och uselhet, utan ock ifrån själens, den som dock
alltid är den svåraste och oftast utan tvifvel enda
orsaken till all annan. Denna tanke är ju så en-
kel, dess: mening så innerst enlig med andan af
Christi menniskokärlek predikande evangelium. 1no-
gen lag, intet bud, ingen blygsel, ja till och med
ingen bättringens allvarligaste föresats sätter eljest
gräns för det onda och skyddar den svage för åter-
fall: det skall vara öfvertygelsens kraft om något
bättre, som omsider skall förmå den förnedrade, att
icke beprisa och försvara sjelf sin förnedring. Men
hvar skall han få den, om icke genom andras, sina
bättre andeligt lottades, sina ännu icke så hårdt
bepröfvades hopp och tro och kärlek till något bättre.
Uti denna allmänna, frivilliga skyddsförening från
ala laster och öfverdåd, ej blott från dryckenska-
pens, såsom hos nykterhetsförbunden, hvem skulle
väl tveka att lemna sitt biträde? Hade väl den
någon gnista af menniskokärlek, som icke försökte
åtminstone, om han kunde vara till räddning och
hjelp för den drunknande och innebrände? Välan!
här är en nöd, svårare än vattnets och eldens! Kunde
väl den slutligen, som icke vill afiåta ens från den
egna onda lustan eller lasten, sägas vara utan all
sjelfanklagande skuld för den dolk, som allestädes
på gatorna och i kemmet hotar hans lif, om sedes-
lösheten fortfar; nej. ty han höjer ju den sjelf hvarje
dag mot silt eget hjerta.
Hållom derföre samman, vänner! hvar och cn
med uppmärksamhet på eget hem, räddande andras.
Hållom s mman, sen på saken, men ej personen!
Hvad gör det väl hyem det var och huru han hette,
som höjde uppmaningsropet, — bade han ens något
namn eller intet. Rädden J allena, rädden hvad
räddas kan: allt annat vike här för det stora målet.
SOSERENTTEAENETAEE Må
Sr et
Till Redaktionen af Aftonbladet!
Uti Aftonbladet för den 3 dennes förekomma nå-
gra rader, som upplysa att ibland en mängd bagare
12 blifvit i polisen pliktfällde för försäljning af un-
dervigtigt bröd. Det är rätt och billigt awvt preje-
riet näpses, men hvarföre förtiger Aftonbladet nam-
nen på desse gynnare — eller skola alla bagare
betraktas lika? — Dagbladet iakttager äfven härvid
all tystnad, och man vore färdig tro, att tidningar-
nes polisreferenter blifvit inmjölade på det de tiga
skola. — — Af Aftonbladet väntar man sig annat,
och man hoppas derföre att genom Aftonbladet få
se saken i sin rätta dager. —T.—
Red. har ej kommit ait fästa uppmärksam-
het vid ofvanstående, men skall närmare efter-
höra saken i polisen.
ETT DRÅP PÅ EN BERUSAD.
Måndagen d. 43 Juli 4846 kl. 40 f. m. begaf sig
Jon Svensson från Åby i Flisseryds socken, Stranda
härad uti Småland, tillika med drängen Carl Carls-
son dersammastädes, till Mönsterås köping, belägen
4 V, mil från hans hemvyist, för att sälja ett lass
bräder. Jon hemkom icke under natten. Sådant
förundrade väl till en viss grad hans hustru, Maria
Carlsdotter; men som det någon gång förut händt,
att han utöfver den tid, han lofvat återkomma, ute-
blifvit från hemmet, fästade Maria icke synnerlig
uppmärksamhet vid hans frånvaro. Följande dag
om morgonen fick hon af en vid namn Bäckström
den bedröfliga underrättelsen, att mannen tidigt på
morgonen af vägfarande funnits liggande illa slagen
å vägen nära Hobhestorps by, och af dem blitvit
införd till en enka vid så kallade Springarebacken
i närheten af Hobbestorp. Detta hade Bäckström
hört ar några bönder från sistberörde by, som han
råkat på vägen. Längre fram på dagen hemforsla-
des den slagne. Tåget gick långsamt och man hem-
kom till Åby först i solnedgången. Jon var illa
slagen jemväl i hufvudet, sanslös, och endast en
rosslande andedrägt gaf tillkänna, att lifvet ej flytt
bort. Man ansåg alla åtgärder med läkemedel o-
nyttiga och man underlät dem. Den 45 om mor-
gonen afled Jon.
Enkans misstankar vände sig emot den aflidnes
svåger, bonden Petter Nilsson från Kafverhult. Denna
hade nemligen för några år sedan ingått borgen till
bankodiskonten för den öaflidne och fått sota der-
före. En förlust, för hvilken enkan likväl ansåg ho-
nom blifvit godtgjord. Detta oaktadt, hade likväl
Petter vid flera tillfällen yttrat sig fiendtligt om
Jon och jemväl hotat honom till lifvet, och trodde
enkan, att Petter nu antingen sjerf eller genom an-
nan verkställt brottet.
Ransakningen företogs inför Stranda häradsrätt i
Mönsterås.
Carlsson omtalade, att han och Jon följts åt hem
från Mönsterås. Afresan skedde kl. 44 på aftonen.
Jon var då något drucken. Om denne i Mönsteräs
träffat någon af dem, hvilka sedan blifvit såsom ba-
nemän tilltalade, visste ej Carl. Hemresan skedde
på dett sält, all de sutto sidleds på trenne lösa å
vagnen upplagde bräder. Carl körde och satt såle-
des på främre delen af vagnen, samt Jon der bred-
vid. För att fasthålla en medhafd korg med sill,
som de hade emella: sig, höll Carl sin venstra arm
och Jon den högra trädda genom handtaget afkor-
gen. Straxt efter det Carl och Jon farit förbi Möll-
stad by och då de icke voro mer än ,, mil af-
lägsnade från Mönsterås köping, upphunno de An-
dreas Johansson och Petter Olsson i Ingebo, hvilka
färdades fram med hvar sitt par oxar. Då de förre
färdades desse förbi, yttrade Andreas Johansson, att
de borde taga sig till vara för Petter Nilsson, hvil-
ken han råkat i Mönsterås och hvilken dervid skulle
yttrat sig ovänligt om Jon Svensson. Denne förkla-
rade sig då icke hafva att frukta något af Petter,
emedan denne af honom utfått sin rätt. Utan att
sedermera med någon sammanträffa, foro de förbi
Fälle by, belägen , mil frå. Mönsterås, och nalka-
des Hobbestorp, som ligger på !, mils afstånd från
nämnde köping, och genom hvilken byvägen till de-
ras hem, Åby, löper. Sedan de helt sakta färdats
uppför en backe, hvaröfyver vägen leder till byn, och
farit förbi hemmansegaren Nils Janssons ena gård,
samt kommit midt för dennes till venster invid vä-
gen befintliga. bränneribyggnad, träffades Carl Carls-
son af ett så svårt slag i hufvudet, att han afdå-
nad föll af vagnen. Då han, utan att veta huru
länge han befunnit sig i sådant tillstånd, uppyak-
nade, fann han sig liggande bredvid vägen på ven-
stra sidan om densarmm2. Då Carl Carlsson åter-
kom tiil sans, var allt tyst omkring honom. Smär-
tan af såret i hufvudet erinrade honom om att han
blifvit träffad af ett slag, utan att han visste hyil-
ken tilldelat honom detsamma. Slaget hade råkat
honom bakifrån och visade, att gerningsmannen för-
såtligt smygande honcem öfverruriplat. Carl Carls-
son, som kände sig mycket utmattad af blodförlu-
sten och icke såg till hvarken Jon eller hans häst
och åkdon, förfogade sig öfver gärdesgården, som
omhägnade en, bemmanssgaren Lars Jonsson i Hob-
bestorp tillhörig trädgårdstäppa, cch fram till den-
1 dar han fär aft ola