VISITEN.
EN TYP, TECKNAD AF JEREMIAS MUNTER.
(Slut fr. gårdagsbl.)
Den, enligt promemorian, nu i ordningen
kommende visiten gllde generalskan de Bock
på Blasieholmen. Också här togs emot, men i
tamburen hängde endast en enda kappa, innan
Kiliander kom dit. Vår vän steg in. Han pas-
serade flera rum, utan att finna någon menni-
ska; allt var tyst som i grafven, och den spar-
samma upplysningen spred ett sömnigt sken.
Kiliander gick vidare, och omsider i hvardags-
förmaket, längst bort i ena ändan af den stora
våningen, fann han generalskan, placerad i sin
stora emmap, och en äldre herre i en fåtölj
på andra sidan divanen, båda tysta som Egyp-
tens prester. Kiliander gjorde en af sina öd-
mjukaste komplimenter, ty generalskan de Bock
var ett mycket förnämt fruntimmer; men, hvad
hände! komplimenten blef icke besvarad hvar-
ken med ord eller åthäfvor. Förvånad bockade
sig den nykomne gästen ännu en gång; men
följden blef densamma. Då upptäckte han slut-
ligen, att både generalskan cch den gamle herrn
falit in i en djup slummer. Detta var också
en variation af sällskapslifvet, ett ombyte af
nöje. Hvad var väl nu att göra? Skulle Ki-
liander störa deras ljufva hvila, eller skulle han
kanske genast smyga sig bort? Hvilket bryderi
för en visit! Kiliander stannade vid det grann-
laga beslutet, alt obemärkt återvända till rum
met näst utanför hvardagsförmaket. : Här bör-
jade ben hosta af alla krafter och skuffsde,
med mycket bulier, en stol åt sidan, Derpå
gick han, med tunga steg, inyo in till general-
skan, och han fann sina bemödanden krönas
med framgång, ty både den gamla damen och
hennes visit vaknade, i detsamma Kiliander steg
öfver tröskeln; nu blef hans bugning besvorad,
fastän det skedde i sömnyrsel.
Mycket välkommen, sade generalskan de
Bock, sväljande en gäspning emellan hvarje ord.
Jag och herr kammarridet sitta just nu och
tala om tiders mouvement; hur var herr kam-
marrådets tanka om vår aristokrati?,
pMan bör icke väcka björnan, som sofvern,
sade den tillrågade med en ruskig mine.
Mycket rigtigt, mina herrar, må man akta
sig. ... Och dessa representationsreformer se-
dan; sanna mina ord, det går atdrig väl —