Skall det vara något mera? frågade Kajsa.
En kanna öl! kan du inte begripa det, din arma dj—-?
röt fältväbeln.
Dj—— har jag aldrig varit och arm kan han vara sjelf!
svarade Kajsa och snodde af ut.
Ursäkta då, min engel lilla! bara det går! skrek fält
väbeln efter henne, fattide i bränvinsflaskan och fylld
glaset åt sig.
Skål gossarl ropade han, och slukade den förfärlig
supen så glupskt, som om den blifvit slagen i öppna sprun
det på en tom tunna.
De andra, annars vana att lyda af subordination, följde
nu genast och så frivilligt som möjligt hans exempel.
Tag er smörgås, bussar ... fan! här är bara två knifvar.
Gör ingenting, herr fältväbell svarade Modig; kunde
kung Carl äta tummgås, så kan jag göra så med.
Han började nu ådagalägga sin förmåga att i nyssnämda
vackra konst täfla med den store konungen.
Det var sant, herr fältväbel, få vi inte krig snart ?
utbrast Räf.
,Hvarför frågar du det?
Jo, krig är bättre, än den här eviga garnisonstjensten.
Det är visst värdt, att du talar om den eviga garni-
sonstjensten, du, som är rika karlen, som hvar månad får
pengar från mor din, och hvarken fryser eller svälter.
Ja, om jag kan begripa, hvarför du blef gardeskarlb
yttrade Modig. .
Har du inte hört det ordspråket: att, far och mor till
förtret, skall jag aldrig bli folk? Der har du skälet! Men,
fan ta mig, gick inte hoppet att få slå ryssar med i beräk-
ningen. Farfar och farmor, ser du, de voro finnar, de.
Med platt nöd kunde gubben rädda sin hustru och sin son,
som sedermera ble far min, förstår du. Han ver ett litet
barn då, och aldrig glömmer jag, när mormor min talte
om, huru ryssarne foro fram i Ypperä by i Pyhäjocki soc-
ken, der farfar bodde. Der blefvo 420 menniskor stekta
vid eld af näfver eller halm, tills köttet brann till en svart
skorpa, hvilken afskrapides med en sopqvast, och åter pi-
skades till stora valkar och stektes, tills menniskan dog.
Somliga hingdes med bakbundna armar 3, aln från mar-
ken. Bakugnen eldades röd och bakbundna menniskorna
kastades nakna dervti). Och se, då svor jag på, att när
jag blefve karl en ging, så skulle jag lappa ryssarnal,
pe Fr .
2 Fants ,Utkast till föreläsningar öfser Svenska historien, 5:e
P: 146.