garebergen. Han gick omkring och busaden
för alt spåra efter, hvarest det fanns någon
förtryckt, iy hvar förtryckt var magisterns
vän — och förtryckta fattas ej i dessa trak-
ter, der tretton menniskor lika ofta bo i ett.
rum, som vid Drottninggatan och Skeppsbron.
en menniska bor uti tretton. I samma mån
Bokvurm fördjupade sig i de nyssnimuda trak-
teraa, drog han sig undan från sina finaro be-
kantskaper. De bland det bättre folket, som
ännu mindes honom, skakade förnumstigt sina
hufvuden och ytirade halftögt: att det skulle;
väl icke dröja så särdeles linge förr än han
blefve hamubuse self. .
Som litet barn kom Bokvurm händelsevis
att en gång göra elt besök på Stockholms sö-
dra korrektionsiarättning. Pan fann bland de
mårga hundrade der inspirrade fångar en ung
sjutton års vsceker gosse, som stod flitigt öfver
silt arbe:e, ehuru en tår då och då fuktada
hyfrelin — ban var newligen snickare. Den
lille Bokvurm frågjade hvad ondt ynglingen
gjort. Man svarade: intet. Då gick det kring
i gossens hufsud. En menniska fingslad, som
ej gjort något on1t? Duet var helt annorlunda
än han läst i kalesesen och hört af marama.
Man sade honom väl, att ynglingen var för-
svarslös, mäcn deraf blef han icke stort klokare;
han bara frågade i sin enfald, om rågon hund
eller häst var försvarslös. Detta förnekades.
Den lilla Bokvurm gjorde då sin första syilo-
gism: när ett oskäligt kreatur icke piskas el-
ler hudflänges om det saknar egare, bör icke
heller: e7 menniska oförvunnen plågas och in-.
spärras för det hon saknar husbonde. Men