5 VD Rent - nn
- - LJ SN
äfven ett jordiskt samhällslif, såsom beredelse för det
oändliga; de måste således räddas; för sam hället åter,
och — för himmelen. Man har mycket klandrat eller
missförstått isynnerhet den omsorgen och vården om
de dömda: man har trott, att detta kunde ske er-
dast på de oförvitliges bekostnad. Man har sagt, att
fångarne hade ju ändå, genom det nya straffsyste-
met, i sina celler mycket bättre, än hvad de fria
hafva, nemligen varmt och godt husrum, tillräcklig
föda, kläder, hvila o. s. v., och nu dertill finge de
besök, sällskap, omhugnad i öfverflöd. Återigen ctt
missförstånd, uppkommet af det allmänna sättet att
se allt endast till det yttre. Ty den, som detta sä-
ger, vet hvarken hvad vaknande och ondt samvete
är, hvad ensamhetsfängelse vill säga, eller hvad en
allvarlig själasörjares samtal om den rättfärdige, men
tillika nådefulle, evige domaren betyder. Man in-
vänder vidare, alt staten skall bekosta fångarnes sjä-
lavård, likasom de fries, och att ingen obehörig må
intränga sig uti en annans embete. Visserligen, om
staten dertill för tillfället hade att använda tillräck-
liga medel. Men sedan vårt land nyligen anslagit
dryga summor för fängelsernas blotta byggnad, så
är det omöjligt att genast vänta förnyade anslag för
religionsvården derstädes. Denna utgör likväl ett
så oundgängligt bihang till det nya straffsystemet,
att det derförutan måste helt och hållet förfelas, enär
de inspärrade förfalla inom ganska kort tid i djurisk
försoffning, eller förtviflan, hvilket sednare bedröfli-
gen bevisas äfven i vårt land, med sin endast några
månaders gamla erfarenhet, genom de icke heiler
här uteblifna sjelfmorden och försöken till sjelfmord.
Skulle äfven den redan nu vid hvarje sådant fän-
gelse af staten lönade själasörjaren offra, såsom det
nya kyrklagsförslaget föreslår, ända till 6 timmar
hvarje dag inom en bestraffningsanstalt, bestående
af t. ex. 480 celler; så utgör detta för hvardera af
de fängslade endast en tid af 2 minuter; hvilken
tid, man måste medgifva det, knappast är tillräck-
lig för fångvaktaren att frånskjuta och åter tillregla
bommarne. Man invänder äfven slutligen: alla be-
höfva ej besökas hvarje dag. Vi svare: att besöket
är här ytterst angeläget och tillika omöjligt att be-
räkna, om en eller flere gånger på dagen är nödvän-
digt, ty cellfängelset har, äfven på den mest förhär-
dade, en så hastig och så förfärlig verkan, när sam-
vetet vaknar, att äfven den uti gemensamhetstfängel-
set mest utbildade och fulländade bof, som förflytta-
des nyligen på försök till denna ensamma inspärr-
ning, innan kort blef en helt annan. Man iakttog
nemligen, att han första dagen skrattade, axd:a
svor, tredje sof, men den fjerde kunde intetdera af
allt detta, utan endast gräf. Då var tiden inne,
icke under minuter, utan under timmar, för en sann
och värdig själasörjare att gå till och fråga med
Christus: hvad yråter du? iv ad söker du? samt
hänvisa honom på att begråta sin skuld och söka
sin försoning. Jag behöfver icke tillägga, att om inga
andra besök, än af rent andlig art har här kunnat
vara i fråga, äfvenså, och efter uppdrag och tillå-
telse företagna af inga andra än dem, som hafva
sjelfva nog rik andlig erfarenhet, för att ej utaf
hyckleriet och den förställda känslosamheten be-
dragas.
3:0 Dessutom och-för det tredje — hvad skall väl
blifva dessa fångars slutliga öde? Icke kunna de
för lifstid hållas inneslutne i fängelse, icke heller
allesammans eller de fleste hängas eller halshuggas
der, såsom ett draconiskt lagstiftningsproject ännu i
våra dagar önskat ? Nej! de måste åter utgå utur
fängelset, de måste återgifvas, efter öfverståndet
straff, åt samhället, men huru gå de ut? Huru
skola de kunna vara ångerfulle med allvarlig före-
sats till bättring om ingen handledt och undervi-
sat dem dertill? De äro icke, såsom efter gamla
systemet, hudflärgda nu till kroppen och uppenbart
uti Guds eget hus hånade — det är sannt; men
de äro med föga eller ingen religionsvård, de samme,
om ej sämre och omenskligare behandlade till sjä-
len; ty icke må man tro, att blotta murarna för-
bättra eller att allena den inlagda bibelns närvaro
pånyttföder! Till samhället måste de dock återgif-
vas. Men huru? Detta är frågan för föreningens
framtida verksamhet. Icke genom beredande af ar-
betsförtjenst på den ärlige arbetarens bekostnad,
derom äro vi alle ense — icke en gång törhända
uti de fordne hemmen och förhållanderna; deras
egna, n:: mera vaknade hederskänsla bör afhålla
dem sjelfva derifrån, men huru, när vårt fådernes-
tand saknar för det närvarande både deportations-
orter och åkerbrukskolonier? Huru skola de återgå
till samhället? De kommitterade hafva svarat: ge-
nom fortsatta vänliga uppmuntringar och råd, för
att, om möjligt, förekomma deras återfall. Dessa
vänliga uppmuntringar och råd torde dock behöfvas,
icke biott för den frigifne sjelf, utan äfven för att
hos det fria samhällets alla medlemmar söka bear-
beta opinionen till den bättrades fördel, så att ban
icke såsom nu, och det med rätta, enär han är ut-
gången från gemensamhetsfängelsets vexelundervis-
ningsskola för brottslingar, betraktas endast med
fruktan och afsky af sina medmenniskor, och såme-
delst tvingas, om han också icke vill, att beträda
på nytt den fordna banan. Här möter en dock det
sista och stora inkastet, att opinionen i detta fall,
i stället för att rättas och förädlas, kan så lätt öf-
vergå i den motsatta förvillelsen att förblanda be-
greppen om rätt och orätt, så at sista grundvalen
för samhällets tryggbet vore skakad. Vi svare äfven
för det tredje och sista: ji! så länge ännu de enk-
laste begreppen i allmänna moralen fortfara att vara
förvillade hos många både af högre och lägre klas-
ser. Det är ju nemligen ett alltjemt ganska, an-
märkningsvärdt förhållande, äfven i de så kallade
bildades umgängeskretsar, att de städse och med
rätta visserligen icke inlåta hos sig den offentligen,
i afseende på ett af herrans bud, om äfven genom
ögonblicklig hänförelse förledde, dömde och bestraf-
fade; men den ofta långt djupare sjunkne, den utaf
grundsatsZoch vana brottslige, men ännu odömde bof-
ven upptaga de med all oförminskad aktning och
artighet. Brottet mot egendom är visserligen en
svår synd, hvilken Guds ord ock bestraffar, men
brottet mot en medmenniskas person, dess goda
namn, rykte och heder, dess oskuld och saligbet,
måste dock vara en lika svår, om icke svårare; lik-
väl kallas och anses ju ännu alltjemt både förtala-
ren och förföraren, både förtalerskan och förförer-
skan, särdeles om de dertill äro rikt utrustade med
snille, fägring och penningar, för intagande och in-
tressanta umgängsmenniskor! Om all sådan skillnad
vet icke Guds ord och samhällslifvet bör icke heller
veta den. Föreningen önskar bidraga till redandet
af des:a begrepp. Synden, brottet, lustan, allestädes
och hos hvem som helst den träffas, är fördömligl
och straffvärd, men syndaren, den ångerfulle och
förbättrade, kan dock få nåd af Gud ännu och bör
således äfven ega att räkna på densamma af men-
niskor.
Ingån då ett nytt förbund, I mensklighetens sanna
vänner! icke mera endast för kroppsliga, jordiska