(Insändt.) En liten fråga med anledning af den gångbara fross-epidemien. Till Red. af Aftonbladet. Under en period, sådan som den nyligen passerade och ännu till en del fortfarande, då hvar tredje eller fjerde person haft frossan, har man anledning till följande trenne slutsatser: 4:0 Alt icke en gång läkarne i hufyudstaden och ännu långt mindre de i landsorten kunna medhinna att efterse och sköta alla de sjuka; 2:0 Att när läkarne icke hinna tillse alla de sjuka, så blifva jemförelsevis patienterna af den fattigaste klassen de som mest komma att sakna vård och underrättelse huru de skola bete sig för att blifva botade, ehuru just dessa klasser äro mest i behof af råd och hjelp i det afseendet, dels emedan de utgöra den mest obildade delen bland folket, dels ock emedan deras helsa och fysiska kraft är nästan det enda kapital, hvaraf de skola lefva. — Häraf följer 3:0 AU okunnigheten om rätta sättet att sköta sig under sjukdomen måste inom nyssnämnda klasser medföra efterkänningar af lidanden, som räcka vida längre än för dagen. Om det förestående innebär sanning, så synes det anmärkningsvärdt, att ingen offentlig auktoritet låtit genom allmänna tidningarna meddela någon tjenlig anvisning för dem, som ej hafva tillgång till läkare, om rätta sättet att sköta sig och en varning mot sådana kurer, som skada genom sina följder. Det finnes likväl ett Sundhetskollegium, som i sådana saker skulle hafva ett tjenligt fält för en ökad Verksamhet; men som sällan utanför kretsen af de så kallade kuranta målen ger tecken till några lifsyttringar. När man vid detta och andra tillfällen kommer att betrakta den bekymmerslöshet, som från statens eller det allmännas sida är rådande i afseende på folkets undervisning och grunderna för helsovården, så kan man icke afbålla sig ifrån den tankan, att det kanske icke vore ill, om den timliga välfärden kunde erhålla en litet större andel af den stora omsorg, som genom underhållandet af en talrik och dyrbar kyrkohierarki egnas åt den eviga — en omsorg, hvars behöflighet icke kan misskännas, men som, att döma af brottmålsstatistiken, icke tyckes bära de frukter för sedligheten, som man, i förhållande till de derpå nedlagda kostnader, hade rätt att vänta. En liten särskild fråga, som förtjente ställas till Kongl. Sundhetskollegium är den — för att återkomma till frossepidemien — hvarföre priset på kinasalt i den nya medicinaltaxan blifvit till den grad förhöjdt, att detta i så många febersjukdomar nödvändiga läkemedel blifvit ganska svårt för den fattigare klassen att bestå sig, ehuru det erhålles till ganska billigt pris från utländska drogue-fabriker? Censorius.