antager Tegners liberalism snarare motiverad af en!
ungdomlig stämning, en omedelbar känsla, än af en.
djup manlig öfvertygelse. Vi vilja tro, att hans
sednare hatfulla ord mot tidens rörelse framåt varit
ännu mindre begrundade i någon sådan öfverbevis-
ning. Vi kunna förklara oss detta fenomen. Vi
kunna tänka oss, att en fantasimenniska, en känslo-
natur, blottad på praktiskt sinne och omdöme, då
den tvingas in i den rama verklighetens främmande
detaljer och utsättes för beröringar, dervid vördna-
den för ett glänsande namn stundom till och med
måste åsidosättas och der det blotta snillet icke i
och för sig har lof att väga tyngst i vågskålen, att
en sådan natur, säger jag, småningom af det mot-
bjudande i det formella förledes till att finna något
motbjudande i saken sjelf. Vi kunna alltså före-
ställa oss, att en poet, — så paradoxt det än låter
— kän i iden älska något, som han likväl i prak-
tiken ändar med att älska mindre, och att han så-
lunda en gång, tvungen att draga politikens tunga
rustning, kar ega åtminstone en skenbar anledning
att ångra hvad han tillförene sjelfmant, men med
harpans lätta lek, lagt sin samtid på hjertat. Vi
sätta högre, — det är sant, — skådespelet af en
man, som ännu i gubbens sena qväll står eller dör
för hvad som utgjort ynglingens hänryckning, en
man, hvars svärd ännu i hans sidsta timma är hel-;
gadt samma vänner och ämnadt samma fiender,
som i hans första vapenmakt, framförallt en man,
som icke i en högre samfundsställning har nödigt
att skämmas för sina borgerliga debuter och, såsom
man berättar om en namnkunnig hög person från
revolutionens dagar, behöfver ständigt draga fram
sina manchetter, för att öfverskyla det valspråk, han
en gång låvit inbränna på sin handlof. Vi värdera
högre detta, utan tvifvel; men, som sagdt är, vitro
oss kunna förklara det andra och vi tro att der i;
serskilda fall kan förefinnas sådana bevekande om-
ständigheter, som, om icke tillräckliga att fullt ur-
säkta en dylik inkonseqvens, likväl åtminstone be-
rättiga en att snarare beklaga den, än att dömma
den efter sträng rättfärdighet.
Tegners verksamhet som frihetens talsman förlo-
rar visserligen i allt fall något af sitt inre värde
genom den motsatta taktik han sednare omfattade,
men inflytandet af hans ungdoms bragder var imed-
lertid icke derför mindre till sin tid, och det är en
sanning att, om vi noga se till, hela hans prelaten-
siska sträfvan icke förmått att i vågskålen lyfta blott
det enda talet vid jubelfesten, icke heller hela bi-
skopen, kommendören och adertonmannen i Svenska
Akademien att någonsin ställa i skuggan den unge
obemärkte författaren till Svean.
, fura och ek är namnet på eit litet styc-
ke om två blad, men med en snnrik ide.
Förf. talar om naturens kostym och anmär-
ker den olika verkan, som landskaper af skilda
berg- och slätt-formationer, växt- och trädslag,
hafva på inbyggarne. Det är med anledning
häraf, han finner Danska:nes lynne analogt med
bokskogens hela plastik i dess välbekanta mjukt
rundade former,; Norriges folk, deremot, l:knar
furan; tallen ör typen för det urnordiska, det
hedniska; den är bland träden at! betrakta som
en naturens kämpevisan; men Svenskarn2e anser
förf. vara att likna vid eken, hvilken i Sveri-
ges dalar utgör den naturliga öfvergången mellan
den danska boklundens pasteral och den norska
tallskogens yfverb rna Eddadikt,. Eken skall
motsvara den kristnade käm; evisan,, den före-
faller hr S. som en grönskande roman och
bar man icke velat utmärka detta samma ro-
mantiska element såsom grundämnet i det sven-
ska folkets väsen ? Metaforen är onekligen
fyndig och kan sägas innefstta hela Skandina-
vismens idå ur lignistisk synpunkt. Hr S.
slutar med dessa täcka ord, liknande en upp-
maning till nordens trenne folk: af barrskog.
bok och ek, i omvexling och sammanblandning,
blir det vackraste iland kap, och det väna, det
ridderliga och det väldiga bilda i förening det
herrligaste ämne för ett framtidens epösp.
Februari-häftet är egnadt åt dauska ceh ror-j
ska notabiliteter; af de förra dock blott An-
dersen, hvars Eefnads-äfsentyro underkastas
granskning. Häf.et upptages sedan af Norsk
Lyrikn, ena kort och ganska läsbar revue af
Norges vitterhet sedan 41814, grundad på den
af ÅA. J. Tiue utgifna Norska Anihologien.
Man gör sin bekantskap red skalderna Lyder
Kristian Sagen, Johan St;rm Munch, And:eas
Olsen, Maur.tz Kristoffer Hansen, K. N. Schwach,
Bjerregaard, Wo ff och Buch; samt slutligen de
tvenne förnämste: Wergeland, under och genom
hvilken reaktionen 4850 bröt ut emot den dan-
ska suprematien (i andlig mening) öfver rorska
vitterheten; samt W elhaven, som, bildad, ansad
och kritisk), förde till rätta hvad genom Wer-
gelands excentriskt vil!a snilie kommit att ske-
na öfver skaklorna inom Norges poesi.
I Mars-haftet återkommer br S. till sitt fä-
dernesland. Han erbjuier Svenska Landskaper,
meddelade i bref till en fröken. I anseende
till öfverskriften (I) har man anledning utt vänta
fortsättning af dessa med mycken finess och
lätthet skr:fna skizzer. Derefter vänder förf.
sig ånyo till det goda Danmark, sitt nya fo-
sterland; och bjuder på Kritiska Vallfarter,
nemligen 4) Christian Wintihers Träsnittr. Vi
rekommendera denna -skildring. åt svenska lä-
sare, hvilka i allmänhet hafva alltför liten kän-
nedom om de nyare danska skalderra. C.
Wintber har icke skrifvit så öfvermåtltan myc-
ket, men han har skrifvit förtröfiliga ting, sä-
ger br S. Han har icke rört sig i de stora
artern2, men han har varit mästaren i de min-
dre. Han har detta doft af vårmorgon, den-
na färgton af en blå saga, denna väfda kyp
al ti ickt och mildt behag, som man skulle tro
vara lånad från gretiornas skuliror,. Man bör
göra bekantskap med Christian Winthers Kjär-
lighed på landet;, hans Houns og Grethe, Stef-
fen Smed, Anne, Skole mesters Fritz, Korg Wol-
mer, Else, Jörgen Rytter, Christen og Lise,
Svend og Inger, Asbjörn og Thora, Eriz 0g
Ellen, Rudolf og Bertha, samt Jakob og Lone.
kesssssttersen