SETON,
EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADET.
ANDRA DELEN.
Jean, som hade ämnat att utan dröjsmål följa pigan
var tankspridd och gaf bakvända svar.
Slutligen ur stånd att kufva sin otålighet, skyndade har
sig att affårda honom så fort som möjligt; men jet som
mannen var i begr pp att gå.... Jean hade ock fatal sir
hatt... så inkom kommerserådet sjelf, som på lång tid e
besökt fabriken.
Jean bleknade: men den stränga afhängighet, hvari han
blifvit uppfostrad, g.orde det möjligt för honom att betvinga
sin förtrytelse. :
I parentes sagt, bade vål Amalia ej kunnat önska sig
större framgång, än dessa på hvarandra kommande hinder;
ty ja flera dammar, desto starkare flod.
Hur står det till med dig, min kära Jean?, frågade
komme:serådet. Mår du inte bra?... Jag fruktar, att du
anstränger dig för mycket med att arbeta. Du är ung, du
behöfver då och då förströelse, och du vet, alt jag ej ne-
kar dig den.
För den ädle gifves intet pinsammare, ån oförtjent beröm.
Jean visste bäst sjelf, huru han de sista månaderna miss-
brukat sin fars förtroende, Han blef lika röd, som han nyss
förut var blek; för att säga något, svarade han:
Troligen förkylde jag mig litet i går aftons... jag har
ondt i hufvudet och ämnade mig just nu ut att hämta frisk
luft.s
Gör det, min gosse! Jag skall imellertid, tillika med
måstaren här, gå ner i febriken; jag har ej varit der på
så länge.n
Detta vågade ej Jean tillåta.
Han kände för väl sin fars skarpa blick, för alt ej
frukta, att hans uraktlåtenhet genast skulle blifva upp-
äckt. Det ver således nödvändigt att han följde med, för
at afleda fadrens uppmärksamhet ifrån det, som var mest
eftersatt; men, Januarikylan till trots, brände marken som
äd under hans fötter... han föreställde sig Amalia dö-
eode... fruktande att aldrig mer få återse henne.
Det är en afgjord sanning, att ett enda afsteg ifrån
pligtens bana drager tio andra efter sig.
) Se A. B. 4 99-102, 108, 108, 109, 411, 115, 118, 116,
118—121, 432 och 133,