stämma, brukspatron Stångbergs egen, befallde
horom att stå orörlig, så framt han icke ville
blifva krossad på ställety. — Det var ju ett
ganska artigt tillbud!
Jag tillstår, stammade Kiliander, darrande
på målet, alt detta är ett högst besynnerligt
bemötasde.n
sTig, bofl röt den förbittrade patronen, el-
ler skall jag bemöta dig så, att du minnes det
i evig tidi,
Men, herr brukspatron, ni tar fely....
Gil mig igen min tulubb, fördömde usling!
Andtligen kom det ljus i saken.
,Se så, sade patronen, låt mig nu se, hvad
du är för en sakramentskad.... Men kors för
tusan, det är ju kongl. sekreteraren Kiliander,
som jag har den äramn....
Det är verkligen jag, herr hrukspatron; jag
kom hit, för att göra min visit, och miste
tillstå, att det är ganska obehagligt att blifva
på detta sället utsatt för cra misstag, min
herre; jag skall hafva den äran säga, jag är
icke van vid att få stryk, då jag går på visit!
Nej, för all del, herr kongi. sekreter, ursäkta,
ursäkta; jag bedyrar, att om jag hafvit en enda.
aning om att det var ni, så skulle jag visst icke
varit så hårdhändt. — Jag hoppas att mitt sitt.
icke på något vis generat er. Saken är helt
naturlig; en piga kommer in och säger, att man.
stulit bort min tulubb, min äkta skjubbskinns-
tulubb, och, då vi i detsamma hörde det pja-
ska i trapporna, rusade jag ut, för jag är aldrig
rädd af mig, och så... ursäkta tusen gånger,
om jag på något sätt fallit er besvärlig.
Pappas tulubb är nu tillrättakommen!, ro-
pade nu en af små Stångberg rn2 uppe från
förstug n.
Nå, gudskelof, återtog brukspatronen, då är
ju allt godt och väl; deta var just en Lten
muntrat on, en liten skakning, ba, ha, hal —
Odmjuaka tjenare herr Kilisnder, det var påj
min ära en stor fägnad att få se en så rar vän;
farväl, farväl, och kom för all del snart igen!
Men Kiliander gjorde ett heligt löfte, at
aldrig mer i silt If sätta sin fot inom den gro-
bianens dörr; man må icke heller begära, att
en menniska skall riskera lif och lem för att
vara höflig.
Då han några ögonblick härefter åter hunnit
ut på gatan, stod han helt och hållet villrådig
om, hvad han vidare skulle göra af sin afton.