning på rotarna. Vi meddela följande stycke,
deri författaren talar om nyssnämnde fråga, se-
dan han först vidrört ständernas und. skrifvelse
i ämnet.
Vi nämnde, att ständerna synas hafva följt sam-
ma slutkonst, som bildningens härförare vanligen be-
gagna, men vi våga icke positivt påstå, att så är
förhållandet, ty ännu återstår för dem ett steg att
taga. Hoppet från 4009 socknar till en är visserligen
stort, men språnget från kanske 40,000 rotar till en
enda är likväl ojemförligt mycket större. Först då
hade man fullkomligt hunnit motsatsen till det rätts-
enliga, om hvarje rote finge sin särskilda fattigvård
och kunde isolera sig från alla de öfriga 40,000 ro-
tarne. Dock! författningen är ännu icke utkommen;
den kan ännu undergå många förändringar, och ama-
törerna af hr Reuterdahls rättvisa böra icke förtvifla
i förtid. Ty onekligen tala samma skäl, som ständer-
na anfört till förmån för sockenförsörjningen, i ännu
högre grad för roteförsörjning. Man kan till och
med anföra utländska exempel på en sådan inrätt-
ning, visserligen icke från idealet Preussen, men
från det meerumschlungna Schleswig-Holstein. För
dessa provinser, eller åtminstone för en stor del af
Schleswig, utfårdades den 27 Mars 1839 en provi-
sorisk förordning, att gälla för 3 år, hvilken strän-
gast och konseqventast bland alla oss bekanta ge-
nomförde isoleringssystemet, så att nemligen hvarje
enskild by måste sörja för der befintliga fattige, i
följd hvaraf hvarje socken kom att sönderfalla i 7—414
särskilda fattigdistrikter. Likväl tilltrodde man sig
icke att uttaga steget, utan inrättade tillika en soc-
kenfattigkassa, hvilken hade att bestrida kostnaden
för medicinalier, för döfstumma och svagsinta, för
individer utan någon hemrätt och provisoriskt för
utländningar och dem, hvilka tillhörde andra kom-
muner. Dessutom måste af denna kassa specialdi-
strikterna eller rotarne understödjas, i händelse ut-
gifterna för de fattige skulle i någon af dem öfver-
stiga en viss gräns. I hvarje rote utnämnas af plu-
raliteten bland distriktets innebyggare 2.ne förestån-
dare med 2 års tjenstetid, att omedelbart besörja
fattigvården. Hela socknens fattigförsörjning skall
deremot ledas af en fattigstyrelse (Armen-collegium),
sammansatt af kyrkoherden i församlingen, den s. k.
Hausvogt och 3 ledamöter, valde af samtlige före-
ståndarne för rotarne, och med skyldighet att under
6 års tid förvalta sin tjenst. Dessa tre personer haf-
va den gemensamma fattigkassan om hand, men äga
endast att göra utbetalningar på prestens eller fog-
dens anvisningar. Fogden reviderar kassan, hvilkens
räkenskaper böra under 14 dagars tid ligga till. ge-
nomseende och granskning af sockenboerna. I ro-
tarne åter aflägga föreståndarne räkning för sina kom-
mittenter och insända endast en allmän öfversigt deraf
till fattigstyrelsen i socknen. Genom anförde stad-
gande, att sockenkassan skall understödja rotarne, om
utgifterna öfverstiga ett visst belopp, har man gjort
detta system någorlunda drägligt; men på samma
gång äfven skakat den grundval, hvarpå hela syste-
met hyvilar. Denna är fruktan för dryga afgifter,
hvilken visserligen hos de fleste manniskor kan vara
en kraftig driffjeder att söka tillvägabringa en väl
inrättad fattigförsörjning, men tillika, om man lem-
nar den lösa tyglar, snart organiserar ett bellum
omnium inter omnes, ett krig icke allenast mellan
de olika rotarne, utan i ännu högre grad mellan de
fattige och understödsgifvarne. De betalande i hvarje
rote blifva så få, att hvarje tillökning i de fattigas
antal och hvarje förbättring af deras beqvämligheter
öfvar ett betydligt inflytande på afgifternas storlek.
Förhållandet närmar sig det ursprungliga tillståndet,
då ingen officiell fattigvård fanns; men med den be-
tydliga skillnaden, att nu tvång inträdt i stället för
sannt medlidande; att fruktan och icke kärlek längre
diktera besluten, hvilka också komma att vittna der-
om. Man skulle alltför litet känna menniskorna,
om man trodde det möjligt, att öfverallt, eller ens
i flertalet af rotarne, finna på en gång kloka och
menniskoälskande personer, hvilka såsom fattigföre-
ståndare på egen hand iakttaga den rätta medel-
måttan mellan stränghet och flathet, samt ledas af
ett rent nit för de fattiges väl. De fleste skola snart
ledsna vid de fattiges och de förmögnares ömsesidiga
klagomål, och då de alltid hafva största intresse af
att stå väl med sina grannar, samt dessutom icke
på 2:ne år kunna uträtta särdeles mycket för de fat-
tige, skola de snart öfvergå till en ytterlig stränghet
mot dem, hvilka för sig sjelfva eller sina barn möj-
ligen kunna i framtiden besvära fattigvården. I all-
mänhet måste deras åtgärder inskränka sig till det
negativa eller att säga nej! till allting. Ty den
som tror, att invånarne i en by lätteligen skola kunna
öfverenskomma om verksamma åtgärder mot fattig-
domen, eller att enigheten är i samma mån större
som samhället är litet, eller att allmän anda. sunda
åsigter och förmåga af uppoffring för det allmänna
och för efterkommande lättare skola göra sig gäl-
lande i en by, kanske endast bestående af råa bön-!